Mina månader i Melbourne.

Den fjärde oktober 2017 landade jag och Ellen i Melbourne, staden som kom att bli vårat hem de kommande sex månaderna. Hur det kommer sig att vi valde just den platsen framför andra, som Sydney eller Brisbane, har vi fortfarande själva inte lyckats lista ut, men vi vet med all säkerhet att det var det bästa beslutet vi kunde ha tagit. Har fått ett gäng frågor och funderingar kring tiden där, så tänkte reda ut ett par frågetecken i följande inlägg. Håll till godo!
 


Vart jag bodde
 
 
→ The Nunnery, hostel i Fitzroy/CBD
Våra första två nätter i stada hade vi bokat redan innan vi flög från Sverige, just för att slippa stressa över vart vi skulle sova kommande kväll när vi kommit fram. Efter lite research och rekommendationer slutade det med ett hostel som hette The Nunnery och låg precis i utkanten av CBD, på gränsen till stadsdelen Fitzroy. Rummen var fräscha, byggnaden fin, vattnet varmt och läget toppen då vi kunde ta de gratis spårvagnarna som går i stan nästan hela vägen fram, vilket var skönt eftersom vi inte hade lärt oss transportsystemen då. Man märkte även på personalen att de var vana vid internationella backpackers och personer med WH-visum då all möjlig information fanns att tillgå överallt - kartor, beskrivningar för hur man sökte skattenummer, tips på hur ett australienskt CV ska konstrueras och vart man åt godast mat till billigast pris i närheten. En klart godkänd frukost ingick även i priset, om än i ett mycket litet kök, vilket var det enda minuset jag upplevde. Hade det inte varit för detaljen att man konstant bor så tätt inpå andra hade jag utan problem kunnat stanna längre, men vi valde att hyra ett privat rum via Airbnb istället.
 


→ Rum i lägenhet, Upper West Side, 11 Rose Lane, Melbourne CBD
På flygplatsen i Dubai, i väntan på vårt sista flyg till Australien, bokade vi vårt första "riktiga" boende i Melbourne, som sedan kom att visa sig bli platsen vi spenderade allra flest nätter på. Det visste vi dock inte då, utan till en början handlade det bara om 10 nätter tills att vi skulle få tillgång till vårt nästa rum i Saint Kilda. 

I vilket fall som helst hyrde vi ett rum hos Tim och Inka, ett par i 30-årsåldern vi kom extremt bra överens med. Lägenheten var minimal och rummet ännu mindre - det bestod inte av mer än en dubbelsäng, en byrå, en liten garderob och ett bord, men så mysigt och så bra. Läget var perfekt då det låg så centralt det kunde bli, precis bredvid Southern Cross Station och med gångavstånd till allt en behövde. Pool, gym och bastu i källaren, klättervägg, öppen innegård med grillplatser och allmänt väldigt modernt, fräscht och härligt. Vi trivdes riktigt, riktigt bra där, mycket tack vare att det fungerade bra med sällskapet. Dock är det alltid påfrestande att bo hemma hos någon annan och man kände sig aldrig 100% hemma eftersom det så uppenbart var någon annans möbler och kök man använde.
 

→ Rum i lägenhet, Saint Kilda
Efter ungefär två veckor i Melbourne laddade vi oss själva med allt pick och pack på en spårvagn för att flytta in i vårt första lite mer permanenta boende, ute i Saint Kilda. Medan vi fortfarande var i Sverige fick jag kontakt med en svensk kille över Facebook som annonserade ut ett av rummen i sin lägenhet, vilket då senare blev vårt för drygt två månader. Läget var magiskt med stranden tio minuter ner för gatan, Albert Park strax bredvid och en extremt svårslagen utsikt från vardagsrummet, och jag gillade verkligen att bo där. Speciellt när sommaren kom på riktigt. Skyskraporna och innerstaden i all ära, men de första kvällarna vi såg solnedgången över havet var något extra. Tyckte även väldigt mycket om området i sig, huset vi bodde i (speciellt portvakterna, så himla trevliga!), att jag hade nära till jobbet, uteserveringarna och affärerna i närheten. Det enda minuset var nog egentligen även här att man trots allt var inneboende hos någon annan, och att kylskåpet var storlek minimalt. Annars så!


