När vi besteg Kebnekaises Sydtopp.



Fredagen den 14 juli, alltså för ungefär en vecka sedan, ringde klockan strax innan fem på morgonen och vi masade oss upp. Packade in det sista samt oss själva, tog bilen till Alvesta, tåget till Stockholm Central, fortsatte vidare mot Arlanda, hoppade på flyget till Kiruna, åkte flygbuss in till centrum och slutligen en sväng med lokaltrafiksbussen också, innan vi nådde dagens första destination strax efter klockan fyra på eftermiddagen - Nikkaloukta. Det regnade och var inte alls speciellt mysigt när vi klev ur för att dra på vattentäta kläder och göra oss redo för avfärd, men att få sträcka ordentligt på benen efter många timmars resande var guld värt. En snabb paus på fjällstationen för åtsnörning av vandringskängor och ett djupt andetag som uppladdning, och sedan gav vi oss iväg rakt ut mot ingenstans.
 


För att ta sig till Kebnekaise Fjällstation, där vi skulle bo kommande två nätter, måste man vandra 19 kilometer från Nikkaloukta eftersom bilvägen slutar där, och naturen tar över. Sex kilometer av dessa kan man dock låta sig själv komma undan genom att åka båt över en glaciärsjö, Ladtjojvari, ungefär halvvägs fram.



 Vi kom dit snabbare än väntat och fick därför stå och huttra i nästan en och en halv timme innan vi äntligen fick gå på och åka vidare, vilket vi såhär i efterhand nog inte hade valt att göra. Det hade varit betydligt smartare att bara traska på, komma fram fortare och dessutom hålla kvar värmen i och med att vi hade så lång väntetid vid bryggan. Lätt att vara efterklok. 
 
 
Det var dock väldigt vackert att stå och titta ut över en spegelblank sjö i dimman,  inte höra några andra ljud än varandras och peka ut vattenfall i bergen på andra sidan.
 


En halvtimmes färd på vattnet senare var vi framme vid den övre bryggan och klockan närmade sig sju. Varsitt litet mellanmål i magen på det, och sedan var det bara att börja röra fötterna framåt igen för att se till att hinna fram innan det blev alltför sent. Var så himla skönt att få upp lite värme i kroppen efter de kalla timmarna och känna att vi sakta men säkert började jobba oss upp på lite högre höjder, även om det inte var många meters stigning i taget. Och omgivningen var helt sinnesjukt vacker, som en kan ana trots att kameralinsen inte fångade ens en hundradel av verklighetens magi.


Efter åtta kilometer, en hängbro och många klunkar fjällvatten trädde plötsligt de väldigt efterlängtade svarta stugorna fram bakom en kulle. Kebnekaise Fjällstation!

 
Trötta men glada efter att äntligen ha nått dagens slutgiltiga mål, och väldigt nöjda med att i förväg ha gjort valet att boka sängar istället för att tälta i området omkring husen. Att kunna hänga upp sina kläder på tork, laga en sen middag i ett riktigt kök, ha varmt vatten tillgängligt i stora termosar dygnet runt och sist av allt kunna krypa ner mellan mjuka nytvättade lakan var guld värt efter en lång dag. Somnade på två sekunder, trots midnattsolen utanför fönstret.



Morgonen efter och en god natts sömn senare ringde klockan strax innan fem, igen. Tittade snabbt ut och kunde till vår stora lycka konstatera att gårdagens prognos verkade stämma, vilket betydde att vi faktiskt skulle kunna ge oss på ett försök en en topptur. Så glad för det! I och med väderomslagen uppe i fjällen är ganska extrema är det nämligen långt ifrån självklart att man får så pass bra förutsättningar för vandring som vi hade turen att pricka in, utan ibland kan det gå veckor innan det är säkert nog att ge sig av. Många av dem vi träffade hade exempelvis väntat på stationen i flera dagar då det ösregnat konstant och de därmed inte vågat vandra upp i bergen. Klokt av dem.



