Sex saker vi gjorde i The Grampians.


1. Vi sov i tält, på en liten gåsbajsbefläckad plätt inne på Hall's Gap Lakeside Tourist Park. Mycket bra camping, mindre bra utrustade campare. Vi hade varken luftmadrasser eller ordentliga filtar med oss, så när temperaturen sjönk till nio grader första natten blev det lite kämpigt. Har nog aldrig huttrat så mycket som under de timmarna. Huh. Inte konstigt att vi snittade på tio timmar sömn var natten efteråt när det blivit lite varmare.



2. Vi badade. Kändes väldigt konstigt att vara i en sjö med berg på alla håll och kanter efter att ha spenderat så mycket tid vid hav och stadsliv. Fick Tasmanien-feeling.



3. Vi åkte till Reeds Lookout & The Balconies för att se på solnedgången. Körde bil upp på berget och fick traska någon kilometer genom skogen för att komma fram, men för att få se de vyerna igen hade jag kunnat gå flera mil. Helt galet. Världen tog aldrig slut.


 
4. Och så klättrade vi ut på klipporna också. Aldrig kännt mig så liten som jag gjorde på nedersta bilden. 
 

5. Vi klättade in i bilen strax efter fem på onsdagmorgonen för att hinna upp till Boroka Lookout lagom till soluppgången. Det var svinkallt och ingen av oss hade fått skönhetssömnen en kanske behövt, men det var magiskt att få se världen vakna till liv med alla de färgerna. Sedan åt vi frukost i bilen med AC'n på 30 plus.



 
6. Och därefter gav vi oss på de tre kilometrarna från Wonderland Car Park till The Pinnacle, nationalparkens mest berömda lilla vandringsled. Himla fint att få starta sin dag med att befinna sig på en klippa med utsikt över vad som kändes som halva Victoria innan klockan ens slagit nio. Somnade gott i solstolen vid campingens pool när vi kom tillbaka till vår tillfälliga hem.

Nyårsafton, Mary Booth och fyrverkerierna.



Att fira nyår i Sydney var en häftig upplevelse. Redan vid sju på morgonen strömmade stora kompisgäng, familjer och par förbi ner mot vattnet för att garantera bra platser inför tolvslaget, och när vi satt och åt frukost på ett ställe bara några minuter från vårt boende strax efter halv tio, tog vågen av människor aldrig slut, inte ens stannade av. 





Vi tog oss ner till Mary Booth Reserve efter tolv, hade tur och blev insläppta, fick band så att vi kunde röra oss fritt ut och in genom grindarna, och kämpade oss därefter fram tjejer som snällt nog varit där ännu tidigare och lyckats ordna platser åt oss också. Där satt vi sedan under följande elva timmar och räknade ner till midnatt, varvade kortspel med picknick, turades om att gå och sträcka på benet, tränga sig fram genom tält och filtar och klunka vattenflaska på vattenflaska för att inte smälta bort i värmen. Kändes som att vara på festival/marknad/dagsfest/camping på samma gång.
 


Bild två, fyra, fem och åtta tackar vi Ellen för!

Även om tiden stundtals gick extremt långsamt var det dock värt all väntan när nedräkningen började ett par minuter innan årsskiftet. Showen som sedan följde var den galnaste jag någonsin upplevt och helt omöjlig att beskriva med ord. Det tog liksom aldrig slut. Här är en video på alltet, men det speglar inte ens en tiondel av hur maffigt det var att faktiskt stå där, precis under bron, och ha det direkt framför sig. Jag kommer troligtvis aldrig spendera en hel dag på att hålla en plats inför en tio minuters uppvisning igen, men jag är otroligt tacksam över att vi gjorde det!

Grampians, MacKenzie Falls och lunchstopp.



I lördagskväll hängde jag med Mass och Anni på stranden i solnedgången, och började prata om de kommande sista dagarna innan våran två veckors ledighet tar slut. Slängde ur mig att det hade varit roligt att åka och campa i The Grampians, en bergskedja tre timmar öster om Melbourne, och i onsdagsmorse plockade de upp mig och Alice i hyrbilen innan världen hade vaknat ordentligt. Körde genom små städer och öppna fält, var framme i Hall's Gap långt innan incheckningstiden för vår bokade campingplats, slingrade därför 45 minuter uppåt och hängde vid MacKenzie Falls ett par timmar. Sämre lunchstopp har man ju haft än sittandes på en klippa i södra Australien under strålande sol och med fötterna i en fors. Recommend recommend.

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0