Eftermiddag i Sintra med Disney-palats, tuktuks och saltad torsk till middag.


Tillbaka till Sintra, fredag den nioende juni. Vi hade precis ätit upp vår lunch och strosat en sväng för att smälta maten, innan vi bestämde oss för att bege oss högre upp på berget staden ligger vid. Efter snabb efterforskning skippade vi den anordnade bussturen utan AC, och valde istället att fånga en tuktuk. Mer än tredubbla priset för en längre resa, men 100% värt i värmen.



Högst där uppe finner man nämligen dels borgen på det översta bilden, men också det som var vårt huvudmål med hela besöket i Sintra - Palácio da Pena. Det är ett palats, lika enormt som det är färgglatt, byggt på 1800-talet i huvudsyfte att agera hem för kungafamiljen. Genom åren har delar av det förstörts i både åskoväder, jordbävningar och anfall, men hela tiden återuppbyggts till sin ursprungliga form och behållts så även efter att Portugal som stat tog över det. Torn och tinnar, stora koppargrytor i köket, pampiga himmelsängar och privata balkonger till varje rum. Kändes som klippt och skuret ur en gammal tecknad Disneyfilm, fast på riktigt.



Till våra arma fötters stora besvikelse visade det sig dock att ingen kunde bli avsläppt direkt vid ingången, utan att man först behövde gå ett par kilometer genom trädgården för att komma upp till själva slottsporten. Fram med plånboken, köpa ny vattenflaska, ta ett djupt andetag, och sedan bara börja traska.



Tur att det var väldigt fint, där också. De gamla portugiserna kunde sin romantiska era. Om jag hade haft Narnia-feeling tidigare under dagen steg den till skyarna när vi hittade den här lyktstolpen.



Efter många vattenklunkar och ännu fler uppförsbackar och minst lika många suckar över svetten rinnande längs ryggen, tronade dock äntligen denna vackra skapelse upp sig framför oss. 

 
Det var smockfullt med andra turister och helt otroligt varmt ute på gården, och samtidigt så sjukt många fina detaljer man ville ta in. Minns att jag körde på automatiskt läge på kameran här just för att jag inte hade någon energi i kroppen för att orka ställa in allting manuellt, men ändå ville säkerställa att alla detaljer skulle bli dokumenterade. Knäppte av foton åt alla håll och kanter så fort som möjligt, vilket resulterade i ett härligt antal på 367 stycken inom fem minuter. Go rensning att ta tag i. Någon gång.


Ett par rejäla vindpustar, några bitar lakrits och en sval rundtur inomhus på en timme satt mer än fint efter den bragden.



Runt om hela fasaden löpte en smal gång som då och då bredde ut sig i stora balkonger, vilken vi även tog oss ett varv runt. När vi kom till den som tidigare tillhört drottningens privata svit stannade vi till och tog in utsikten. Långt, långt bort i fjärran tror vi att vi såg Lissabon och 25-aprilbron. Tänk att vakna med en sådan vy när man drar undan gardinerna. 



När vi hade utbrutit strax över 200 ååh'anden och aah'anden var vi nöjda med allt pampigt och vinkade hejdå till de gula tornen. 


 
På vägen tillbaka ner mot parkeringsplatsen valde vi en annan väg och hamnade på ytterligare platser som var så vackra att det var svårt att hantera. Passerade en del av parken som hette "Valley of the Lakes" och bara namnet ger ju en föraning om hur fin naturen var.



Och att se människor rida på kritvita hästar över stenbroar i skuggan eftermiddagssolen gjorde inte direkt helheten och intrycken sämre. Himla sagoplats. Vill också ha en sådan trädgård.



Fyra timmar längre fram i tiden hade vi överlevt en galen nedfärd för berget samt tågresan hem, och var åter i Lissabon. Följde våra sinnen och styrde direkt stegen till ett restaurangstråk vi spanat in under morgonen för att hitta lämplig plats för middagsintag.


