Älvängen, roadtrips, mjukisdjur och mjukisglass.


Trettioen timmar tillsammans med dem och vi hann med att göra allt det där som vi gör allra bäst; äta god mat som någon annan lagat åt oss, gå på upptäcksfärder i för oss outforskade områden, grimasera framför diverse kameror, äta glass och sedan äta glass igen, ha picknick direkt på marken, få rundtur av personen vars hemstad vi befinner oss i, spela spel och snacksa på en solvarm altan, gny på och prata med varandra i sömnen, peppa och deppa över livets alla ting, åka väldans massa bil, och koka tre olika typer av havregrynsgröt till frukost trots att vi alla har samma saker i dem, men vill ha dem tillagade på olika sätt. Stabil vänskap. Utöver det hann vi även med en heldag på Liseberg, smälte bort i värmen, var som små barn på julafton i berg- och dalbanornas köer och spenderade alldeles för många kronor på att försöka få tag i små kossor och grisar från osammarbetsvilliga gripmaskiner. Avslutade på topp med att skriksjunga den här låten i stämmor på en mörk riksväg 40 strax efter tolv inatt. Kort sagt var det ett och ett halvt underbart och som alltid, välbehövt, dygn med mina pärlor som jag inte skulle vilja byta ut mot någonting i hela världen ♥.

Lappland, 2097 meter över havet och en glad en.

 
Hej vänner, sex dagar och en väldans massa upplevelser senare. Majoriteten av de senaste dygnen har jag spenderat uppe i Lappland tillsammans med David, närmare bestämt ett par timmar utanför Kiruna, kring Nikkaloukta och Kebnekaisemassivet, och det har varit helt magiskt. Från att när vi bokade resan i början av april har jag gått mellan att vara hur lugn som helst inför bestigningsförsöket, till att i takt med månaderns gång bli mer och mer nervös innan jag för ett par veckor sedan tillslut landade i att det kanske faktiskt skulle bli för tufft för att klara av fullt ut, att vi skulle få vända på vägen. Att vi faktiskt sedan ändå lyckades ta oss hela vägen upp, och för lite mer än två dagar sedan satt bredvid den svenska flaggan på Sydtoppen, högst upp på Sveriges högsta berg, resulterade därför i ett lyckorus utan dess like. Är så fruktansvärt stolt över mig själv, och över oss, som tog oss förbi alla triljarder stenar, vattenfall, över glaciärer, längs branta klippor och slutligen klättrade de sista metrarna upp av de sammanlagt 2097 vi gett oss på. Och tog oss igenom de övriga milen vi vandrade där borta, ovanpå det. Minne för livet, utan tvekan. 

På hemvägen sov vi en natt i Kiruna, vilket visade sig vara ett genialt drag av oss i hänsyn till våra arma kroppar (badkar och bastu ♥), men sent igårkväll körde vi efter en lång resa in i Värnamo igen. Trötta, men nöjda. Idag har inga större bedrifter begåtts, men väskan är packad och imorgon bär det av igen. Ska få hänga med mina Londonflickor i två hela dagar, bada pool, njuta av utlovat sommarväder och gå på Liseberg, och det ska bli himla mysigt. Sista semesterveckan levererar den också.

Att fira tre år med fallskärmshopp.



I måndags bockade jag och herren till vänster av någonting som vi båda velat göra i flera år och började prata om redan förra sommaren, men aldrig kom till skott med att ta tag i och sedan halvt om halvt glömde av - nämligen, att hoppa fallskärm. Förrän nu. Klubben som vanligtvis håller till på en flygfält här i närheten av Värnamo befann sig lägligt nog även de på Öland denna vecka, precis som vi, och tack vare pappas facebook-kontakter, slumpen och massor av iver ringde jag David sent på lördagkvällen och frågade om han kände för att falla från himlen med enbart en liten skärm som försäkring två dagar senare. Det hade han, och jag bokade två tandemhopp, och vi åkte över bron, sov en natt, och sedan var klockan plötsligt nio på morgonen och det var dags. Här var vi laddade till max och inte alls nervösa.



På med livets utstyrsel, komplett med tajt skinnmössa och en sele med trehundra olika spännen och band som skulle dras åt. Har aldrig kännt mig så inpaketerad förut. Sedan var det genomgång av säkerhet, lite regler, tips och instruktioner för hur saker skulle gå och vad vi skulle, samt inte skulle, göra. Och därefter - in i lilla flygplanet. Och så upp och iväg.



Femton minuter senare svängde jag ut benen över flygplanskanten, lutade huvudet bakåt, låg mot pappa med kameran i framsätet och någon sekund senare hoppade jag rakt ut från 3200 meters höjd, ner mot Borgholm med hela Öland nedanför mig. Den korta tiden som man befann sig i luften utan att ha skärmen utfälld var nog en av de häftigaste känslor jag upplevt hittills i livet. Ingenting höll en tillbaka, utan man bara föll. Det gick så fort, och var helt galet och overkligt på samma gång. Svårbeskrivet, men frihetskänsla deluxe. 



När skärmen väl var utfälld saktade farten ner ganska rejält och jag och Tomas, min instruktör, seglade omkring i morgonsolen och spanade på Solliden, kossorna, flygfältet nedanför och Kalmar på andra sidan sundet. Snurrade även ett varv eller två. Kanske tre. Eller fem. 



Och sedan landade vi relativt mjukt på marken. Mer dunsade kanske, men det gjorde iallafall inte ont. Strax efter kom David ner han också.



Fyllda av adrenalin, pirriga, peppade och glada på livet!




Och i varandra ♥. Föredrar att fira ett tre års långt förhållande med att trängas i ett SE-MFH och uppleva känslan av fritt fall framför oxfilé och tända ljus på restaurang alla dagar i veckan. Och hade helt klart gärna gjort om det en gång till om jag får chansen och har möjlighet. Rekommenderas varmt!

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0