Alla praktiska frågor och svar om min Bali-resa.

Jag har fått ett helt gäng frågor om allt och ingenting som har med Bali att göra, både här på bloggen och i verkliga livet, och bestämde mig därför för att sätta mig ner och faktiskt svara på dem ordentligt. Vet att jag hade uppskattat det själv, innan min resa. I och med att det finns så himla mycket fint att berätta tänkte jag dock dela upp det på två inlägg - ett om det praktiska kring hur jag gick tillväga för att åka dit med en volontärorganisation, och ett som jag kommer fylla med mer konkreta tips på platser att besöka, vad man bör se, vad man ska äta, vad man inte ska äta, vad man kan göra och självklart ett gäng personliga favoriter med allt från caféer, hostel, utflykter och vart på Ubuds marknad man gör de bästa fynden. Det första av dem följer här, och kommentera gärna om det är något ni undrar över ytterliggare så lägger jag till det också. 



Hur åkte jag dit?
Jag bokade min volontärresa genom ett företag som heter IndigoTravel. Hade aldrig hört talas om det förut, men efter att en bekant som gjort ungefär samma resa också åkt via dem var det ett enkelt och tryggt sätt att gå via själv. De har i sin tur har lokala samarbetspartners runt om i Asien dit de erbjuder resor, som sedan tar hand om volontärerna när man kommer dit. På Bali heter denna organisation Green Lion, och de är alltså främst dem man har kontakt med väl på plats i och med att de är dem som ansvarar för hela programmet inklusive mat och uppehälle. IndigoTravel fanns alltid i bakrunden att ställa frågor till vilket var en trygghet, men i övrigt hjälpte de bara till med de viktigaste detaljerna innan jag väl hade landat och jag träffade aldrig människorna jag pratat med personligen. De var bara själva kopplingen som kunde länka samman mig och Sverige, med arbetet och livet i Ubud, och fungerade hur bra som helst. Väl på plats förstod jag att systemet med samarbetspartners även var detsamma för dem som kom ifrån andra länder, oavsett om man kom ifrån Europa, Nordamerika eller Australien. 

Viktigt att komma ihåg är att boka resan minst sex veckor innan avfärd för att hinna ha en chans att exempelvis skaffa visum i förväg (om man ska stanna i landet i över 30 dagar), vaccinera sig, boka flyg och köpa det starkaste solskyddsmedlet man kan hitta. Jag rådfrågade min kontaktperson om vart jag kunde få tag i de billigaste biljetterna och fick tips om Budjet.se. Vet inte alls om det är den smidigaste vägen att gå eftersom det finns tusen alternativ när det kommer till flyg, men som jag förstod det betalade jag ungefär lika mycket för min resa som mina andra svenska vänner, trots att jag köpte dem relativt sent. Gällande vaccin ringde jag till vårdcentralen och fick rådgivning via dem vilket slutade med tre sprutor i två omgångar, samt en sista omgång som jag ska ta nästa vecka för att få ett långtidsskydd. Visum fick jag genom att skicka en hel hög med papper och foton till den Indonesiska Ambassaden i Stockholm, efter instruktioner på deras hemsida. Innan jag väl satt mig in i det kändes det hur krångligt som helst, men i slutändan gick det ganska smidigt ändå.
 
 
Vart och hur bodde du?
Green Lion har projekt på flera platser runtom Bali varav ett som är baserat i Ubud, vilket jag valde. Det är en av de största städerna på ön trots att det till skillnad från övriga populära besöksorter, som exempelvis Seminyak och Uluwatu, inte ligger vid havet utan i nedkanten av bergen. Det sticker ut ordentligt bland alla surfingparadis genom att istället vara väldigt bohemiskt, andligt, harmoniskt och mysigt. Överallt finns marknader, konstgallerier, yogaställen, veganska caféer, restauranger, hostels, butiker, tempel och risfält så långt som ögat sträcker sig. På ett vis är det otroligt modernt i och med alla turister och besökare, men samtidigt väldigt traditionellt i grunden. Ett offerbord fylld av blommor, mat, gåvor och människor som ber omkring, kan stå precis bredvid ett nybyggt café med soyalatte och chiapudding på menyn. Det är en häftig mix som är svår att beskriva.
 