Hamnade efter många om och men på ett medelbra ställe mitt i smeten. Vi gick på att det inte utstrålande "hej här friterar vi bröd, lök, kött och efterrätterna i samma fritös som vi kokar fisken i", men inte heller krävde att vi skulle lägga hela vår reskassa på den måltiden. Blev helt okej. Hon fick in seniga köttbitar på spett med stekt potatis och bönor, och jag testade mig på vad som skulle vara en lokal delikatess, bacalhau. Föreställ er en janssons frestelse med saltad torsk istället för ansjovis, blandat med lite stekta ägg och ett gäng oliver utspridda lite överallt, och you've got it.



Efterlängtad gelato till efterätt, som man köpte i lösvikt. Salted peanutbutter caramel vann mitt hjärta redan innan jag smakat på den. Efter också för den delen ♥.
 

Sedan började de mörkna och vi strosade längs vattnet på vägen hem. Lyssnade på gatumusikanter och högljudda gäng som precis startat sin kväll, tittade ut över floden och räknade flygplanen som ständigt flög in över oss. Pratade om hur overkligt fort man kan byta ut sin vardag mot något helt annat, på bara några timmar. Och om det mesta andra också.


Har nog aldrig tidigare förr sett en sådan rosa solnedgång. Fin kväll, fin vän, fin värld.

Förmiddag i Sintra med scones, Narnia och hortensior.

 
Hej och god dag, och välkommen till dag tre i Portugal, drygt sex veckor efter att vi faktiskt var där. Men äsch. Här är klockan strax efter sju på morgonen och vi var hör och häpna, redan då på språng med siktet inställt på Rossio Station. Tåget vi skulle med gick visserligen inte  förrän runt åtta-tiden, men med tanke på 1. vårt lokalsinne och 2. köerna som uppstod här och var i det där landet, vågade vi inte riskera att vara ute för sent.


Och tur var nog det, för vägbeskrivningarna man får av portugiserna själva blir till rejäla gåtor när de hänvisar en till en speciell trappa femhundra meter bort, men det säkert ligger sjutton likadana trappor inom en radie på femtio meter från samma plats. Tror bestämt vi gick i cirklar i minst tjugo minuter. Värt. Men till slut kom vi rätt!

 
Vi swishade förbi förort efter förort men kom till slut ut till grönskan och bergen och hamnade här, i Sintra. Det är mindre bergsby från 1100-talet, fylld till max av gamla slott, pampiga trädgårdar, fontäner, tornar och tinnar. Hela området står med på Unescos världsarvslista. Kändes lite som att befinna sig i en stad i en gammal sagofilm ala' Disney.

 
Innan vi tog oss an att börja titta på allt det där fina, var dock en sen frukost på plats. Vi gick till Café Saudade ganska nära stationen och beställde in varsitt paket med maffiga scones, grekisk yoghurt med honung och bär, mandarinjuice, pålägg och cappuccino för min del. Blåbären och kaffet var allra bäst.



Sämst var att de tog 1€ per extra smörpaket man bad om, utan att berätta det för oss innan notan kom in. Så vi bad om flera. Dock värt det, för torra scones är tråkiga scones. Och ägaren kompenserade med att ge oss sina bästa tips om staden och hur vi skulle få ut så mycket som möjligt på de få timmarna vi hade.



Vi beslöt oss för att följa hans förslag till punkt och pricka och började därför sakta trava in mot centrum.
 


Här kan man bo. Och leka drottning.
 


Eller här. Mitt i allt.



Efter en halvtimmes promenad med diverse foto- och vattenstopp kom vi slutligen fram till vårt första mål, Quinta da Regaleira. Det är en stor slottsträdgård från en väldans massa hundra år tillbaka, som sägs anlades med tanken på att besökaren skulle få känslan av att befinna sig inuti en magisk fantasivärld när man strosade omkring. Skaparen hade inspirerats av myter, legender och förtrollande skogar. Och det märktes.


