Tankeaktivitet efter tjugoen dagar som britt.

Idag har jag varit här i exakt tre veckor. Tre veckor och nio timmar, om man ska vara extra noga. För 21 dagar sedan skjutsade pappa mig till Landvetter i soluppgången, kramade mamma om mig och grät på flygplatsen, var jag enormt nervös på snabbtåget mellan terminalerna på Heathrow, möttes jag av min blivande värdfamilj som stod och väntade vid gången där alla "Arrivals" kommer gående, försökte jag memorera allt min värdmamma berättade att vi körde förbi på vägen hem, letade jag febrilt efter vad "munspel" hette på engelska för att kunna leka med B i bilen och sov jag för första gången i min nya dubbelsäng, i någon annans hus men, från och med då, min arbetsplats och mitt hem.

 
Jag trodde aldrig att 21 dagar kunde innehålla så många olika känslor, gå så långsamt, så snabbt, vara så extremt jobbiga och roliga och omtumlade och annorlunda på en och samma gång. Allt är fortfarande nytt, men vissa saker börjar bli till rutiner och vanor och ingen är nog mer förvånad över detta än jag. Varje morgon upptäcker jag något spännande i skafferiet men har ändå några favoriter som alltid går före, varje förmiddag lär jag mig något nytt om något av barnen men minns också sådant de redan berättat, varje eftermiddag berättas det om familjetraditioner, kultur eller hur olika system fungerar i området, och varje kväll går det lite fortare att plocka ihop uniformer, hitta perfekt temperatur på barnens badvatten och göra iordning deras rum för natten, än vad det gjorde kvällen innan. Jag kör i vänstertrafik utan att reflektera över det längre, jag kommer på mig själv att tänka på engelska, min säng har redan fått nya lakan två gånger och jag vet vilka taktiker som fungerar bäst när G tjurar. Jag går till tågstationen på automatik, säger "please" utan ansträngning, kan stava Molesey rätt och tittar inte längre på kartan när jag går mellan Waterloo Station och Trafalgar Square. Jag uttalar "dance" med ett långt a istället för på det amerikanska viset. Jag har hittat vänner, och jag har redan vidgat min comfort zone mer än jag kunnat drömma om.

Varje dag påminns man på något vis om vardagen hemma i Värnamo, men den har nog aldrig varit mer avlägsen av vad den är nu. Att sitta i kassan, laga middag åt familjen och äta bananpannkakor i soffan är hundratals mil bort, så väl fysiskt som mentalt. Och på något sätt är jag både nöjd och helt tillfreds med det faktumet. Att åka hit var så rätt det kunde bli.

Emilia Pettersson, 23 år och ursprungligen från de småländska skogarna men är numera Uppsala-bo. Har varit ute och farit lite överallt i världen, men landade under 2018 och pluggar nu till fysioterapeut på heltid. Älskar solrosor, jordnötssmör, utflykter och dricker helt orimliga mängder te. Välkommen till min värld!

RSS 2.0