Green Lion's kontor/center som man bor på ligger dock inte just precis där i huvudkorsningarna, utan i en liten by strax utanför som heter Penestanan Kaja. Den är i stort sett ihopväxt med staden men är fortfarande sitt eget vilket gör att livet är ännu mer genuint och inte påverkat av turismen på samma sett. Att få bo bland lokalbefolkningen och vara mitt i deras vardag var så himla härligt och kul att få uppleva, då vi hittade så många guldkorn där borta som vi aldrig upptäckt om våra hus legat någon annanstans. Att få ha sin bas där det var lite lugnare istället för mitt i smeten var otroligt skönt och klart värt promenaden på tjugo minuter (eller taxiresan på fem) som krävdes om man ville in till centrum. 

I och med att vi var mellan 200 och 100 volontärer som utgick från Penestanan samtidigt bodde vi som anat inte i samma hus allihopa, utan i ett gäng olika runtom byn som Green Lion hyrt in sig i. Vissa boenden var bara ett par rum på en tomt mitt i lokalbefolkningens egna hem, medan andra var hela byggnader kompletta med kök och vardagsrum där volontärerna bodde själva. Det jag blev placerad i var en blandning av båda alternativen och hette Dedi House. Det tillhörde en tomt och ägdes även av familjerna som bodde där, men var byggt separat precis bredvid deras bostäder och användes enbart just för uthyrning. På så vis var det sitt egna i och med att vi aldrig riktigt befann oss bland dem, men var ändå inget riktigt hus då det bara bestod av sex sexbäddsrum, en liten yta med fåtöljer, en soffa och ett kylskåp samt breda balkonger som löpte runt båda våningarna. 

 
Första gången jag klev genom dörren till mitt rum vet jag att jag slogs av hur extremt litet det var för sex personer att bo i, men efter ett tag vande man sig vid standarden i att ha en levnadsyta på tre kvadratmeter, inklusive säng och plats för resväska, och dela denne med diverse kryp och insekter. Vi hängde galgar i bambu-balkarna där vi torkade fuktiga kläder, höll väskorna stängda i största möjliga mån, vände de välanvända madrasserna upp och ner så att man åtminstonde inte kände sängbottnen mot ryggen hela nätterna och var noga med att inte smutsa ner onödigt mycket, det gick så lätt av sig självt ändå. Trots att det alltid kröp myror på golvet och små ödlor i taket, kändes det efter bara några dagar som ett tryggt hemma. Älskade vårt rum. Under mina två första veckor bodde jag med ett gäng olika trevliga personer, men under de sex sista flyttande ingen utan vi förblev en stabil grupp på fem stycken som fungerade toppen tillsammans. Vi hade en outalad turordning på morgonen kring vem som skulle använda toaletten först, visade respekt för varandra och kunde prata om både roligheter och svårigheter, vilket jag var så glad över. Sedan hade jag de flesta övriga kompisarna antingen i rummet brevid eller precis ovanför.


Hur var maten?
I min resa ingick som tidigare nämnt den grundläggande maten - frukost, lunch och middag. Varje måltid serverades vid bestämda tider i vår "canteen", det vill säga matsal, som låg drygt fem minuters promenad bort från vårt hus. Generellt var det ganska enkel standard på de flesta rätterna med lokala ingredienser och smaker i och med att få människor skulle servera en betydligt större grupp, men alltid vällagat och i de flesta fall gott. Alla kvällar bjöd inte på smaksensationer, men det var extremt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Fanns alltid flera olika alternativ att kombinera som man ville, en vegetarisk variant om inte allt var det från början, dagsfärsk frukt och otroligt vänlig personal trots den knackliga engelskan. Det var självklart väldigt mycket ris och nudlar i och med att det är det man äter dygnet runt i Indonesien, men andra vanliga inslag var exempelvis ägg i alla möjliga varianter, vegetariska currygrytor, hopkok med kyckling, jordnötssås, tempeh, tofu och grönsaker som bönor och groddar. Ofta något friterat på sidan, så som vårrullar eller dumplings, och något sött till efterätt, typ Dadar Galung. Det är gröna kokospannkakor med honung, och betydligt godare än vad det låter. Kan även tillägga att jag under de där åtta veckorna åt mer vattenmelon än vad jag sammanlagt gjort under tjugo år i Sverige. Kunde inte förstår varför vissa envisades med att gå ut och äta varje dag när vi redan hade det så himla bra!