För vår del bjöd lördagen dock på ungefär tio-gradig värme, soldis, låga moln och lite blåst, men ingenting man inte skulle kunna klara av med ett extra lager kläder på kroppen. Sånt flyt! I magen stoppade vi gröt och havregryn, och i ryggsäckarna mössar, vantar, torra ombyten och regnkläder. Ett gäng Snickers också, såklart. Därefter bar det av.
 

De första kilometrarna av de totalt 9 man ska klara av är relativt enkla att ta sig fram på. Visst att det är stenigt och att man måste ha koll på vart man sätter ner fötterna, men stigarna är enkla att följa, det är ingen ansträngande lutning uppåt, det är torrt och marken fast. Bara att gå på! Så fort man nått Kittelbäcken i den första dalen, efter ungefär en-två timmars vandring blir det dock aningen tuffare.

 
Där övergår nämligen marken till enbart sten och klippor, vilket innebär att varenda steg bör övervägas innan det tas för att undvika att av misstag hamna snett, stuka en fot, fastna i ett hål eller snubbla och skada sig. Samma underlag fortsätter sedan hela vägen upp till toppen, med undantag för partierna med glaciär som ännu inte smält. Mindre trevligt.



På samma ställe ska även ta sig över ett område med forsar, vilka är stundtals lättare, stundtals krångligare att hantera. Jag gjorde misstaget att stanna och tveka istället för att bara fortsätta framåt i samma fart som innan, vilket slutade med att jag steg helt fel, fick vatten upp till knäna och fick ha en Willys-kasse knuten runt foten resten av dagen för att inte bli kall av fukten i skorna.



Ett par timmar senare hade vi tagit oss upp hit och fikade varm choklad med denna vy framför oss. Tror vi är på drygt 1200 meters höjd här, fortfarande med molnen och dimman ovanför oss. 

 
Ytterligare någon timma senare hade vi kämpat oss halvvägs upp på Vierramvare - ett berg som sträcker sig 1711 meter över havet och som man måste gå både upp och ner för på vägen mot Sydtoppen. Svinjobbigt och jätteirriterande eftersom det tröttade ut en, men inte gav en någonting i höjdmeter eftersom man skulle ner i en dal direkt efter. Minns att jag var väldigt nära på att vilja vända och gå tillbaka till fjällstationen igen när vi äntligen tagit oss upp på toppen och trodde det värsta var över, men sedan fick veta att det fortfarande var drygt tre timmars klättring kvar innan vi bestigit Kebnekaise. Jag som fått för mig att vi nästan var framme. Var inte riktigt så. Lyckligtvis slog dock min envishet på rejält när vi stod och tittade ner i Kaffedalen och upp på motsatta bergsida, så efter en kort överläggning om hur vi låg till energimässigt valde vi att fortsätta vidare. 



Och ungefär 120 minuter senare var vi där! Sydtoppen! Sveriges högsta berg! 2097 meter över havet! Vid den svenska flaggan! Och det var så dimmigt och isigt i luften att vi inte såg ett endaste dugg utöver oss själva och det andra sällskapet som kom fram samtidigt som oss.

 
Kunde visserligen knappats bry mig mindre för det, utan var bara så himla stolt över att vi klarade det, och otroligt lycklig över att aldrig behöva göra det igen! 



Inte-helt-tillagad-och-inte-heller-speciellt-varm frystorkad mat har nog aldrig smakat så gott som det gjorde när vi tagit oss ner för toppglaciären och krupit in i en säkerhetsstuga för lunchpaus tillsammans med övriga morgonpigga kämpar. Utöver födointag passade vi även på att andas några gånger, byta till torra strumpor, dra på varmare kläder och föreviga vårt besök i loggboken. Därefter var det bara vägen hem kvar. 

 
Många säger att det är värre att gå nedför än att gå uppför eftersom det blir tyngre för kroppen att hålla emot neråt än trycka ifrån uppåt, speciellt när man redan tröttat ut musklerna på ditvägen. Jag håller nog med när det kommer till den fysiska delen, men psykiskt sett var det en lättnad att veta ungefär hur långt man hade kvar, att man hade ordentligt med tid på sig, hann stanna mer och inte kände någon oro över vad som väntade. Mina knän var däremot inte glada på mig efter att ha klättrat ner för alla ibland stabila/oftast ostabila stenar, och David fick eventuellt höra ett antal frustrerade klagomål över osammarbetsvilliga berg och värdelösa klippblock under vägen tillbaka. Kanske även med en ton av uppgivenhet över hur många kilometrar det var kvar ibland. Men bara kanske.