Överallt finns små källor, fontäner, broar, torn, djupa brunnar och underjordiska gångar. Stenvalv, stora vita stenstatyer i enskilda gläntor, och höga, höga lummiga träd. Och blommor, i överflöd.






Exempelvis hortensior. Så himla, himla fina. Var som att vandra omkring i Narnia.



Ett tillhörande palats finns självklart också att finna i ena hörnet av den enorma parken. Det har aldrig tillhört någon kunglighet, utan genom åren ägts av rika köpmansfamiljer, konstnärer och andra människor med mycket pengar som använt det som permanent eller tillfällig bostad. 1997 övertogs det av stadens fullmäktige, och det var även då allmänheten fick tillgång till området.



Fem våningar, privat kapell, enorma målningar och kristallkronor i taket. En sådan sommarstuga hade inte varit fel. Strax efter den här bilden togs fick vi förresten uppleva någonting vi aldrig varit med om förut, som levlade upp vår vänskap och intimitet ytterligare ett snäpp! Men hemligt vad.
 

Älskade hur som helst den platsen och hade kunnat strosa omkring i skuggan av träden i timmar.




Efter ett tag började dock hungern, trots vår deluxiga frukost, göra sig påmind, och vi traskade därför tillbaka ner till centrum igen på jakt efter lämpligt lunchställe. I enlighet med övriga lyxiga semesterorter/turistfällor/torg utomlands kryllade det av överprisade dåliga restauranger som alla serverade samma torra mackor, dyra köttbitar och tråkiga burgare, som vi avfärdade fortast möjligt. Istället fortsatte vi mot utkanten av byn där vi efter ett par TripAdvisor-sökningar hittade ett supermysigt café med uteservering under nättak. Beställde in bagel, pommes och omelett med iskall dricka till, och det var guld värt i värmen. Salt ♥.
 


Och påfyllning av vattenflaskor efteråt, såklart!
 

På eftermiddagen hade vi bestämt oss för att åka upp på berget ovanför staden och spana på en annan rolig sevärdhet där, vilken egentligen var huvudorsaken till att vi ville besöka Sintra från första början. Femåringarna som drömde om att bli prinsessor i oss hade talat. Mer om det i nästa inlägg.

När vi besteg Kebnekaises Sydtopp.



Fredagen den 14 juli, alltså för ungefär en vecka sedan, ringde klockan strax innan fem på morgonen och vi masade oss upp. Packade in det sista samt oss själva, tog bilen till Alvesta, tåget till Stockholm Central, fortsatte vidare mot Arlanda, hoppade på flyget till Kiruna, åkte flygbuss in till centrum och slutligen en sväng med lokaltrafiksbussen också, innan vi nådde dagens första destination strax efter klockan fyra på eftermiddagen - Nikkaloukta. Det regnade och var inte alls speciellt mysigt när vi klev ur för att dra på vattentäta kläder och göra oss redo för avfärd, men att få sträcka ordentligt på benen efter många timmars resande var guld värt. En snabb paus på fjällstationen för åtsnörning av vandringskängor och ett djupt andetag som uppladdning, och sedan gav vi oss iväg rakt ut mot ingenstans.
 


För att ta sig till Kebnekaise Fjällstation, där vi skulle bo kommande två nätter, måste man vandra 19 kilometer från Nikkaloukta eftersom bilvägen slutar där, och naturen tar över. Sex kilometer av dessa kan man dock låta sig själv komma undan genom att åka båt över en glaciärsjö, Ladtjojvari, ungefär halvvägs fram.



 Vi kom dit snabbare än väntat och fick därför stå och huttra i nästan en och en halv timme innan vi äntligen fick gå på och åka vidare, vilket vi såhär i efterhand nog inte hade valt att göra. Det hade varit betydligt smartare att bara traska på, komma fram fortare och dessutom hålla kvar värmen i och med att vi hade så lång väntetid vid bryggan. Lätt att vara efterklok. 
 