→ Rum i lägenhet, Richmond
Här bodde vi bara i tio dagar - det var mest en mellanlandning mellan vårt förra och vårt nästa ställe. Lägenheten tillhörde en av killarna vi bott med tillsammans i Saint Kilda och vi flyttade in där tillsammans då våra gamla rum behövdes för att ge plats till familjer på besök. Av den anledningen gjorde vi oss aldrig riktigt hemmastadda i Richmond eftersom vi visste att det bara var för en kort period, men jag upptäckte ändå att jag gillade det en hel del. Trots att vi bara hade en kort promenad in till de mer centralare delarna av staden kändes det fortfarande mysigt och lagom isolerat från storstadshetsen med allt en kunde behöva i närheten.
 



→ Lägenhet, Elsternwick
Lägenheten vi hyrde av en svensk tjej och hennes pojkvän när de skulle hem till Sverige över jul blev ett av mina favoritboenden. Efter att enbart ha haft ett rum som sitt egna utrymme i flera månader var det otroligt skönt att plötsligt få tillgång till en hel våning, där vi kunde sprida ut oss hur vi ville utan att behöva tänka på någon annan. Att kunna packa upp ordentligt i garderober med plats för allt, slänga sig i soffan och stanna där hur länge man ville, bjuda hem kompisar, låta disk stå kvar om en inte orkade ta tag i den och sova i olika rum om vi ville var guld värt. Vara ensam ibland, helt ensam. Och att ha varsin nyckel. Det blev vårt, på riktigt, om än bara för en månad. Det var nog det allra bästa. Så fint, så fräscht, så lyxigt och så skönt. Hade himla många fina kvällar och dagar där. Dessutom tyckte jag att Elsternwick som förort var supermysigt med sin småstadskänsla, lilla gångstråk och små parker, men ändå hade havet och det lite livligare Saint Kilda inte alltför långt borta om man kände att man behövde det. 


→ Tillbaka till rummet i lägenheten på Rose Lane, Melbourne CBD
Efter månaden i Elsternwick visste vi inte först vart vi skulle bo vår sista tid och var lite stressade över det, men det visade sig lösa sig på bästa tänkbara sätt. Tim och Inka välkomnade oss tillbaka till rummet på Rose Lane, och där stannade vi sedan kvar resten av tiden. Ellen lämnade en månad tidigare än mig då Eric kom till landet, men jag var kvar enda tills att mina föräldrar kom i slutet av Mars. Denna veva kände vi oss betydligt mer bekväma i lägenheten då vi dels bodde där en längre tid, men också hade lärt känna dem och varandra ännu bättre. Efter många månader i olika förorter var det även väldigt kul att utgå från CBD igen; vara där allting hände, verkligen lära sig hitta bland alla skyskrapor och trånga gränder och hitta sina favoritområden i vårt älskade Melbourne. Samt att bastu är underbart att ha tillgång till, även en dag då temperaturen utomhus varit uppe på 40 grader.



 
Vart jag jobbade

→ Dana Patisserie, Balaclava
Två dagar efter att vi hade landat i Australien gav jag mig ut på gatorna med en bunt CV'n i ena handen och vattenflaskan i den andra. Jag hade nästan gett upp efter alldeles för många "well we'll have a look at it and let you know in a few weeks" när jag steg in på Danas för ett av de sista försöken, men kom denna gång inte ut med ännu mindre energi än tidigare utan istället en lapp med några tider för provjobb på. Gjorde mitt första pass tre dagar senare och sedan var det bestämt. Följande sex månader spenderade jag otaliga timmar på den platsen,  fick helt nya insikter i judisk kultur och isralienska traditioner, lärde mig skillnaden alla olika kaffesorter,  memorerade stamkunders beställningar och lärde känna samt sa hejdå till olika kollegor. Gick från att beställa svart filterkaffe med lite mjölk till att dricka specialvarianter av mandel-cappucinos med honung, inte veta vad en bureka va och till och med kunna säga ett par ord på hebreiska. Det var ett extremt slitigt, ganska dåligt betalt och inte heller speciellt bra organiserat arbete, men i slutändan trivdes jag ändå ganska bra. Mycket tack vare alla personer jag lärde känna igenom det ♥.


