Septemberdagar med fem års skillnad.

Klockan ringer 06:42. Drar upp rullgardinerna, plockar upp mjukbyxor och stor hoodie ur soffan, överväger en stund framför spegeln men slutar ändå aldrig upp med något annat än två drag genom håret och en tofs på huvudet. Ser ingen anledning till att anstränga mig mer än så, eftersom dagen troligtvis inte lär bjuda på några större äventyr jämfört med gårdagen. Eller dagen innan det, och dagen innan det heller, för den delen. Det är samma mönster, om och om igen, "för att det tillslut kommer bli lättare att följa och man först då slutligen kommer kunna lämna det helt". Det har gått ett par veckor nu. Än märks ingen skillnad. Bara att fortsätta, alltså. 07:05 och taxin tutar utanför huset. En liten vanlig bil idag, alltså ingen stor röd Länstrafiken-buss med alldeles för mycket plats och jobbig tystnad nui. Skönt. Fram med sjukresekortet, hej till chauffören, i med hörlurarna, på med spellistan och ut på motorvägen mot Jönköping. En morgon för ett tag sedan räknade jag hur många vita vägstolpar det fanns mellan utfarten och Vaggeryds travbana, idag fortsätter jag därifrån hela vägen till Jönköping. Tappade räkningen en mil innan Ryhov.
 


Strax efter halv tio och morgonrutinerna är avklarade - frukost enligt avtalade mått, avslappningsövningar och prick 60 minuters vila i rummen man blivit tilldelade. Somnade idag, igen. Pusslar fram till fruktstunden och första näringsdrycken, fortsätter en timme till innan det är dags för lunch. Maten kommer direkt från sjukhusets kök och läggs upp så att allas tallrikar ser i stort sett identiska ut. Inget rum för några diskussioner, det är viktigt. Schnitzeln och potatisen är faktiskt ganska goda idag, men hjärnan vill inte riktigt acceptera den tanken så njutningen är inte där till 100%. Somnar under middagsvilan också, är konstant trött, både fysiskt och psykiskt. 
 
15:22 och eftermiddagsspelen är ihopplockade, mellanmålsmackorna uppätna, tillskottsdryck nummer två tömd den också. Solen skiner på andra sidan fönstret och man kan ana att det är en fin höstdag som pågår i världen utanför. Det är lite så det känns. Taxibilarna kommer och plockar upp oss en i taget, vi får avbryta den sista omgången Chicago mitt i men säger "hejdå, vi fortsätter det första vi gör imorgon!" och vinkar till varandra genom fönstret. Rullar hem i tystnad, och det går alltid fortare än ditvägen. Middag på bordet prick klockan 17, upplagd åt mig enligt anvisningar. Mjölk till det översta sträcket på de avlånga glasen. Får varken vara under, och definitivt inte över, men bara i min värld. En timmes avslappning till efteråt, lutandes mot mamma eller kliad på ryggen av pappa. Det lugnar, och då brukar minutrarna lyckas passera utan att ångesten börjar riva alltför hårt inombords. Varje kväll den inte gör det, är en lättnad. Försöker att inte tänka på världen utanför, på att de första månaderna i ettan passerar förbi, på alla vänner som skrattar, träffas, umgås, på det som jag missar och att alla tar sig vidare i livet medan jag bara dras bakåt, och neråt, och bortåt. Skriver i dagboken att det känns som om jag för två månader sedan sprang i full fart framåt tillsammans med de andra, men sedan rusade rakt in en oöverkomlig mur som jag inte vet om jag någonsin kommer kunna ta mig förbi. 

 
Numera ringer klockan olika tider varje morgon, beroende på vad som väntar. Jag drar upp rullgardinerna, tar på mig arbetskläder, eller ett par nya jeans, eller en klänning. Borstar håret, sminkar mig kanske, eller kanske inte. Jag hoppar på cykeln till jobbet, eller går till mataffären, och kliver på bussar, tåg, ibland till och med flygplan utan att tveka. Jag reser, jag upptäcker, jag tränar, jag dansar, jag lagar mat, jag gör ingenting, jag gör allting. Jag lever. Det har gått fem år sedan min vardag enbart cirkulerade kring sjukdom och friskhet, KBT och ångest, matscheman och vikt, vila och frustration. Sex år sedan det enbart var sjukdom, även om jag helt meningslöst försökte dölja det som alla såg utom jag. Resan som jag, tillsammans med familj och vänner, har gjort under all denna tid, är obeskrivlig. Från ett anorektiskt liv, till ett helt annat. I taxin hem under hösten 2012 trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta studenten tillsammans med dem jag började gymnasiet med. Inte heller att jag skulle kunna styra över mitt eget psyke igen, eller mitt liv heller för den delen. Att jag skulle jobba heltid. Flytta till London. Vara kär. Resa till Bali, eller Portugal, eller till Australien. Komma över muren och leva i en vardag som inte cirkulera kring olika mattider, ångesthantering, pussel, kortspel, psykologi och terapi. Men det kunde jag. Jag tog mig förbi, föll tillbaka, tog nya tag, klättrade upp igen och fortsatte så. Jag blev en friskare, friare, gladare Emilia. Jag är det fortfarande. Och det kommer jag alltid att fortsätta vara, för jag ska aldrig tillbaka ner dit igen.
 

