Tasmanien: nationalparker, vattenfall och Golden Gaytime.




Vi åker tillbaka i tiden ett par veckor, snart en månad, och hamnar i Tasmanien igen. Var alltså där i åtta dagar tillsammans med Flavia, och vi spenderade sex av dem på en bussresa runtom hela ön. Bilderna ovan är från den första morgonen, tisdagen, då vi lämnade Hobart strax efter sju och åkte omkring bland höga kullar, stora öppna fält, små byar vid olika sjöar och fruktodlingar. Kändes som att vara ute på landet i Sverige igen, blev en sådan kontrast till storstaden.






Efter ett par timmars farande kom vi fram till Mount Field National Park, vårt första riktiga stopp. Spanade på höga träd, räknade vilda wallabys som hoppade över stigarna, letade efter vattenfall och andades skogsluft.


Och var nykompiskära, såklart. Är så glad över att vi lyckades hålla kontakten alla dessa månader isär. I sommar kommer förhoppningsvis hem till mig och hälsar på! Ser framemot att få introducera henne för polkagrisar, köttbullar och röda trähus.



Lunchstoppet blev vid ett stor sjö två timmar senare och därefter fortsatte färden förbi magiska landskap, små städer mitt i ingenstans och gamla bensinmackar som sålde Australiens version av Banana Skids resten av eftermiddagen. Var tvungen att köpa i ren nostalgi och hamnade plötsligt i sjätte klass igen. Framåt sjutiden rullade vi in i Strahan och sedan försvann kvällen i ett virrvarr av nudlar, kortspel och näbbdjursspaning. Visste knappt hur de djuren såg ut innan, men nu har jag till och med fått se dem vilda. Mycket stolt. Så häftiga.


Onsdagen startade lugnt med PB&J-mackor till frukost på Bumbis, vår hostelvärds, gårdsplan, innan Tarkine Rainforest väntade.



Där strosade vi omkring på hängbroar, åt lunch under Montezuma Falls och pratade om kärleksliv, vardagsliv, reseliv och alla andra liv i några timmar.
 


Framåt två-tiden var vi på plats i bussen igen för att återvända tillbaka, med stopp vid Henty Dunes. Hade aldrig tidigare försökt bestiga en 30 meter hög sanddyna barfota under stekande sol, och kom fram till att jag aldrig vill ta den kampen mot naturen igen. Dock var det väldigt roligt att glida ner för den efteråt! Och fint på toppen, såklart.



Kvällen spenderade jag sedan med där här bönan och två andra tjejer på stranden i den lilla fiskebyn vi bodde i.


Låg och läste, solade och åt extremt överprisad glass. Nog för att namnet är en charm i sig och en klassisker här i landet, men innehållet visade sig bara vara en sämre variant av en riktigt dålig 88:an. Blev djupt besviken ty mina kollegor hade gett mig skyhöga förväntningar i flera veckor. Do not recommend.



Avslutade sedan två fina dygn med en ännu finare solnedgång innan vi packade ihop och gjorde oss redo för Cradle Mountain dagen efter.

Tasmanien: slingriga vägar, sjöar och Cradle Mountain.



Utan någon som helst inbördes ordning kommer här det första inlägget från veckan i Tasmanien, vars innehåll utspelade sig under vår tredje dag. Här hade vi alltså redan under två dagar, tillsammans med nitton övriga deltagare på bussresan, rest från Hobart upp längs västkusten och in mot norra mittendelen av staten. Passerat stora bondgårdar med gröna fält, övergivna städer i bergspassager, besökt vattenfall, sanddynor och ätit glass i solnedgången på en strand i Strahan innan vi sov ett par timmar för att sedan ge oss iväg redan innan det blivit ljust ute. Tre timmar senare hade vi äntligen kommit hit, till Cradle Mountain/Lake St. Clair National Park. Var djupt imponerad av vår chaufför som lyckades slingra oss fram på de smala vägarna.



Efter två dagar med många timmars åkande och utan några större äventyr var det så skönt att veta att vi äntligen skulle få stanna lite längre på ett och samma längre. Vandra, andas, se det Tasmanien vi kommit dit för.



Och det var vackert. Så vackert. Om vi inte varit begränsade av tider att passa som en organiserad tur sorgligt nog för med sig, hade jag mer än gärna spenderat hela dagar i de omgivningarna.



Min swiss, följeslagare och fina vän . Varför är Schweiz så långt borta?

 
Vi svettades, förundrades, fotade och knatade på i drygt 90 minuter innan vi slutligen kom fram till Marion's Lookout. 
 



Tog bilder på oss själva, bilder på utsikten och bilder på själva berget hela området är uppkallat efter. Kanske på lite andra, hemliga påhitt, också. Därefter, lunch och väntan på övriga gruppmedlemmar.



Sedan var det bara att traska ner för alla klippor, svalka av sig i sjön, torka i solen samt skrämma slag på samtliga förbipasserande i och med detta.

 
Och därefter lämna Cradle genom att bli avvikande av denna lilla sötnos som vägrade flytta sig från parkeringsplatsen, utan bestämt satt kvar tills vår guide lyckades locka iväg henne. Detta land, dessa djur. Slutar aldrig förvånas av hur häftig naturen kan vara.

Hejdå Sverige, hej Australien.



Hej och god morgon.
Har en miljard pirrande fjärilar i magen just nu, för idag är dagen, idag åker vi. Jag kunde omöjligt sova speciellt djupt innat utan har vaknat upp konstant, så sedan strax före sex har jag bara legat i min säng och tänkt på faktumet att nästa gång jag somnar på en madrass är det på The Nunnery i Fitzroy, Melbourne, Australien. Har även mentalt bockat av att alla viktiga ting verkligen blev nedpackade igår, dubbelkollat att flyget fortfarande går på utsatt tid och försökt lugna nerverna som ologiskt nog vägrar lämna kroppen. Antar att det hör ihop med en lång resa framöver, trots att jag egentligen känner mig så redo som jag kan bli. De senaste dagarna har jag klämt ut det bästa ur livet här hemma genom att ha myskväll med Madeleine, jobba mina sista pass, lämna in stämpelkort och nycklar, äta tacos, promenera favoritrundan i höstsolen, baka äppelpaj med mamma, grovrengöra det som snart blir mitt före-detta-rum, och göra kvällsmat i form av risgrynsgröt och köttbulls- och rödbetssalladsknäcke. Fina dagar. Nu är jag dock mer än peppad på att kasta om vardagen helt, byta tidzon till en som ligger 10 timmar framåt, spana efter kängurur och undvika Vegemite på mackan i största möjliga mån.

Nu ska jag försöka få i mig frukost, sedan ordna med det sista innan vi plockar upp Ellen vid halv elva för avfärd mot Kastrup. Flyget går strax innan fem i eftermiddag,  Vi hörs i Australien!

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0