 
→ Fourteen On 10, CBD
Mitt andra jobb fick jag genom Ellen, som i sin tur fick det genom Inka, kvinnan i paret vi bodde hos. Några vänner till henne sökte personal till sitt café i ett av de största kontorstornen vid Melbourne Central ungefär samtidigt som vi kom dit, så Ellen började där ganska direkt. Jag kom in som extratjej lite senare då de behövde hjälp en dag, vilket slutade med att jag jobbade några pass där från och till under alla månader när det passade med schemat från Danas. De sista veckorna var jag enbart där.

Arbetsuppgifterna var ungefär som på vilket annat café som helst - sälja kaffe, förbereda lättare mat, servera och plocka disk. Ingenting speciellt, ibland väldigt roligt, ibland raka motsatsen. Det som alltid vägde upp var dock att man lärde känna kunderna lite smått då det ofta var samma som återkom dag efter dag, samt att få jobba med sin bästa vän.

→ Fourteen On 3, CBD
Samma ägare som till On 10, men i en annan kontorsbyggnad på Collins Street. Tempot var betydligt lugnare, men arbetsuppgifterna också aningen annorlunda. En hel del förberedelse inför olika catering-uppdrag och en väldans massa chokladbollar som skulle rullas varje vecka, då en av de andra tjejerna som jobbade där också var svensk och hade introducerat dessa för ägarna. Helt klart stället jag spenderade minst tid på av samtliga, men gärna hade varit mera på.



Vad jag gjorde

Melbourne var en fantastisk stad att bo i då det alltid, alltid, alltid var någonting på gång. Var det inte en festival var det en matmarknad på besök, evenemang på Federation Square eller ett maraton, utomhusbio under stjärnorna eller en konstutställning. Varenda helg bjöd på någonting nytt. Dessutom är det en otroligt innehållsrik plats då det hela tiden fanns nya saker att upptäcka i diverse stadsdelar - parker, butiker, restauranger och andra trevliga platser. Så fort jag hade tid över spenderade jag gärna tid på att strosa omkring i en ny förort eller längs Yarra, prova nya brunchställen, besöka olika museum, hänga i någon park, på stranden, dricka en kaffe med en kompis, gräva runt i mer eller mindre välsorterade vintagebutiker eller villa omkring på Queen Victoria Market. Har listat ett gäng av mina favoritplatser här men här kommer ett par tips på saker och platser jag gillade extra mycket ändå, med risk för återupprepning!





1. Chapel Street och gatorna omkring, som Toorak Road och Prahan High Street.
2. National Gallery of Victoria.
3. Royal Botanic Gardens Melbourne, Kings Domain och Alexandra Gardens, som alla tre sitter ihop. Speciellt när utomhusbion var igång och man kunde se på film på en filt under stjärnorna.
4. Att röra sig på promenadstråket från Federation Square, längs Southbank och bort mot Docklands.
5. Göra en dagsutflykt till Dandenong Ranges och byt ut skyskrapor och betong mot träd och stigar.
6. Hyra en bil och köra från Melbourne till Port Campbell via Great Ocean Road. Stanna vid Kennett River och spana efter koalor, utforska Otway Forest Park, se The Twelve Apostles och beundra utsikt efter utsikt.
7. Swanston Street, Bourke Street, Elizabeth Street, aldrig stilla alltid fullt av liv.
8. RetroStar Vintage Clothing, en favoritbutik!
9. Degraves Street Laneway, och omkringliggande ruffiga små gränder. Och Hardware Lane.
10. Sister of Soul i St Kilda, och deras laksa. Topp tio bästa jag ätit, någonsin. Och St Kilda som stadsdel i allmänhet också för den delen.
11. Albert Park med sina svarta svanar, kinesiska bröllopsfester och seglarskolor för barn.
12. Faktumet att alla är 100% besatta av kaffe och hur det ska tillredas in i minsta detalj.
13. Balaclava och Carlisle Street, stadsdelen och gatan, utöver CBD, som jag helt klart spenderade mest av min vakna tid i och på. Så många mysiga fik, fruktbutiker, speciella bagerier och roliga affärer.
14. Stadsdelen Fitzroy.
15. Queen Victoria Market, Prahan Market, South Melbourne Market.
16. Royal Arcade med sina chokladbutiker, dyra parfymbutiker och vackra detaljer överallt.