 
Det var dock väldigt vackert att stå och titta ut över en spegelblank sjö i dimman,  inte höra några andra ljud än varandras och peka ut vattenfall i bergen på andra sidan.
 


En halvtimmes färd på vattnet senare var vi framme vid den övre bryggan och klockan närmade sig sju. Varsitt litet mellanmål i magen på det, och sedan var det bara att börja röra fötterna framåt igen för att se till att hinna fram innan det blev alltför sent. Var så himla skönt att få upp lite värme i kroppen efter de kalla timmarna och känna att vi sakta men säkert började jobba oss upp på lite högre höjder, även om det inte var många meters stigning i taget. Och omgivningen var helt sinnesjukt vacker, som en kan ana trots att kameralinsen inte fångade ens en hundradel av verklighetens magi.


Efter åtta kilometer, en hängbro och många klunkar fjällvatten trädde plötsligt de väldigt efterlängtade svarta stugorna fram bakom en kulle. Kebnekaise Fjällstation!

 
Trötta men glada efter att äntligen ha nått dagens slutgiltiga mål, och väldigt nöjda med att i förväg ha gjort valet att boka sängar istället för att tälta i området omkring husen. Att kunna hänga upp sina kläder på tork, laga en sen middag i ett riktigt kök, ha varmt vatten tillgängligt i stora termosar dygnet runt och sist av allt kunna krypa ner mellan mjuka nytvättade lakan var guld värt efter en lång dag. Somnade på två sekunder, trots midnattsolen utanför fönstret.



Morgonen efter och en god natts sömn senare ringde klockan strax innan fem, igen. Tittade snabbt ut och kunde till vår stora lycka konstatera att gårdagens prognos verkade stämma, vilket betydde att vi faktiskt skulle kunna ge oss på ett försök en en topptur. Så glad för det! I och med väderomslagen uppe i fjällen är ganska extrema är det nämligen långt ifrån självklart att man får så pass bra förutsättningar för vandring som vi hade turen att pricka in, utan ibland kan det gå veckor innan det är säkert nog att ge sig av. Många av dem vi träffade hade exempelvis väntat på stationen i flera dagar då det ösregnat konstant och de därmed inte vågat vandra upp i bergen. Klokt av dem.



För vår del bjöd lördagen dock på ungefär tio-gradig värme, soldis, låga moln och lite blåst, men ingenting man inte skulle kunna klara av med ett extra lager kläder på kroppen. Sånt flyt! I magen stoppade vi gröt och havregryn, och i ryggsäckarna mössar, vantar, torra ombyten och regnkläder. Ett gäng Snickers också, såklart. Därefter bar det av.
 

De första kilometrarna av de totalt 9 man ska klara av är relativt enkla att ta sig fram på. Visst att det är stenigt och att man måste ha koll på vart man sätter ner fötterna, men stigarna är enkla att följa, det är ingen ansträngande lutning uppåt, det är torrt och marken fast. Bara att gå på! Så fort man nått Kittelbäcken i den första dalen, efter ungefär en-två timmars vandring blir det dock aningen tuffare.

 
Där övergår nämligen marken till enbart sten och klippor, vilket innebär att varenda steg bör övervägas innan det tas för att undvika att av misstag hamna snett, stuka en fot, fastna i ett hål eller snubbla och skada sig. Samma underlag fortsätter sedan hela vägen upp till toppen, med undantag för partierna med glaciär som ännu inte smält. Mindre trevligt.



På samma ställe ska även ta sig över ett område med forsar, vilka är stundtals lättare, stundtals krångligare att hantera. Jag gjorde misstaget att stanna och tveka istället för att bara fortsätta framåt i samma fart som innan, vilket slutade med att jag steg helt fel, fick vatten upp till knäna och fick ha en Willys-kasse knuten runt foten resten av dagen för att inte bli kall av fukten i skorna.