Till slut, framåt femtiden på eftermiddagen, kunde vi äntligen se de svarta stugorna långt, långt borta igen och från den stunden flög fötterna fram av sig själva. Vi kom tillbaka till fjällstationen tio timmar efter att vi hade lämnat den, vilket ligger inom genomsnittstiderna på vad en sådan tur brukar ta. Efter att ha pustat ut och vickat på tårna i ett par minuter väntade en välförtjänt dusch, bastubad och Pasta Carbonara ala' pulversås i serviceköket. Skålade i varm choklad i lobbyn som avslutningen på dagen, och sedan kallade sängarna igen för att orka upp ännu tidigare nästa dag då vi skulle promenera tillbaka till Nikkaloukta och sedan fortsätta till Kiruna för en vilodag på hotell, innan Småland kallade på måndagen. Trots att det var en kort och väldigt intensiv resa är det definitivt något av det bästa jag har gjort, och troligtvis aldrig kommer glömma.

Att fira tre år med fallskärmshopp.



I måndags bockade jag och herren till vänster av någonting som vi båda velat göra i flera år och började prata om redan förra sommaren, men aldrig kom till skott med att ta tag i och sedan halvt om halvt glömde av - nämligen, att hoppa fallskärm. Förrän nu. Klubben som vanligtvis håller till på en flygfält här i närheten av Värnamo befann sig lägligt nog även de på Öland denna vecka, precis som vi, och tack vare pappas facebook-kontakter, slumpen och massor av iver ringde jag David sent på lördagkvällen och frågade om han kände för att falla från himlen med enbart en liten skärm som försäkring två dagar senare. Det hade han, och jag bokade två tandemhopp, och vi åkte över bron, sov en natt, och sedan var klockan plötsligt nio på morgonen och det var dags. Här var vi laddade till max och inte alls nervösa.



På med livets utstyrsel, komplett med tajt skinnmössa och en sele med trehundra olika spännen och band som skulle dras åt. Har aldrig kännt mig så inpaketerad förut. Sedan var det genomgång av säkerhet, lite regler, tips och instruktioner för hur saker skulle gå och vad vi skulle, samt inte skulle, göra. Och därefter - in i lilla flygplanet. Och så upp och iväg.



Femton minuter senare svängde jag ut benen över flygplanskanten, lutade huvudet bakåt, låg mot pappa med kameran i framsätet och någon sekund senare hoppade jag rakt ut från 3200 meters höjd, ner mot Borgholm med hela Öland nedanför mig. Den korta tiden som man befann sig i luften utan att ha skärmen utfälld var nog en av de häftigaste känslor jag upplevt hittills i livet. Ingenting höll en tillbaka, utan man bara föll. Det gick så fort, och var helt galet och overkligt på samma gång. Svårbeskrivet, men frihetskänsla deluxe. 



När skärmen väl var utfälld saktade farten ner ganska rejält och jag och Tomas, min instruktör, seglade omkring i morgonsolen och spanade på Solliden, kossorna, flygfältet nedanför och Kalmar på andra sidan sundet. Snurrade även ett varv eller två. Kanske tre. Eller fem. 



Och sedan landade vi relativt mjukt på marken. Mer dunsade kanske, men det gjorde iallafall inte ont. Strax efter kom David ner han också.



Fyllda av adrenalin, pirriga, peppade och glada på livet!




Och i varandra ♥. Föredrar att fira ett tre års långt förhållande med att trängas i ett SE-MFH och uppleva känslan av fritt fall framför oxfilé och tända ljus på restaurang alla dagar i veckan. Och hade helt klart gärna gjort om det en gång till om jag får chansen och har möjlighet. Rekommenderas varmt!

Ett världsarv, kladdiga bakelser, picknickar och keramik.