Inflyttningsfest och hur man gör en godisbukett.



Ikväll är jag bjuden på inflyttningsfest! Det är världens bästa Madeleine som efter att halvt om halvt varit Värnamo-bo sedan början av augusti, som nu äntligen fått sina nycklar och flyttat in i lägenheten. Var på smygbesök förra söndagen för att invigningsanvända spisen och invigningsskåla de nyinköpta glasen med henne, men de officiella firerierna är det alltså dags för om bara någon timma. Och självklart har jag med mig en flyttblomma. En ätbar sådan. Varför köpa en helt vanlig bunt med sticksiga rosor som kräver vattning och skötsel varje dag när man istället kan ge bort en godisskål i bukettform istället? Lika fint, lite roligare, och helt klart annorlunda. 



Pysslandet är mycket enkelt och kräver inte alltför mycket av en, mer än en stadig hand och följande beståndsdelar;

1. Lösgodis, efter eget tycke och smak. Inslagen kola och choklad ser lyxigt ut med allt det glansiga pappret, vingummin är sega och sitter bra, och skumgodis väger inte mycket och passar därför bra om man inte har världens största budget. Jag blandade allt. Det enda man ska tänka på att undvika är väl egentligen allting som är hårt, väldigt tungt eller smalt eftersom de helt enkelt inte går att sätta fast ordentligt.
2. Grillpinnar! Många grillpinnar! Ju fler, desto större och fylligare bukett. Köp storpack.
3. Silkespapper i fin färg och eventuellt lite cellofan också, om man råkar ha det hemma. Har man inte det kan man använda annan liknande plast. Det jag satte runt min hade tidigare skyddat en gammal Veckorevyn, men inte blivit slängt längre än på golvet istället för i soptunnan. Bra återanvändning ju.
4. Ett fint band att knyta runt allt i slutet. Vanligt presentsnöre fungerar utmärkt.

 
Med allting nära tillhands är det bara att sätta på valfri spellista på Spotify, och sedan börja trä. Godis på pinne, godis på pinne, godis på pinne. Provsmaka lite också kanske, risk för enformighet annars.
 

Prova då och då att bunta ihop pinnarna för att se hur fylligheten blir, om färgerna ser fina ut eller om det behövs mer av nånting speciellt. När allt känns bra, eller man bara har tröttnat på att lirka fast osamarbetsvilliga geléhallon, fäst med ett gummiband. Det kan vara lite klurigt att få till, men mitt tips är att inte försöka bygga ihop buketten pinne-för-pinne, utan helt sonika bara ta tag i högen på bordet och trycka ihop alltet så att de lägger sig tillrätta av sig själva. Då höll det bäst, enligt mig.

 
Vira sedan ett lagom prassligt silkespapper följt av cellofam kring pinnarna och fäst ordentligt med tejp. Dölj sedan tejpen med en stor rosett och justera eventulla godisbitar som försöker ramla av, eller har hamnat snett. Sedan var det klart. Garanterat skötselfri, insektsfri och växtlighetsfri, men minst lika fin, bukett för alla som har lika gröna fingrar som jag (det vill säga, inga alls).

Saker jag saknar med Bali.

Min vän Emma som jag lärde känna när jag var och volontärarbetade på Bali förra hösten, är tillbaka på ön i detta nu för ett par veckor. Hon skickar ständigt bilder och filmer från platser vi var på och när hon och hennes pojkvän gör samma saker som vi gjorde under vår tid tillsammans, och min längtan tillbaka har nog aldrig varit så stark. Det är snart ett helt år sedan jag vinkade av mamma på Landvetter en tidig morgon och flög iväg, men det hade lika gärna kunnat vara igår om man går på känslorna inombords. Det var så himla fina, lärorika, häftiga och underbara veckor. Här är några av de tillfällen och saker som jag saknar mest.
´