 
Hur gick volontärarbetet till?
Som jag skrivit i tidigare inlägg här och här valde jag att spendera mina veckor med två olika projekt - först på en vanlig skola, och sedan på en förskola. Det var definivt de vanligaste alternativen bland alla deltagare, men det fanns även projekt som innefattande renovering/uppbyggnad av nya skolor samt ett med fokus på havssköldpaddor där man tog hand om skadade och hjälpte till att föda upp nya. Dock var de två senare aningen dyrare, men säkert minst lika givande som de jag gjorde. Emma, en av de jag kom allra närmast där borta, har skrivit en del om det sistnämda på sin blogg här!

När det kommer till frågan om hur tidskrävande volontärarbetet är kan man sammanfatta det i att ens vardags byggs kring jobbet, men ändå inte är allt den består av. Man har gott om tid att göra annat både före och efter, men man ska självklart vara inställd på att man åkt dit för att hjälpa och inte enbart ha semester, isåfall kanske man bör överväga att backpacka istället. Jag och mina partners var redan från början överens om på vilken nivå vi skulle lägga oss när det kom till att planera upp lektionerna och som jag uppfattade körde de flesta andra på samma tänk de också. I början var det lite trögt att vara kreativ och hitta på roliga men ändå bra uppgifter vilket tärde på motivationen, men efter ett par dagar blev man så fäst vid barnen att man ville göra så mycket man bara kunde för att hjälpa dem, och då kom peppen automatiskt. För vår del valde vi att förbereda så mycket vi kunde i början av veckan för att sedan kunna vara lediga största delen av övriga dagar. Generellt gick det nog dock åt  omkring fyra timmar varje dag på planering, resor och undervisning. Ibland mer och ibland mindre!

Vad kostade resan?
Själva volontärprogrammet inklusive boende, mat, transport, stöd och första veckans aktiviteter betalde jag strax under 15 000 svenska kronor för. Då var jag iväg i åtta veckor. Vill man kan man åka en kortare period, som minst två veckor, max tretton. Sedan tillkom flygresan som gick på 10 000 tur och retur, kostnader för visum vilket slutade på omkring 500, vaccinationer gånger tre för ungefär 1 500 kronor/tillfälle samt fickpengar att leva på under de två månaderna i och med att man inte får någonting för det man gör. Dock är Indonesien ett väldigt enkelt land att leva billigt i och varken mat, husrum eller transport är dyrt om man kan och vågar pruta ordentligt. Jag var iväg nästintill varenda helg samt ett par vardagar, levde inte snålt men inte heller i överflöd och kände att jag fick se allt jag ville, vilket sammanlagt slutade med att jag gjorde av med ungefär 5 000 kronor. Så sammanlagt - en hel del. Nu i efterhand var det dock värt varenda krona.

Vad, hur, när och varför läget är som det är.

På det senaste har det ramlat in ett gäng frågor bland kommentarerna - kring vad jag egentligen gör just nu, varför jag inte jobbar kvar i min värdfamilj längre, och hur det kommer sig att jag ändå fortfarande befinner mig i England. Det är helt förståeligt, eftersom jag inser att jag aldrig riktigt förklarade ordentligt vad som hände och varför. Mitt mål var ursprungligen att försöka sammanfatta det från A till Ö men insåg ganska direkt att det var ganska omöjligt, så lite hederliga frågor-och-svar fick ersätta den idén. Av privata skäl vill jag inte gå in allt för djupt, men jag hoppas det går att få ut något förståeligt kring situation åtminstonde. Annars får ni fråga! Pöss.

 
Hur kommer det sig att du slutade som au pair för gott för två veckor sedan, och inte fortsätter efter sommaren också?