Dag två i Lissabon vaknade jag tidigt. Dels för att vi somnat innan klockan slagit tio kvällen före, dels för att solen sken in genom gardinerna, men framför allt på grund av att en otroligt charmig man bestämt sig för att vråla portugisiska svordomar åt sin hund på torget nedanför mellan fem och sju på morgonen. Fantastisk människa. Har nog aldrig tidigare varit så arg på en person som jag faktiskt aldrig mött i verkliga livet utan enbart hört.
 

Utsikten var dock lika fin som dagen innan, trots tidigt nämnt oljud. Plattade håret samtidigt som jag tittade ut över torget, och sedan gick vi en våning upp för att få i oss lite mat. Konstaterade snabbt att vi föredrar svenska frukosttraditioner före sydeuropiska, men det gick ner såklart!


Någon timme och en spårvagnstur senare var vi framme vid dagens första utflyktsmål - Belém. Det är en fristående stadsdel i västra delen av Lissabon, känd för sina historiska byggnader och sevärdheter. Det första vi tog oss till var detta torn.
 


Som heter Torre de Belém, uppfördes på 1500-talet med syfte att försvara staden, men nu istället blivit en symbol för Portugals makt under upptäckartiden. Och så var det tydligen ett av de mest välbevarade byggnaderna i Emanuelstil från den perioden. Och känt för att det fanns noshörningar uthuggna under vaktposterna. Och något mer. Oavsett vilket var det inte intressant nog för oss att vilja betala entré till, men fint att se utifrån!


Så vi lämnade alla japanska turistgrupper bakom oss och strosade vidare längs vattenkanten fram till att vi nådde nästa stenmonument. Även detta blev uppfört som en hyllning till alla stora portugisiska upptäckare och deras äventyr under storhetsåren - därav de 33 avbildade personerna på sidorna och dolken/korset på kortsidan. Kände visserligen enbart igen ungefär två av namnen när vi slog upp vilka de var vilket säger ganska mycket om min insikt i portugisisk historia, men det var ju maffigt iallafall. Häftigast av allt var dock att se allt ovanifrån! Så himla snyggt med kompassen som visar vägen.



Ett toalett- och vattenpåfyllningsstopp senare fortsatte kulturvandringen. Enligt min guidebok jag kommit över var Mosteiro dos Jerónimos nummer två på saker-man-absolut-inte-fick-missa-att-se-when-in-Lisboa, och är man intresserad av gamla kloster som numera klassificerats som världsarv håller man säkerligen med om detta. Vi var sorgligt nog alldeles för trötta av både värme och promenerande, så för vår del blev det bara ett kort, inte jätteinformativt besök.



Ett varv i kyrksalen kände vi dock båda var överkomligt. Har nog aldrig varit i en mer imponerande lokal rent utsmyckningsmässigt, med så många detaljer i varenda skrymsle och vrå. Inte heller befunnit mig så nära så många kända personer samtidigt, trots att dessa inte varit vid liv under de senaste 500 åren.



Hej hej lilla djurkroppen med människoansiktet!



Väl ute på gatorna igen kom vi fram till att det var fikadags, och styrde stegen mot en park vi sett från spårvagnen tidigare under morgonen. 


På vägen stannade vi till på Pastéis de Belém för att köpa med oss varsin smördegsbakelse som tvunget skulle inhandlas på just detta speciella café för att ha den rätta smaken, och är något av en portugisisk delikatess. Alla älskade uppenbarligen den där lilla spröda saken med äggkräm i, och jag tänker att det kanske är landet motsvarighet till den svenska kanelbullen. En kulturgrej, som det ingår att man tycker om.
 
 
Förstår dock inte varför, då det smakade exakt som att äta ett varmt och kladdigt pinnbröd ala' scouterna. Absolut inte äckligt, men inte heller någonting jag kommer minnas resten av livet. 



Tur att vi smet in på en sidogata och köpte lite andra godsaker från ett fruktstånd också. 



Exempelvis bigarråer. Så himla sorgligt att jag i tjugo år gått runt med idén om att jag inte skulle tycka om det, när de i själva verket är helt magiskt goda. Måste vara kärnorna som avskräckt mig när jag var liten. Men nu så! Tack Lissabon för att du lärde mig älska söta körsbär, oliver och saltad torsk.


