Genom skog och snö till Ben Lomond.




I söndags klev jag upp tidigt, smög ur sängen, drog på understället  och ett antal andra lager ovanpå det, laddade med gröt och PB-mackor, satte mössan på huvudet och gick för att möta upp Ellie. Vi åkte med samma buss tillräckligt länge för att utveckla vänskapen steget längre än bara "vart-kommer-du-ifrån-hur-länge-har-du-varit-här-vart-ska-du-resa-sen"-stadiet, och kom därmed fram till att vi skulle traska till Ben Lomonds topp, ett berg strax utanför stadscentret, tillsammans, Både hon och jag hade fått det rekommenderat från hur många olika håll som helst, så vi var laddade!



Och visst var det löjligt vackert även där, precis som på alla andra platser vi har varit på runtom i landet. Bergskedjor med snö på, skogar, sjöar. Åh. Kommer sakna de landskapen. Även om det var drygt att hela tiden gå uppför underlättade omgivningen och utsikterna man belönades med efterhand helt klart.


Och allra häftigast var det självklart när vi tagit oss hela vägen upp till toppen och kunde se ner på världen nedanför. Queenstown var plötsligt väldigt litet, men bergskedjorna oändliga. Och vi var så nöjda och stolta över bedriften när vi stod där och huttrade i blåsten. Sedan halkade vi ner för isen igen, passerade ett gäng vilda getter och firande med nybakta kakor från Cookie Time väl tillbaka i stada. Lyckad dag!


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 23 år och ursprungligen från de småländska skogarna men är numera Uppsala-bo. Har varit ute och farit lite överallt i världen, men landade under 2018 och pluggar nu till fysioterapeut på heltid. Älskar solrosor, jordnötssmör, utflykter och dricker helt orimliga mängder te. Välkommen till min värld!

RSS 2.0