Förra hösten när jag ansökte om att åka till London och jobba som au pair var jag övertygad om att ett år var den optimala tiden att göra det under. Jag tänkte att sex månader var alldeles en alldeles för kort period, utan att tolv var absolut minimum för att en verkligen skulle hinna känna in livet i ett annat land, att lära sig staden, få en fungerande skön vardag och ha utrymme göra allt man ville. Denna uppfattning kom efter att ha läst och pratat med före detta au pairer, fått rekommendationer och diskuterat med alla möjliga. Och ja, så kanske det är för vissa. Så visade det sig dock inte vara för mig. Efter dessa sex månader som gått kände jag mig nämligen väldigt färdig, och beslutade därför för att inte fortsätta längre trots mina tidigare planer. Arbetet och livsstilen var, tråkigt nog, inte 100% min grej, åtminstonde inte i den familjen jag var, och då fanns det ingen anledning till att köra på av ren envishet bara för att det var så det var sagt från början. Hade jag varit någon annanstans hade det kanske varit annorlunda eftersom de specifika vardagsrytmen och uppgifterna i min värdfamilj självklart spelade en stor roll i valet, men nu blev det såhär och där är det punkt. Det känns helt rätt att flytta tillbaka till Sverige igen och återgå till livet på hemmaplan, och jag längtar så.


Vad var det som inte fungerade med din värdfamilj?

Mycket var hur bra som helst och felen låg mest i en detalj där och en detalj här, som tillsammans blev en helhet. Vi försökte verkligen få det att flyta på för oss alla, men kort sagt var jag inte personen de behövde och de var inte familjen jag letade efter. Vi trodde det först, och hoppades på det under en lång tid, men till slut insåg både jag och min värdmamma faktum. När jag hade bestämt mig för att faktiskt säga upp mig var jag extremt nervös av rädsla av att det skulle bli stelt och konstigt mellan oss, men det flöt på väldigt enkelt. K hade också tänkt i liknande banor, så vi var helt överrens direkt när ämnet togs upp. Var så himla skönt att det blev ett bra avslut på det planet. Jag kommer inte sakna själva jobbet, men jag kommer sakna personerna.



Men varför är du kvar i London nu, om du inte jobbar längre?

Av en rad anledningar som redan slukat alldeles för mycket energi och jag därför vägrar lägga mer tid på blev det lite struligt angående mitt slutdatum och hemfärd. Femton dagars mellanrum, i ord. Var till en början förkrossad över detta då jag trodde att jag skulle behöva avboka alla planer som ägt rum de senaste två veckorna + min pappas besök, men tack vare helt fantastiska vänner och deras värdfamiljer har jag kunnat vara kvar trots bristen på husrum. Jag har fått mat, säng att sova i och plats att ha resväskorna på, och kommer vara för evigt tacksam till dem för detta. Hade jag motvilligt behövt åka hem där den 18 juni hade hela min London-vistelse fått ett så himla tråkigt avslut, men nu är det bättre än bäst. Är lycklig och glad, och kommer för alltid att vara det.


Vad ska du göra när du flyttar tillbaka?

Återgå till mitt gamla jobb på Willys igen, till att börja med iallafall. Är galet peppad på vanliga arbetsuppgifter, fasta rutiner, fasta raster och att kunna stämpla ut, åka hem och lämna min arbetsplats när jag är ledig. Att inte bo på jobbet, eller dela hus med min arbetsgivare också för den delen. Och på att sitta i kassan igen! Och packa upp varor! Wah! Första passet är på torsdagen, 36 timmar efter att pappa och jag landat i Göteborg, och sedan kommer jag ösa järnet 6/7 dagar i veckan kommande månad. Därefter är livet ytterst oplanerat men det löser sig, som allt annat.

Ångrar du att du åkte?

Inte det minsta. Detta halvåret har varit en av de absolut mest lärorika perioderna i mitt liv och jag skulle inte vilja ha varit utan det. Jag har sett så galet mycket häftiga saker, varit med om minst lika mycket till, lärt känna fantastiska människor och inte minst - insett enormt mycket om mig själv och växt som person. Klyshigare än så kan det knappast bli, men det är 100% sant. Ångrar mig inte för en sekund.

