Berlin, currykorvar, krigsmonument och en väldans massa love in the air.



I födelsedagspresent det här året gav min kära pojkvän mig en weekend i Berlin. Det är en av hans favoritplatser på jorden, Tysklandsgalen som han är, och en stad jag velat åka tillbaka till enda sedan vi spenderade en ynka dag där under ett utbyte på gymnaiset, så det har varit något båda sett mycket framemot sedan resan bokades. Då bodde jag fortfarande i Melbourne och det kändes som en evighet tills att vi skulle få se varandra i verkligheten igen, ännu mer tills att vi skulle få fyra dagar ren kvalitétstid ihop i en huvudstad, bara han och jag. Men tiden gick, i tisdags bar det av och i förrgår kom vi hem. Detta är vad vi hann med;



• Utforskade området runt Alexanderplatz och alla hippa gator i Mitte, stadsdelen närmast oss. Gick förbi det pampigaste postkontoret jag sett, villade runt bland innergårdarna i Hackescher Höfe, gick på vintagebutiker där man köpte kläder i kilopris, hittade ett supermysigt litet italienskt krypin och drack finkaffe under icke-äkta citronträd.



• Åt ett antal currykorvar och funderade kring hur kombinationen ketchup + curry + kokt nästintill smaklös korv kom till från första början. Gott är det i vilket fall.



• Gick längs East Side Gallery och försökte ta in allting samtidigt; konstverken, deras betydelse, gömda budskap och olika tolkningar. Men mest av allt faktumet att muren de är målade på faktiskt är den ursprungliga, den som stod där och under så många år begränsade alla dessa människors liv och frihet. Att det inte är så längesen den revs och övervanns, trots att det idag knappt går att förstå.
 

• Åt pretzel, alternativt bretzel, för första gången i livet. Oklart om namnet. Speciellt dock var det dock inte, utan jag fick mest återuppleva minnet då jag och Ellen råkade tappa ett halvt saltkar i vår sconesdeg en dag efter skolan. Nej tack.


• Strosade längs Spree, alla museum, domkyrkan och uteserveringarna.
 

• Köpte crepes med nutella och banan, någonting jag inte ätit på flera, flera år av olika anledningar. Dels för att jag oftast inte har ett litet franskinspirerat marknadsstånd i närhetenav där jag är, men också för att det varit någonting jag medvetet velat undvika av helt fel orsaker, utan jag tänkt på det själv. Efter ett par vändor i butikerna på Kürfürstendamm kom dock suget när detta torg uppenbarade sig, och det var så himla, himla gott. Bra beslut.
 

• Var vid Checkpoint Charlie och på Topographie des Terrors, det sistnämda ett museum som förklarar hur det gick till när nazisterna kom till makten under 1930-talet. Otroligt intressant och välgjorda utställningar, men efter ett par timmar blev det alldeles för mycket information, olika namn, årtal och grupper som snurrade i huvudet att jag gav upp. David, som är betydligt mer insatt än mig, hälsar dock att han tycker det är ett utav de bästa platserna man kan besöka om man är intresserad av Tysklands mörkare historia.



• Vi besökte Potsdamer Platz och slog oss ner på en uteservering under rymdtaket.


• Och jag fick sitta och spana in den här snyggingen hur mycket jag ville i tre dygn utan att bli störd.

 
• Åt en gigantisk Wienerschnitzel som levde upp till alla tänkbara förväntningar, samt drack öl. Är man i Tyskland är man i Tyskland.


• Såg första halvleken av Tyskland - Sydkorea på ett proppat, energiskt och folkfestigt Branderburger Tor. Det där folket älskar verkligen sin fotboll. När vi började ana hur slutresultatet skulle bli beslutade vi dock att fly fältet innan missnöjet kom fram och såg resterande delar på olika tv-skärmar längs vägen hem. Herrn i sällskapet sörjde sitt favoritlags förlust ett tag samma kväll, medan jag bara var glad å vårt kära hemlands vägnar!
 

