Hejdå Sverige, hej Australien.



Hej och god morgon.
Har en miljard pirrande fjärilar i magen just nu, för idag är dagen, idag åker vi. Jag kunde omöjligt sova speciellt djupt innat utan har vaknat upp konstant, så sedan strax före sex har jag bara legat i min säng och tänkt på faktumet att nästa gång jag somnar på en madrass är det på The Nunnery i Fitzroy, Melbourne, Australien. Har även mentalt bockat av att alla viktiga ting verkligen blev nedpackade igår, dubbelkollat att flyget fortfarande går på utsatt tid och försökt lugna nerverna som ologiskt nog vägrar lämna kroppen. Antar att det hör ihop med en lång resa framöver, trots att jag egentligen känner mig så redo som jag kan bli. De senaste dagarna har jag klämt ut det bästa ur livet här hemma genom att ha myskväll med Madeleine, jobba mina sista pass, lämna in stämpelkort och nycklar, äta tacos, promenera favoritrundan i höstsolen, baka äppelpaj med mamma, grovrengöra det som snart blir mitt före-detta-rum, och göra kvällsmat i form av risgrynsgröt och köttbulls- och rödbetssalladsknäcke. Fina dagar. Nu är jag dock mer än peppad på att kasta om vardagen helt, byta tidzon till en som ligger 10 timmar framåt, spana efter kängurur och undvika Vegemite på mackan i största möjliga mån.

Nu ska jag försöka få i mig frukost, sedan ordna med det sista innan vi plockar upp Ellen vid halv elva för avfärd mot Kastrup. Flyget går strax innan fem i eftermiddag,  Vi hörs i Australien!

Tjuvarnas marknad, Ikea-lampor och hejdå Lissabon.



God morgon, sista dagen i Portugal för drygt tolv veckor sedan! I och med att vårt flyg hem till Sverige gick samma eftermiddag fanns inte överdrivet mycket tid att spela på den där lördagen, men vi fick till ett himla bra avslut ändå. Steg upp tidigt, upptäckte att värmegudarna bestämt sig för att dra upp temperaturen ytterligare, drog därför på min svalaste men också semestrigaste klänning, och traskade en våning upp för en sista laddning torra frallor och gelédallrande yogurt som den inkluderade frukosten bestod av. Smaskigt.



Sedan packade vi ihop oss, vinkade hejdå till balkongen och checkade ut från rummet innan klockan slagit nio. Lämnade av väskorna, och därefter ut i hettan och staden åter igen.

 
Jag hade sedan tidigare haft önskemål om att få besöka Feira Da Ladra, Tjuvarnas marknad, någon gång under resans gång, så det blev vårt första stopp. Det är en stor gatuloppis mitt i de gamla delarna av staden, Alfama, fullproppad av försäljare, som funnits sedan 1600-talet. Nu för tiden hålls den varje tisdag och lördag året om, från gryning till skymning. 



Och det fanns verkligen allt mellan himmel och jord att fynda - eller slösa pengar på - beroende på inställning till loppmarknader rent generellt. Hittade söndrigt porslin, helt porslin, nya tidningar, gamla tidningar, uråldriga kassapparater, urtvättade kläder, möbler, söndriga skridskor, fortsättning följer fortsättning följer.



Och i ett träd, en lampa som vi väl kände igen. Ikea forever. 

 
Det var helt galet varmt så Cola-påfyllning blev nödvändigt inom kort. 



Två timmar senare och inte en endaste liten pinal rikare kände vi oss färdiga och lämnade därför konstverk och planscher bakom oss för att styra stegen tillbaka mot centrum igen.



Passerade i vanlig ordning ett gäng spårvagnar och fick trycka oss mot väggarna i de trånga gränderna för att inte känna dem stryka mot kläderna. 



Väl nere vid Cais De Sodre dubbelkollade vi för säkert trehundrade gången exakt vilket tåg vi skulle med, tidspessimisterna som vi är, och korsade sedan gatan för att bege oss in i Mercado Da Ribeira. På inköpslistan stod allt vi var sugna på inför en sista lunchpicknick innan hemfärd. Viktigt med stabil grund när man ska resa.



Det blev tre kilo körsbär och jordgubbar, minimorötter, hummus och portugisiska friterade specialiteter, enligt försäljaren. Jag åt någon fisk- och potatisboll som var ganska lik middagen kvällen innan fast i miniformat, och Sara vårrullar. Tog även varsin kycklinghistoria men den klarade ingen av oss av att äta upp, ty kyckling skola icke vara rosa.



Hittade en liten park bara ett kvarter bort och slog oss ner på en bänk. Åt, njöt av solen, kylde av oss i vattenspridarna och försökte att inte tänka på att vi skulle somna i svenska sängar ett par timmar senare.

 

Efter fyra dagar kände vi oss nämligen så himla hemma i de där områderna och ville inte alls därifrån. Sa till Sara att jag rent spontant gärna hade letat upp en lägenhet på Airnb, bokat en månad framåt, ringt jobbet och förklarat situationen och helt enkelt stannat kvar. Men riktigt så frimodig är en ju sorgligt nog inte. Och det kanske är tur.


Så när det var dags gjorde vi en sista kraftansträngning upp till hotellet för att hämta packningen. Hoppade på tunnelbanan, bytte om till långbyxor innan säkerhetskontrollen, flög över Europa och anlände till ett regnigt Köpenhamn runt niotiden. Och det var den weekenden. Tack Lissabon för underbara dagar, jag hoppas snart vi ses igen ♥.