Mätta och nöjda vinkade vi hejdå till de små husen och började ta oss in mot centrum igen. Ungefär halvvägs nådde vi dagens andra mål - LX Factory. Det är ett gammalt industriområde som tagits tillvara på och numera är hem för mängder av barer, caféer och hippa butiker. Kändes lite som att vara i Camden igen, minus punken och matmarknaden.

 
På vägen stannade vi till vid en fin kakelvägg och jag stod och skrattade åt absolut ingenting ett tag så att Sara kunde knäppa mig en ny profilbild. Allt för bekräftelsen.


 
Sakta men säkert betade vi av affär efter affär. Hade höga förväntningar på den stora bokhandeln efter att ha sett bilder på den bland diverse sociala medier, men det föll helt när vi faktiskt började utforskade den. Prick allting var på portugisiska. Klart förståeligt och 100% logiskt, men tråkigt.

 
Den var dock väldigt häftigt inredd med sitt höga tak och cyklisten som svävade ovanför en och den stora tryckpressen mitt i allt. Föredrar dock en helt vanlig svensk butik där utbudet är på ett språk jag kan ta till mig lite mer. Vi stannade alltså inte länge.


Istället hamnade vi på ett ställe fullt av fina skyltar och annat roligt som ingen människa egentligen behöver men som alla vill ha ändå. Typ drickunderlägg, äggformar, sushirör och uppblåsbara sumodräkter.



Och därefter på ett annat, där det fanns massvis av färgtuber som var fyllda med marmelad, sylt eller choklad. Provsmakade cirkus varenda en på jakt efter den godaste att ta med mig hem. Nom nom. Äter därför numera min gröt med fikon-,äpple och kaneltopping varje morgon ♥.

 
Var även väldigt nära på att köpa hem ett gäng extremt fina sardinburkar från samma butik, men kom till sans när jag insåg att det hade varit konstigt att ha plåtburkar med konserverad fisk jag inte ens tycker om på väggen.

 
Efter att köpbehoven var stillade gjorde sig matbehovet påminnt istället. Matubudet i området var dock inte hälften så bra som det allt det övriga var, ledsamt nog, men till sist hamnade vi på en varm uteservering där ingen av servitriserna pratade engelska. Jag slutade upp med en dagens rätt utan att veta riktigt vad det var jag åt men att det trots alla odds var ganska gott, och Sara med det minsta salladen vi någonsin skådat. 
 


Tre timmar, två matbutiksbesök, varsin dusch, lite återhämtning samt en dispyt med en ej samarbetsvillig vattenmelon i hotellets kök för min del, var vi ute på stadens gator igen.



Vi skrev in Cerámicas na Linha på Google Maps och traskade dit.



Det är en liten fristående keramikaffär som säljer nästintill hela sitt sortiment i lösvikt, vilket gör att det blir väldigt plånboksvänligt. Och ögonvänligt. Ville ta med ungefär allting hem, men en hade ju sorgligt nog en begränsad bagagevikt att ha hänsyn till.

 
Så jag kilade omkring som ett barn på julafton och klämde och vände och petade på varenda liten kruka för att hitta det som lockade allra mest. Efter många om och men, och en Sara som tröttnat då hon inte alls delade min fascination för tallrikar och koppar, blidde det ett stort illgrönt salladsfat med tillhörande skål. De bor numera i min bokhylla tills dess att jag har köksskåp att ställa in dem i.


Som avslut på dagen hade vi planerat in picknick, eftersom restaurangutbudet inte direkt imponerat på oss föregående kväll. Vi tog därför våra tidigare inköpta matkassor och började leta efter en lämplig sittplats. Det blev efter viss förvirring bland alla trånga gränder och anonyma gator, Miradouro de Santa Catarina


Slog oss ner under det här trädet.



Smaskade på det här goda.
 
 
Med den hära som sällskap.


Och denna utsikt framför oss. Kvällar som är fyllda av utsiktsplatser med illröda solnedgångar, färska jordgubbar, en bästa vän och 27-gradig värme, kan ju vara några av de bästa kvällar som finns. Fint avslut på fin dag!

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0