Uluru, Kata Tjuta och King's Canyon.



I tisdagskväll vinkade jag hejdå till Queenstown och Nya Zeeland efter fyra fantastiska veckor där, och satte mig på ett plan tillbaka till Australien. Ännu en flygplatsnatt, några förseningar, ett antal tårar, en timmes ovärderlig hjälp av världens bästa busschaufför när allt kändes hopplöst och väldans massa mil i luften senare, uppenbarade sig denna syn utanför fönstret. Hej på dig med Uluru, eller Ayers Rock.
 


En halvtimma senare blev jag upplockad av en minibuss på flygplatsen och for rakt ut i öknen för att hänga där i tre dagar. Det var solnedgångar och soluppgångar, tidiga morgonar, nätter i sovsäck under stjärnorna, dingos på besök i lägret, vilda kängurur ett par meter bort, mängder av röd sten och så mycket intressant aborginsk kultur. 




Samt ett par kaktusar, promenader bland klippor och raviner, utsiktsplatser, sausage sizzels, stenblock, geografi- och geologi-lektioner. Uluru, Kata Tjuta och King's Canyon. En och annan fluga i ansiktet också. Kommer aldrig klaga på Sveriges mygg igen.


 
Och självklart, många, många mil på vägar som aldrig verkade ta slut, mitt ut i ingenstans. Det var svinvarmt på dagarna, iskallt på kvällarna, grus överallt och många liter vatten som klunkades, men också väldigt roligt tack vare en skön grupp och bra guide. Är väldigt glad över att jag fick chansen att se den här delen av Australien också, för den var helt olik någon annan plats jag någonsin varit på. 

Kaiteriteri, Lake Rotoiti och Westport.

Den enda lilla sol vi fick igår, vid Lake Rotoiti.

Hej på er, och god morgon. Här är klockan strax efter halv åtta och vi befinner oss just i Westport, en liten stad på södra öns västkust, vilken vi också har åkt längs med de senaste dagarna. I lördags tog vi färjan över från Wellington till Picton (och jag sov prick hela den resan), körde ner mot Kaiteriteri och Abel Tasman, spenderade natten där och fortsatte igår hela vägen hit med ett par stopp på vägen. Omgivningarna är kända för sina otroligt vackra stränder, blåa sjöar och maffiga nationalparker, och platsen vi är på nu även som ett surfparadis, men det har spöregnat konstant i tre dygn så ingenting av det där har varit direkt synligt för oss. Sorgligt nog. De flesta delarna av ön är vackra och värda att besöka oavsett väder, men just dessa platser hade verkligen gjort sig mer rättvisa i sällskap av solsken och värme istället för blixtrar, åska och 100% grå himmel. Utsikten som skulle sett ut såhär såg inte riktigt ut så. Synd. I kombination med långa resedagar och lite hemlängtan har det tärt på allas humör en del och alla känner sig nog lite halvdana just nu.



Dock, lyckligtvis, väntar så mycket roligt framöver, om vädret tillåter. Ikväll är det finmiddag och maskeradfest på ett hotell några timmar söderut, dagen efter är det pannkaksfrukost innan vi åker mot Franz Joseph Glacier, på eftermiddagen där skrev jag spontant upp mig för fallskärmshopp, och på onsdag åker vi förhoppningsvis helikopter upp på själva isen för en guidad vandring bland isgrottor, klippor och sådant trevligt. Klart lovlig start på veckan.

Nu: ihoppackning, lite kaffe och därefter ut i stormen för att fylla bussen. Puss!

Whitsundays och Whitehaven.




Fyra timmars bussresa söder om Townsville ligger Airlie Beach, en liten mysig kuststad proppad av lyxiga semesterresorts, barer och palmer, men som framförallt fungerar som utgångspunkt för alla båtar som regelbundet går ut till Whitsundays-öarna. Då vi förstått att några dygns segling ute på havet i det området är en väldigt svårslagen del av en östkust-resa ville vi självklart inte missa detta, utan bokade in oss på New Horizon och gick ner till marinan för ombordsstigning i måndags.



Och sedan följde 48 timmar av höga vågor, solnedgångar, soluppgångar, middagar på däcket, saltvatten överallt, kortspel, våtdräkter och bakåtvolter från båten, nya vänner, resetips, stenhårda sängar i trånga hytter, magiska vyer, snorkling, vattenmelon, sommarkvällar och tidiga morgonar.

 
En förmiddag fick vi spendera på Whithaven Beach, och det var precis lika fint och vackert i verkligheten som på bild, om inte vackrare. Trots moln på himlen och rejäl blåst. Aldrig sett så vit sand tidigare tror jag.

 
Och utsikten över bukten går knappt att beskriva med ord.
 


Tack vädergudarna för att det slutade regna under precis de tre dagarna vi skulle ut, tack till True Blue Sailing för världens goaste besättning och tack alla som var med för att vi blev ett så himla mysigt gäng. Och tack Ellen för alla bilderna! Ett favoritminne ♥.

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0