Alla praktiska frågor och svar om min Bali-resa.

Jag har fått ett helt gäng frågor om allt och ingenting som har med Bali att göra, både här på bloggen och i verkliga livet, och bestämde mig därför för att sätta mig ner och faktiskt svara på dem ordentligt. Vet att jag hade uppskattat det själv, innan min resa. I och med att det finns så himla mycket fint att berätta tänkte jag dock dela upp det på två inlägg - ett om det praktiska kring hur jag gick tillväga för att åka dit med en volontärorganisation, och ett som jag kommer fylla med mer konkreta tips på platser att besöka, vad man bör se, vad man ska äta, vad man inte ska äta, vad man kan göra och självklart ett gäng personliga favoriter med allt från caféer, hostel, utflykter och vart på Ubuds marknad man gör de bästa fynden. Det första av dem följer här, och kommentera gärna om det är något ni undrar över ytterliggare så lägger jag till det också. 



Hur åkte jag dit?
Jag bokade min volontärresa genom ett företag som heter IndigoTravel. Hade aldrig hört talas om det förut, men efter att en bekant som gjort ungefär samma resa också åkt via dem var det ett enkelt och tryggt sätt att gå via själv. De har i sin tur har lokala samarbetspartners runt om i Asien dit de erbjuder resor, som sedan tar hand om volontärerna när man kommer dit. På Bali heter denna organisation Green Lion, och de är alltså främst dem man har kontakt med väl på plats i och med att de är dem som ansvarar för hela programmet inklusive mat och uppehälle. IndigoTravel fanns alltid i bakrunden att ställa frågor till vilket var en trygghet, men i övrigt hjälpte de bara till med de viktigaste detaljerna innan jag väl hade landat och jag träffade aldrig människorna jag pratat med personligen. De var bara själva kopplingen som kunde länka samman mig och Sverige, med arbetet och livet i Ubud, och fungerade hur bra som helst. Väl på plats förstod jag att systemet med samarbetspartners även var detsamma för dem som kom ifrån andra länder, oavsett om man kom ifrån Europa, Nordamerika eller Australien. 

Viktigt att komma ihåg är att boka resan minst sex veckor innan avfärd för att hinna ha en chans att exempelvis skaffa visum i förväg (om man ska stanna i landet i över 30 dagar), vaccinera sig, boka flyg och köpa det starkaste solskyddsmedlet man kan hitta. Jag rådfrågade min kontaktperson om vart jag kunde få tag i de billigaste biljetterna och fick tips om Budjet.se. Vet inte alls om det är den smidigaste vägen att gå eftersom det finns tusen alternativ när det kommer till flyg, men som jag förstod det betalade jag ungefär lika mycket för min resa som mina andra svenska vänner, trots att jag köpte dem relativt sent. Gällande vaccin ringde jag till vårdcentralen och fick rådgivning via dem vilket slutade med tre sprutor i två omgångar, samt en sista omgång som jag ska ta nästa vecka för att få ett långtidsskydd. Visum fick jag genom att skicka en hel hög med papper och foton till den Indonesiska Ambassaden i Stockholm, efter instruktioner på deras hemsida. Innan jag väl satt mig in i det kändes det hur krångligt som helst, men i slutändan gick det ganska smidigt ändå.
 
 
Vart och hur bodde du?
Green Lion har projekt på flera platser runtom Bali varav ett som är baserat i Ubud, vilket jag valde. Det är en av de största städerna på ön trots att det till skillnad från övriga populära besöksorter, som exempelvis Seminyak och Uluwatu, inte ligger vid havet utan i nedkanten av bergen. Det sticker ut ordentligt bland alla surfingparadis genom att istället vara väldigt bohemiskt, andligt, harmoniskt och mysigt. Överallt finns marknader, konstgallerier, yogaställen, veganska caféer, restauranger, hostels, butiker, tempel och risfält så långt som ögat sträcker sig. På ett vis är det otroligt modernt i och med alla turister och besökare, men samtidigt väldigt traditionellt i grunden. Ett offerbord fylld av blommor, mat, gåvor och människor som ber omkring, kan stå precis bredvid ett nybyggt café med soyalatte och chiapudding på menyn. Det är en häftig mix som är svår att beskriva.
 