1. En av de första kvällarna på hela resan, när jag till viss del funnit personerna jag senare skulle komma att hänga allra mest med, men ännu inte riktigt lärt känna. Jag, Tran och Emma hade gått bort till Bintang, den stora matbutiken femton minuter bort från våra hus, för att köpa nödvändigheter och kommit därifrån med både mangostan, drakfrukt och cassavachips. Sedan satt vi i Emmas skrangliga våningssäng, åt och berättade historier för varandra. Minns att när vi skulle kramas godnatt, sa att det kändes som om vi kännt varandra i flera år trots att det i själva verket bara var två dygn sedan vi kom in i varandras liv.
2. De gulliga tanterna som jobbade i köket och matsalen där vi fick all mat serverad. De flesta av dem kunde knappt ett ord engelska och slet hela dagarna för att kunna servera alla, men var alltid otroligt vänliga och snälla när man hade en fråga eller bad om hjälp med något. 
3. Filmkvällarna på Kopi Desa. Kopi betyder för övrigt kaffe, och Desa är by. Så ja, kaffebyn. Varför krångla till det?
4. När jag, Emma, Tran och Desirée möttes upp i Seminyak efter två veckor ifrån varandra. Vi hade en riktig tjejhelg med sol och bad, lyxig mat, surfing, en galen taxiresapå moped genom nattrafiken, hostel-liv, shopping och efterlängtad glass. Det var så sjukt kul att få ses igen eftersom ingen av oss förväntat sig att det skulle fungera att få till. 
5. Soluppgången över risfälten en tidig morgon när man kunde se bergen och vulkanerna långt, långt borta.
6. Att hälsa Selamat Pagi och tacka genom att säga Terima Kasih.
7. De gröna pannkakorna med kokosfyllning som vi fick till efterrätt ibland. Kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde dem så speciella, men någonting var det. Definitivt.
8. Och på tal om det, torsdagskvällarna varje vecka! Inleddes alltid med extra lyxig middag för att välkomna nya volontärer och avtacka de som skulle hem, och fortsatte i stort sätt alltid på Cupit BBQ, vår älskade lilla bar i utkanten av staden där jag sjöng duett med ägaren och vi skrev våra namn på den danska flaggan i taket eftersom den svenska inte hunnit komma ännu.
9. Ubuds marknad.
10. Att hänga på rummet om kvällarna tillsammans med vänner från hela världen och diskutera distansförhållanden, vad det faktiskt var i grytan vi nyss tryckt i oss, helgens planer och statergier för att lära ut engelska till barnen på bästa sätt.



11. Mie Goreng. Och räkchips. Och isté. Vattenmelon. Och vårrullar obvisouly.
12. Vattenfallen. 
13. Alla vändor jag och Hannah tog in till stan efter arbetet på dagisen, för att köpa en ny lotion, en sarong till en kompis, testa ett nytt café eller betala 45 svenska kronor för 90 minuters fotmassage.
14. Och alla helger och eftermiddagar vi levde lyxliv på Jungle Fish Bali ute i djungeln. Vill alltid bada i pooler utan kanter med utsikt över palmträd och djupa gröna dalar omkring en.
15. Att duscha med ödlor klättrandes i taket ovanför en och ständigt vara beredd på att de kan ramla ner på en prick när som helst.
16. Värmen som slog mot en oavsett vilken tid på dygnet man öppnade dörren. 
17. Att sitta på golvet i "The Rice House" och planera kommande lektioner tillsammans med mina fina partners, Franziska och Charlotte. Man kommer varandra väldigt nära när man ska hjälpas åt att få barn som vanligtvis inte pratar engelska överhuvudtaget, att prata engelska fritt med oss eftersom det är det enda språk vi kan dela.
18. Den ständiga doften av rökelser, och ljudet av trummorna vid de dagliga cermonierna i templet.
19.  Camphuan Ridge Walk.
20. Att gå på yoga om kvällarna i den stora träsalen med Anu som lärare.
21. Utekvällen på Gili T - från middag på stranden till dans på borden till nattbad innan läggdags strax före solen gick upp igen.
22. Dedi House ♥.
23. Sweet Tempeh och lyckan som uppstod hos alla när vi såg det på menytavlan.
24. Att alltid ha både solkräm, solglasögon, en banan, vattenflaska och en regnponcho i väskan för att vara beredd på allt som skulle kunna ske inom kommande halvtimme. 
25. Den ständiga doften av rökelse.
26. Att bli väckt av tupparna i huset bredvid. Halv sex. Varenda morgon. Vi fick ryck över det där och då, men nu i efterhand var det ju faktiskt ganska mysigt.

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i enorma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0