Eftermiddag i Sintra med Disney-palats, tuktuks och saltad torsk till middag.


Tillbaka till Sintra, fredag den nioende juni. Vi hade precis ätit upp vår lunch och strosat en sväng för att smälta maten, innan vi bestämde oss för att bege oss högre upp på berget staden ligger vid. Efter snabb efterforskning skippade vi den anordnade bussturen utan AC, och valde istället att fånga en tuktuk. Mer än tredubbla priset för en längre resa, men 100% värt i värmen.



Högst där uppe finner man nämligen dels borgen på det översta bilden, men också det som var vårt huvudmål med hela besöket i Sintra - Palácio da Pena. Det är ett palats, lika enormt som det är färgglatt, byggt på 1800-talet i huvudsyfte att agera hem för kungafamiljen. Genom åren har delar av det förstörts i både åskoväder, jordbävningar och anfall, men hela tiden återuppbyggts till sin ursprungliga form och behållts så även efter att Portugal som stat tog över det. Torn och tinnar, stora koppargrytor i köket, pampiga himmelsängar och privata balkonger till varje rum. Kändes som klippt och skuret ur en gammal tecknad Disneyfilm, fast på riktigt.



Till våra arma fötters stora besvikelse visade det sig dock att ingen kunde bli avsläppt direkt vid ingången, utan att man först behövde gå ett par kilometer genom trädgården för att komma upp till själva slottsporten. Fram med plånboken, köpa ny vattenflaska, ta ett djupt andetag, och sedan bara börja traska.



Tur att det var väldigt fint, där också. De gamla portugiserna kunde sin romantiska era. Om jag hade haft Narnia-feeling tidigare under dagen steg den till skyarna när vi hittade den här lyktstolpen.



Efter många vattenklunkar och ännu fler uppförsbackar och minst lika många suckar över svetten rinnande längs ryggen, tronade dock äntligen denna vackra skapelse upp sig framför oss. 

 
Det var smockfullt med andra turister och helt otroligt varmt ute på gården, och samtidigt så sjukt många fina detaljer man ville ta in. Minns att jag körde på automatiskt läge på kameran här just för att jag inte hade någon energi i kroppen för att orka ställa in allting manuellt, men ändå ville säkerställa att alla detaljer skulle bli dokumenterade. Knäppte av foton åt alla håll och kanter så fort som möjligt, vilket resulterade i ett härligt antal på 367 stycken inom fem minuter. Go rensning att ta tag i. Någon gång.


Ett par rejäla vindpustar, några bitar lakrits och en sval rundtur inomhus på en timme satt mer än fint efter den bragden.



Runt om hela fasaden löpte en smal gång som då och då bredde ut sig i stora balkonger, vilken vi även tog oss ett varv runt. När vi kom till den som tidigare tillhört drottningens privata svit stannade vi till och tog in utsikten. Långt, långt bort i fjärran tror vi att vi såg Lissabon och 25-aprilbron. Tänk att vakna med en sådan vy när man drar undan gardinerna. 



När vi hade utbrutit strax över 200 ååh'anden och aah'anden var vi nöjda med allt pampigt och vinkade hejdå till de gula tornen. 


 
På vägen tillbaka ner mot parkeringsplatsen valde vi en annan väg och hamnade på ytterligare platser som var så vackra att det var svårt att hantera. Passerade en del av parken som hette "Valley of the Lakes" och bara namnet ger ju en föraning om hur fin naturen var.



Och att se människor rida på kritvita hästar över stenbroar i skuggan eftermiddagssolen gjorde inte direkt helheten och intrycken sämre. Himla sagoplats. Vill också ha en sådan trädgård.



Fyra timmar längre fram i tiden hade vi överlevt en galen nedfärd för berget samt tågresan hem, och var åter i Lissabon. Följde våra sinnen och styrde direkt stegen till ett restaurangstråk vi spanat in under morgonen för att hitta lämplig plats för middagsintag.


Hamnade efter många om och men på ett medelbra ställe mitt i smeten. Vi gick på att det inte utstrålande "hej här friterar vi bröd, lök, kött och efterrätterna i samma fritös som vi kokar fisken i", men inte heller krävde att vi skulle lägga hela vår reskassa på den måltiden. Blev helt okej. Hon fick in seniga köttbitar på spett med stekt potatis och bönor, och jag testade mig på vad som skulle vara en lokal delikatess, bacalhau. Föreställ er en janssons frestelse med saltad torsk istället för ansjovis, blandat med lite stekta ägg och ett gäng oliver utspridda lite överallt, och you've got it.



Efterlängtad gelato till efterätt, som man köpte i lösvikt. Salted peanutbutter caramel vann mitt hjärta redan innan jag smakat på den. Efter också för den delen ♥.
 

Sedan började de mörkna och vi strosade längs vattnet på vägen hem. Lyssnade på gatumusikanter och högljudda gäng som precis startat sin kväll, tittade ut över floden och räknade flygplanen som ständigt flög in över oss. Pratade om hur overkligt fort man kan byta ut sin vardag mot något helt annat, på bara några timmar. Och om det mesta andra också.


Har nog aldrig tidigare förr sett en sådan rosa solnedgång. Fin kväll, fin vän, fin värld.

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i enorma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0