Bali för ett år sedan och dagens planer.

Bali för snart ett år sedan.

Hej på er, och välkommen till torsdagen den tjugoåttonde september. Idag är det den stora Fixa-och-dona-med-allting-inför-avfärd-dagen i fröken Emilia Petterssons liv, eftersom tiden uppenbarligen rusar förbi och jag därför behöver sätta lite disciplin på mig själv för att någonting ska hända. Sedan jag kom hem i söndagskväll har jag haft höga ambitioner om att skriva CV, få ordning på packningen, skriva ut viktiga papper, boka boende de första dagarna där borta, kanske till och med rensa mitt rum så att det ser okej ut när jag åker nästa vecka, men än så länge har det inte gått något vidare. I måndags njöt jag av att göra prick ingenting då jag fick en extra ledig dag hemma istället för i Uppsala, och både tisdag och onsdag försvann i en veva av 6-16 på jobbet, träningspass, yoga och hemmamys. Prioriteringar, helt klart. Nu känner jag dock att en kanske borde vända om ordningen på vad som ska få komma först i livet till fördel för resfebern och det missnöjda kontrollbehovet, och lägga lite tid på den där ryggsäcken och listan med punkter som ska bockas av. Så det är vad jag ska göra nu. Först ut: biblioteket och sjutton böcker som kommer bli försenade om de inte är tillbaka inom några timmar, därefter; tvätt och ett försök att klämma ner alla behov inför kommande halvår i 65 liter. Alla lyckoönskningar mottages varmt.

Ett grått Uppsala med grekiskt och solrosor.



Gå på den tidiga fredagsavgången till Stockholm, villa runt på Centralstationen i lunchrusning och slutligen hitta det tre våningar höga tåget som ska ta en till Uppsala. Lämna av väskan på hotellet, utforska staden, upptäcka att området kring centrum i Sveriges fjärde största stad känns jämnstort med Storgatsbacken här hemma, minus alla uteserveringar och hippa fik med värmelampor utanför. Spana på vissna solrosor mot grå himmel. Möta upp David, bli omhållen, hålla om, konstatera att det knappt känns som om vi varit ifrån varandra. Men mysig och efterlängtad känsla att vara nära igen.

 
Äta hamburgare och sötpotatispommes på högljudd restaurang ena kvällen, grekisk middag i stenhus med rutiga dukar och tända ljus den andra. Gå hand i hand genom duggregn, se ut över en igendimmad himmel, göra obligatoriska besök i Botaniska Trädgården och Domkyrkan. Ta kort i hotellet hiss. Äta långfrukostar med för många koppar kaffe. Bädda ner sig i mjuk säng och avfärda utbudet på samtliga tv-kanaler, titta på Bron online som vanligt istället. När man bara ser ett avsnitt i månaden i genomsnitt tar det ett tag att ta sig igenom säsongerna. Smaska på naturgodis, som egentligen ju bara är nötter med choklad omkring. Men gott. Sova länge sista morgonen, packa väskan och leta efter den fjärde strumpan som alltid försvinner, checka ut, gå de fem minutrarna till stationen och plötsligt inse att vi ska till olika perronger. Han till hans hemma, jag mot mitt. Kramas en sista gång, säga "God jul", "Grattis på födelsedagen" och "Vi ses snart igen" i förväg, eftersom nästa gång vi ses troligtivs inte blir förrän nästa år. Vinka. Distrahera sig själv med annat, snabbt. Ta pendeln tillbaka till Stockholm. Två timmar på Beyond Retro, en på Urban Outfitters, resten i solen med kaffe och bok. Lämna staden 16:35, bli hämtad av mamma 21:13. Två timmar senare, sitta här och redan sakna fin, fin helg.

På ett X2000 mot en helg med honom.

Hej vänner! En veckas oskrivna inlägg och tolv arbetsdagar i rad senare är jag tillbaka. Är ytterst förvirrad kring hur dessa dagar lyckats passera förbi så fort när det stundtals under dagarna känns som om de aldrig skulle ta slut, men antar att det har och göra med att varje dygn sett ungefär likadant ut. Tidig morgon på jobbet, ett antal pallar med varor att plocka upp, daglig mental nedräkning inför kommande resa, lite träning här, några lindra-distansförhållandet-med-nära-och-kära-telefonsamtal där, och övriga timmar med en bok i handen och en tekopp i den andra. Och så köttbullsmiddag hos farmor med alla kusinerna igårkväll. Försöker verkligen njuta av alla småsaker i vardagen här hemma nu när en vet att det snart kommer lämnas bakom en.


Huvudstaden i mars.

I helgen byts dock mönstret ut en sista gång på svensk mark då jag i skrivande stund sitter på ett X2000 från Alvesta till Stockholm. Därefter åker jag direkt vidare mot Uppsala och möter upp David utanför universitetet i eftermiddag. Regnet slår mot rutan och det är 100% ledsamt höstväder utanför, men det gör absolut ingenting. Ser bara framemot att få äta hotellfrukost, lyssna på nördigt babbel om årtal och slag och krigshjältar, kramas och spendera dygnets alla timmar med den bästa jag vet. Faktumet att vi på söndag kommer få säga hejdå på obestämd framtid tänker jag att jag tar tag i att hantera då. Trodde aldrig att jag skulle bli en sådan kärleksblödig person, men så blev det visst. Hans fel.
 
Nu ska jag köpa kaffe och invänta samtal från mormor om ett par minuter. Ha en underbar helg hörrni!

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i enorma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0