Ett par timmar senare hade vi tagit oss upp hit och fikade varm choklad med denna vy framför oss. Tror vi är på drygt 1200 meters höjd här, fortfarande med molnen och dimman ovanför oss. 

 
Ytterligare någon timma senare hade vi kämpat oss halvvägs upp på Vierramvare - ett berg som sträcker sig 1711 meter över havet och som man måste gå både upp och ner för på vägen mot Sydtoppen. Svinjobbigt och jätteirriterande eftersom det tröttade ut en, men inte gav en någonting i höjdmeter eftersom man skulle ner i en dal direkt efter. Minns att jag var väldigt nära på att vilja vända och gå tillbaka till fjällstationen igen när vi äntligen tagit oss upp på toppen och trodde det värsta var över, men sedan fick veta att det fortfarande var drygt tre timmars klättring kvar innan vi bestigit Kebnekaise. Jag som fått för mig att vi nästan var framme. Var inte riktigt så. Lyckligtvis slog dock min envishet på rejält när vi stod och tittade ner i Kaffedalen och upp på motsatta bergsida, så efter en kort överläggning om hur vi låg till energimässigt valde vi att fortsätta vidare. 



Och ungefär 120 minuter senare var vi där! Sydtoppen! Sveriges högsta berg! 2097 meter över havet! Vid den svenska flaggan! Och det var så dimmigt och isigt i luften att vi inte såg ett endaste dugg utöver oss själva och det andra sällskapet som kom fram samtidigt som oss.

 
Kunde visserligen knappats bry mig mindre för det, utan var bara så himla stolt över att vi klarade det, och otroligt lycklig över att aldrig behöva göra det igen! 



Inte-helt-tillagad-och-inte-heller-speciellt-varm frystorkad mat har nog aldrig smakat så gott som det gjorde när vi tagit oss ner för toppglaciären och krupit in i en säkerhetsstuga för lunchpaus tillsammans med övriga morgonpigga kämpar. Utöver födointag passade vi även på att andas några gånger, byta till torra strumpor, dra på varmare kläder och föreviga vårt besök i loggboken. Därefter var det bara vägen hem kvar. 

 
Många säger att det är värre att gå nedför än att gå uppför eftersom det blir tyngre för kroppen att hålla emot neråt än trycka ifrån uppåt, speciellt när man redan tröttat ut musklerna på ditvägen. Jag håller nog med när det kommer till den fysiska delen, men psykiskt sett var det en lättnad att veta ungefär hur långt man hade kvar, att man hade ordentligt med tid på sig, hann stanna mer och inte kände någon oro över vad som väntade. Mina knän var däremot inte glada på mig efter att ha klättrat ner för alla ibland stabila/oftast ostabila stenar, och David fick eventuellt höra ett antal frustrerade klagomål över osammarbetsvilliga berg och värdelösa klippblock under vägen tillbaka. Kanske även med en ton av uppgivenhet över hur många kilometrar det var kvar ibland. Men bara kanske.

Till slut, framåt femtiden på eftermiddagen, kunde vi äntligen se de svarta stugorna långt, långt borta igen och från den stunden flög fötterna fram av sig själva. Vi kom tillbaka till fjällstationen tio timmar efter att vi hade lämnat den, vilket ligger inom genomsnittstiderna på vad en sådan tur brukar ta. Efter att ha pustat ut och vickat på tårna i ett par minuter väntade en välförtjänt dusch, bastubad och Pasta Carbonara ala' pulversås i serviceköket. Skålade i varm choklad i lobbyn som avslutningen på dagen, och sedan kallade sängarna igen för att orka upp ännu tidigare nästa dag då vi skulle promenera tillbaka till Nikkaloukta och sedan fortsätta till Kiruna för en vilodag på hotell, innan Småland kallade på måndagen. Trots att det var en kort och väldigt intensiv resa är det definitivt något av det bästa jag har gjort, och troligtvis aldrig kommer glömma.

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0