Green Lion's kontor/center som man bor på ligger dock inte just precis där i huvudkorsningarna, utan i en liten by strax utanför som heter Penestanan Kaja. Den är i stort sett ihopväxt med staden men är fortfarande sitt eget vilket gör att livet är ännu mer genuint och inte påverkat av turismen på samma sett. Att få bo bland lokalbefolkningen och vara mitt i deras vardag var så himla härligt och kul att få uppleva, då vi hittade så många guldkorn där borta som vi aldrig upptäckt om våra hus legat någon annanstans. Att få ha sin bas där det var lite lugnare istället för mitt i smeten var otroligt skönt och klart värt promenaden på tjugo minuter (eller taxiresan på fem) som krävdes om man ville in till centrum. 

I och med att vi var mellan 200 och 100 volontärer som utgick från Penestanan samtidigt bodde vi som anat inte i samma hus allihopa, utan i ett gäng olika runtom byn som Green Lion hyrt in sig i. Vissa boenden var bara ett par rum på en tomt mitt i lokalbefolkningens egna hem, medan andra var hela byggnader kompletta med kök och vardagsrum där volontärerna bodde själva. Det jag blev placerad i var en blandning av båda alternativen och hette Dedi House. Det tillhörde en tomt och ägdes även av familjerna som bodde där, men var byggt separat precis bredvid deras bostäder och användes enbart just för uthyrning. På så vis var det sitt egna i och med att vi aldrig riktigt befann oss bland dem, men var ändå inget riktigt hus då det bara bestod av sex sexbäddsrum, en liten yta med fåtöljer, en soffa och ett kylskåp samt breda balkonger som löpte runt båda våningarna. 

 
Första gången jag klev genom dörren till mitt rum vet jag att jag slogs av hur extremt litet det var för sex personer att bo i, men efter ett tag vande man sig vid standarden i att ha en levnadsyta på tre kvadratmeter, inklusive säng och plats för resväska, och dela denne med diverse kryp och insekter. Vi hängde galgar i bambu-balkarna där vi torkade fuktiga kläder, höll väskorna stängda i största möjliga mån, vände de välanvända madrasserna upp och ner så att man åtminstonde inte kände sängbottnen mot ryggen hela nätterna och var noga med att inte smutsa ner onödigt mycket, det gick så lätt av sig självt ändå. Trots att det alltid kröp myror på golvet och små ödlor i taket, kändes det efter bara några dagar som ett tryggt hemma. Älskade vårt rum. Under mina två första veckor bodde jag med ett gäng olika trevliga personer, men under de sex sista flyttande ingen utan vi förblev en stabil grupp på fem stycken som fungerade toppen tillsammans. Vi hade en outalad turordning på morgonen kring vem som skulle använda toaletten först, visade respekt för varandra och kunde prata om både roligheter och svårigheter, vilket jag var så glad över. Sedan hade jag de flesta övriga kompisarna antingen i rummet brevid eller precis ovanför.


Hur var maten?
I min resa ingick som tidigare nämnt den grundläggande maten - frukost, lunch och middag. Varje måltid serverades vid bestämda tider i vår "canteen", det vill säga matsal, som låg drygt fem minuters promenad bort från vårt hus. Generellt var det ganska enkel standard på de flesta rätterna med lokala ingredienser och smaker i och med att få människor skulle servera en betydligt större grupp, men alltid vällagat och i de flesta fall gott. Alla kvällar bjöd inte på smaksensationer, men det var extremt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Fanns alltid flera olika alternativ att kombinera som man ville, en vegetarisk variant om inte allt var det från början, dagsfärsk frukt och otroligt vänlig personal trots den knackliga engelskan. Det var självklart väldigt mycket ris och nudlar i och med att det är det man äter dygnet runt i Indonesien, men andra vanliga inslag var exempelvis ägg i alla möjliga varianter, vegetariska currygrytor, hopkok med kyckling, jordnötssås, tempeh, tofu och grönsaker som bönor och groddar. Ofta något friterat på sidan, så som vårrullar eller dumplings, och något sött till efterätt, typ Dadar Galung. Det är gröna kokospannkakor med honung, och betydligt godare än vad det låter. Kan även tillägga att jag under de där åtta veckorna åt mer vattenmelon än vad jag sammanlagt gjort under tjugo år i Sverige. Kunde inte förstår varför vissa envisades med att gå ut och äta varje dag när vi redan hade det så himla bra!

