När vi åkte till Brighton och inte vann någonting.


I söndags väckte klockan oss strax innan sju, och drygt en timme senare befann sig jag, Madeleine och Amanda på tåget till Brighton. Som en ser ovan var vi både trötta och sömninga efter en intensiv midsommardag, men peppade på att få andas havsluft, äta gott och komma bort från storstadspulsen för några timmar. Kände mig nästan som hemma i Småland igen när vagnarna susade förbi gröna fält och öppna landskap. Inte många dagar kvar nu!
 
 
Några minuter innan tio var vi framme och styrde nästan direkt stegen mot första bästa mysiga kvarter. Himlen var grå och gångstråken var folktomma, som de brukar vara en söndagmorgon klockan tio när affärerna inte öppnar förrän vid elva. 


Så vi ställde oss och poserade framför färgglada dörrar och fasader, i väntan på att platsen skulle vakna till liv. Önskar verkligen Sverige kunde släppa trenden med vitt överallt och göra pasteller till det nya inredningsmåstet istället. Vill också ha ljusrosa väggar och kornblåa dörrar i mitt framtida kvarter.



Strosade även förbi the Royal Pavillon. Fin sak.



Och elskåp. Snygga elskåp.




Prick klockan elva var vi först in på Tiger där äckliga lakritspastiller inhandlades. och sedan avverkade vi sakta affär efter affär på väg ner mot stranden. Hittade en underbar saker-du-inte-visste-att-du-behövde-men-plötsligt-måste-ha-butik med mängder av roliga böcker, underlägg, köksprylar och strumpor. Köpte dock ingenting mer än mat på hela dagen för att det inte finns en enda millimeters utrymme över i min packning inför nästa veckas hemfärd. Tjuhu.
 


Efter ett tag tog gågatorna slut och vi kom fram hit! Havet! Himlen! Horisonten! Och så sol på det!



Det var lunchtid och ingenting annat än Fish n' Chips är ju acceptabelt att inta när man ska sitta och äta på Storbrittaniens södra kustremsa, så det åt vi. Med mycket majonäs och citron, som en bör!



Efter fiskmås-attack och matkoma travade vi ner till vattnet.

 
Och njöt av att få andas frisk havsluft igen efter sex månader bland avgaser och svettiga tunnelbanor.

 
Världens bästa flickor. Girlpawaah.



- Måste känna!



- Det var ju kallt!
 

Vi bangade planen att kasta oss i det blå på grund av 1. läskigt höga vågor 2. blåst 3. enbart nitton grader i luften, men doppade iallafall fötterna. Det gjorde oss ännu mer övertygade om att vi hade gjort rätt val som stannat på land. Har hört att vattnet där nere ska vara varmare än vad det exempelvis är på den svenska västkusten tack vare strömmarna som går utanför, men av min erfarenhet är det påståendet enbart önsketänk. Det var svinkallt.
 


Lite stenplockande och stenkastande senare hade vi tagit oss femtio meter bort, hit.



Till Brighton Pier! 


Där fanns det fina vykort.

 
Och roliga foto-stationer eller vad man nu skall kalla dessa.


Och skrangliga berg- och dalbanor som såg ut att kunna rasa ihop vilken sekund som helst, och karuseller med orimligt dyra biljettpriser, och sockervadd och en arkad med sjuhundratrettiofemtusen spelmaskiner. Alla fyra gick in med inställningen att "nej, det är onödiga pengar att testa för vi kommer ändå inte vinna någonting så vi borde verkligen inte", men tre sekunder senare stod vi ändå där med varsin liten plastburk inväxlade pund. En kan ju inte motstå den lockande stämningen av ett hundratal personers som står sida vid sida och förgäves gång på gång försöker fånga upp ett fluffigt gosedjur med en klo. Ingen lyckades dock. Är ytterst tveksam på om någon någonsin faktiskt gjort det. Tror nästan att hjärnkirurgi är lättare.




När mynten var slut och kroppsvärmen bortblåst, bokstavligt talat, promenerades det tillbaka till stadskärnan igen. Hittade ett mysigt kaffe, slog oss ner och beställde in diverse varma drycker. Min var godast.

 
 Sötunge.

 
Tröttis.

 
Plötsligt blev klockan halv sju och vi gick samma väg tillbaka igen för att vinka havet hejdå.



Solen hade gått i moln igen och det började skymma lite smått.



Vi kramades och posade.


Och kramades lite till. Insåg där och då att det var min absolut sista heldag med dessa människor, vilket är sjukt sorgligt efter att nästintill ha levt på varandra varenda helg sedan januaris början. Sad moment när det blev ett faktum.


Så för att förtränga sorgen avslutade vi dagen på bästa sätt med att hoppa, stå på händer och hjula på stenstranden in i det sista. En halvtimme innan avgång riktades färden tillbaka mot tågstationen med stopp för inhandling av färdkost, och strax innan åtta påbörjades resan tillbaka till London, Kew, Chiswick och Peckham igen efter en sjukt fin liten 10-timmars-semester. Kan inte föreställa mig ett bättre sätt att spendera min sista söndag på än sådär.

Emilia Pettersson, 23 år och ursprungligen från de småländska skogarna men är numera Uppsala-bo. Har varit ute och farit lite överallt i världen, men landade under 2018 och pluggar nu till fysioterapeut på heltid. Älskar solrosor, jordnötssmör, utflykter och dricker helt orimliga mängder te. Välkommen till min värld!

RSS 2.0