• Spenderade ett par timmar i Tiergarten, Berlins största stadspark. Gick in och upp i Siegessäule, ett riktigt högt segermomument med utsikt över hela staden, kollade in en väldans massa statyer, besökte ett slott som inte var öppet för allmänheten, jagade kaniner och hittade till sjön. Gick inte vilse, men var rejält förvirrade under alla träd vid ett antal tillfällen. Och svettades i värmen.


• Besökte Förintelsemonumentet och försökte förstå, utan framgång. Det går inte att ta in.


• Samt hade en ordentlig dejtkväll för att fira ett tre-år-och-elva-månaders-förhållande. Åt tapas på en ickefotovänlig restaurang i närheten av vårt hotell, smaskade aioli och calamares, köpte god (och mindre god för honom) glass till efterrätt, satt nere vid vattnet och var bara sådär allmänt romantiska och gulliga mot varandra som man måste få vara ibland. Så fint avslut på en så bra resa. 

Kort sagt känner jag en viss press inför Davids födelsedag i September.

Uluru, Kata Tjuta och King's Canyon.



I tisdagskväll vinkade jag hejdå till Queenstown och Nya Zeeland efter fyra fantastiska veckor där, och satte mig på ett plan tillbaka till Australien. Ännu en flygplatsnatt, några förseningar, ett antal tårar, en timmes ovärderlig hjälp av världens bästa busschaufför när allt kändes hopplöst och väldans massa mil i luften senare, uppenbarade sig denna syn utanför fönstret. Hej på dig med Uluru, eller Ayers Rock.
 


En halvtimma senare blev jag upplockad av en minibuss på flygplatsen och for rakt ut i öknen för att hänga där i tre dagar. Det var solnedgångar och soluppgångar, tidiga morgonar, nätter i sovsäck under stjärnorna, dingos på besök i lägret, vilda kängurur ett par meter bort, mängder av röd sten och så mycket intressant aborginsk kultur. 




Samt ett par kaktusar, promenader bland klippor och raviner, utsiktsplatser, sausage sizzels, stenblock, geografi- och geologi-lektioner. Uluru, Kata Tjuta och King's Canyon. En och annan fluga i ansiktet också. Kommer aldrig klaga på Sveriges mygg igen.


 
Och självklart, många, många mil på vägar som aldrig verkade ta slut, mitt ut i ingenstans. Det var svinvarmt på dagarna, iskallt på kvällarna, grus överallt och många liter vatten som klunkades, men också väldigt roligt tack vare en skön grupp och bra guide. Är väldigt glad över att jag fick chansen att se den här delen av Australien också, för den var helt olik någon annan plats jag någonsin varit på. 

Genom skog och snö till Ben Lomond.




I söndags klev jag upp tidigt, smög ur sängen, drog på understället  och ett antal andra lager ovanpå det, laddade med gröt och PB-mackor, satte mössan på huvudet och gick för att möta upp Ellie. Vi åkte med samma buss tillräckligt länge för att utveckla vänskapen steget längre än bara "vart-kommer-du-ifrån-hur-länge-har-du-varit-här-vart-ska-du-resa-sen"-stadiet, och kom därmed fram till att vi skulle traska till Ben Lomonds topp, ett berg strax utanför stadscentret, tillsammans, Både hon och jag hade fått det rekommenderat från hur många olika håll som helst, så vi var laddade!



Och visst var det löjligt vackert även där, precis som på alla andra platser vi har varit på runtom i landet. Bergskedjor med snö på, skogar, sjöar. Åh. Kommer sakna de landskapen. Även om det var drygt att hela tiden gå uppför underlättade omgivningen och utsikterna man belönades med efterhand helt klart.


Och allra häftigast var det självklart när vi tagit oss hela vägen upp till toppen och kunde se ner på världen nedanför. Queenstown var plötsligt väldigt litet, men bergskedjorna oändliga. Och vi var så nöjda och stolta över bedriften när vi stod där och huttrade i blåsten. Sedan halkade vi ner för isen igen, passerade ett gäng vilda getter och firande med nybakta kakor från Cookie Time väl tillbaka i stada. Lyckad dag!

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0