 
Hur gick volontärarbetet till?
Som jag skrivit i tidigare inlägg här och här valde jag att spendera mina veckor med två olika projekt - först på en vanlig skola, och sedan på en förskola. Det var definivt de vanligaste alternativen bland alla deltagare, men det fanns även projekt som innefattande renovering/uppbyggnad av nya skolor samt ett med fokus på havssköldpaddor där man tog hand om skadade och hjälpte till att föda upp nya. Dock var de två senare aningen dyrare, men säkert minst lika givande som de jag gjorde. Emma, en av de jag kom allra närmast där borta, har skrivit en del om det sistnämda på sin blogg här!

När det kommer till frågan om hur tidskrävande volontärarbetet är kan man sammanfatta det i att ens vardags byggs kring jobbet, men ändå inte är allt den består av. Man har gott om tid att göra annat både före och efter, men man ska självklart vara inställd på att man åkt dit för att hjälpa och inte enbart ha semester, isåfall kanske man bör överväga att backpacka istället. Jag och mina partners var redan från början överens om på vilken nivå vi skulle lägga oss när det kom till att planera upp lektionerna och som jag uppfattade körde de flesta andra på samma tänk de också. I början var det lite trögt att vara kreativ och hitta på roliga men ändå bra uppgifter vilket tärde på motivationen, men efter ett par dagar blev man så fäst vid barnen att man ville göra så mycket man bara kunde för att hjälpa dem, och då kom peppen automatiskt. För vår del valde vi att förbereda så mycket vi kunde i början av veckan för att sedan kunna vara lediga största delen av övriga dagar. Generellt gick det nog dock åt  omkring fyra timmar varje dag på planering, resor och undervisning. Ibland mer och ibland mindre!

Vad kostade resan?
Själva volontärprogrammet inklusive boende, mat, transport, stöd och första veckans aktiviteter betalde jag strax under 15 000 svenska kronor för. Då var jag iväg i åtta veckor. Vill man kan man åka en kortare period, som minst två veckor, max tretton. Sedan tillkom flygresan som gick på 10 000 tur och retur, kostnader för visum vilket slutade på omkring 500, vaccinationer gånger tre för ungefär 1 500 kronor/tillfälle samt fickpengar att leva på under de två månaderna i och med att man inte får någonting för det man gör. Dock är Indonesien ett väldigt enkelt land att leva billigt i och varken mat, husrum eller transport är dyrt om man kan och vågar pruta ordentligt. Jag var iväg nästintill varenda helg samt ett par vardagar, levde inte snålt men inte heller i överflöd och kände att jag fick se allt jag ville, vilket sammanlagt slutade med att jag gjorde av med ungefär 5 000 kronor. Så sammanlagt - en hel del. Nu i efterhand var det dock värt varenda krona.

Vad, hur, när och varför läget är som det är.

På det senaste har det ramlat in ett gäng frågor bland kommentarerna - kring vad jag egentligen gör just nu, varför jag inte jobbar kvar i min värdfamilj längre, och hur det kommer sig att jag ändå fortfarande befinner mig i England. Det är helt förståeligt, eftersom jag inser att jag aldrig riktigt förklarade ordentligt vad som hände och varför. Mitt mål var ursprungligen att försöka sammanfatta det från A till Ö men insåg ganska direkt att det var ganska omöjligt, så lite hederliga frågor-och-svar fick ersätta den idén. Av privata skäl vill jag inte gå in allt för djupt, men jag hoppas det går att få ut något förståeligt kring situation åtminstonde. Annars får ni fråga! Pöss.

 
Hur kommer det sig att du slutade som au pair för gott för två veckor sedan, och inte fortsätter efter sommaren också?

Förra hösten när jag ansökte om att åka till London och jobba som au pair var jag övertygad om att ett år var den optimala tiden att göra det under. Jag tänkte att sex månader var alldeles en alldeles för kort period, utan att tolv var absolut minimum för att en verkligen skulle hinna känna in livet i ett annat land, att lära sig staden, få en fungerande skön vardag och ha utrymme göra allt man ville. Denna uppfattning kom efter att ha läst och pratat med före detta au pairer, fått rekommendationer och diskuterat med alla möjliga. Och ja, så kanske det är för vissa. Så visade det sig dock inte vara för mig. Efter dessa sex månader som gått kände jag mig nämligen väldigt färdig, och beslutade därför för att inte fortsätta längre trots mina tidigare planer. Arbetet och livsstilen var, tråkigt nog, inte 100% min grej, åtminstonde inte i den familjen jag var, och då fanns det ingen anledning till att köra på av ren envishet bara för att det var så det var sagt från början. Hade jag varit någon annanstans hade det kanske varit annorlunda eftersom de specifika vardagsrytmen och uppgifterna i min värdfamilj självklart spelade en stor roll i valet, men nu blev det såhär och där är det punkt. Det känns helt rätt att flytta tillbaka till Sverige igen och återgå till livet på hemmaplan, och jag längtar så.


Vad var det som inte fungerade med din värdfamilj?

Mycket var hur bra som helst och felen låg mest i en detalj där och en detalj här, som tillsammans blev en helhet. Vi försökte verkligen få det att flyta på för oss alla, men kort sagt var jag inte personen de behövde och de var inte familjen jag letade efter. Vi trodde det först, och hoppades på det under en lång tid, men till slut insåg både jag och min värdmamma faktum. När jag hade bestämt mig för att faktiskt säga upp mig var jag extremt nervös av rädsla av att det skulle bli stelt och konstigt mellan oss, men det flöt på väldigt enkelt. K hade också tänkt i liknande banor, så vi var helt överrens direkt när ämnet togs upp. Var så himla skönt att det blev ett bra avslut på det planet. Jag kommer inte sakna själva jobbet, men jag kommer sakna personerna.



Men varför är du kvar i London nu, om du inte jobbar längre?

Av en rad anledningar som redan slukat alldeles för mycket energi och jag därför vägrar lägga mer tid på blev det lite struligt angående mitt slutdatum och hemfärd. Femton dagars mellanrum, i ord. Var till en början förkrossad över detta då jag trodde att jag skulle behöva avboka alla planer som ägt rum de senaste två veckorna + min pappas besök, men tack vare helt fantastiska vänner och deras värdfamiljer har jag kunnat vara kvar trots bristen på husrum. Jag har fått mat, säng att sova i och plats att ha resväskorna på, och kommer vara för evigt tacksam till dem för detta. Hade jag motvilligt behövt åka hem där den 18 juni hade hela min London-vistelse fått ett så himla tråkigt avslut, men nu är det bättre än bäst. Är lycklig och glad, och kommer för alltid att vara det.


Vad ska du göra när du flyttar tillbaka?

Återgå till mitt gamla jobb på Willys igen, till att börja med iallafall. Är galet peppad på vanliga arbetsuppgifter, fasta rutiner, fasta raster och att kunna stämpla ut, åka hem och lämna min arbetsplats när jag är ledig. Att inte bo på jobbet, eller dela hus med min arbetsgivare också för den delen. Och på att sitta i kassan igen! Och packa upp varor! Wah! Första passet är på torsdagen, 36 timmar efter att pappa och jag landat i Göteborg, och sedan kommer jag ösa järnet 6/7 dagar i veckan kommande månad. Därefter är livet ytterst oplanerat men det löser sig, som allt annat.

Ångrar du att du åkte?

Inte det minsta. Detta halvåret har varit en av de absolut mest lärorika perioderna i mitt liv och jag skulle inte vilja ha varit utan det. Jag har sett så galet mycket häftiga saker, varit med om minst lika mycket till, lärt känna fantastiska människor och inte minst - insett enormt mycket om mig själv och växt som person. Klyshigare än så kan det knappast bli, men det är 100% sant. Ångrar mig inte för en sekund.

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0