Au Pair-livet; frågor och svar del 2.



1. Hejhej! Jag har funderat på att åka till London som Au Pair i över ett år nu men har haft det så krångligt med att fixa i ordning alla papper, family letter och referenserna, särskilt character reference, så jag undrade bara vem du bad skriva dem? Har inte kontakt med min gamla chef så kan inte riktigt fråga där!

Hej! Åh, vad jag känner igen det där, och åh vilken ångest jag hade över att få ihop en bra ansökan. Så. Onödigt. Man ska absolut vara nogrann och beredd att lägga tid på att skriva samt fylla i alla dokument som behövs, men i slutändan handlar det egentligen bara om dig själv och din personlighet - inte hurvida ditt "Dear Family"-letter är en eller fyra sidor långt. Min värdfamilj berättade att de kände ganska direkt i mitt brev att de var intresserade av mig och att personligheten lyser igenom väldigt tydligt trots att man kanske inte tror det själv.

Angående referenserna kräver Swedish Connection att man har minst två stycken varav en är en "Childcare Reference" för att berätta hur man fungerar kring barn, och den andra en "Character Reference" som fokuserar mer på hur man är som människa. Jag bad en familjevän att hjälpa mig med det första eftersom jag passat hennes barn från och till i flera år, och min gamla geografilärare med nästa. Det behöver alltså inte vara chefer eller liknande, utan helt enkelt människor som man tror kan och vill skriva gott om en! Det finns inga begränsningar så länge man fokuserat på att personen kommer kännas pålitlig och trovärdig för den blivande värdfamiljen - de vill ju kunna lita på att hen är ärlig med vad hen berättar. Släkt eller jämnåriga vänner är därför ingen bra idé att använda sig av, oavsett hur smidigt det må vara. Vänd dig istället till personer som gamla klassmentorer, lärare, arbetskollegor, vänner till dina föräldrar, idrottstränare, personal på platser du har praktiserat (exempelvis dagis!) eller en stammiskund på caféet du jobbar på. Så länge de tycker om dig och vill hjälpa dig finns inga hinder.

2. Hur är barnen du tar hand om? Ålder?

De är hur goa som helst och tar väl hand om mig. Oftast, åtminstonde. M, storasystern i familjen, fyller snart 8 år och är världens sötaste tjej som älskar att pyssla, läsa och allmänt mysa. Hon har koll på ungefär allt och är en stjärna både när det kommer till idrott och att ta hand om sina syskon. Hon har räddat mig många gånger när det är någonting jag varit osäker på! Nästa i ledet är lillebror B, som är 5 och älskar allt som man tänker att en femårig kille tycker om - det vill säga lego, bilar, fotboll och ninjor.  Därefter kommer lillasyster G som snart blir 3 år gammal och är världens skönaste lilla brud. Hennes temperament och envishet går inte att beskriva! 

3. Vad saknar du mest med Sverige?

Köttfärsbiffar (Madde, ska vi ha storkok på söndag och göra matlådor för en månad framåt?), att veta var allting ligger både i hemmet och i stan, alla finisar, att kunna cykla vart jag än vill åka och att ha gräddfil/creme fraiche/grädde som basvaror i kylskåpet! Och vanlig mjölk! Och min Vänner-box! Och att veta vilka mynt som är vilka! Enkelheten, kort sagt.



4. Har du andra uppgifter än att bara "passa barnen", typ diska/laga mat/städa? 


Oh ja! Att vara Au Pair i en familj innebär så mycket mer än vad jag trodde innan jag sökte och flyttande hit själv. Då var min bild av jobbet att man nästan enbart skulle "vara med" och ta hand om barnen i stort sätt 7 timmar om dagen, kanske laga middag åt dem någon gång ibland, och inte mer med det. Nu i efterhand kan man nog säga att sådana saker är vad jag har gjort minst av allt. Självklart håller man alltid ett öga på dem så att ingenting dumt händer (vilket det självfallet gör ändå - en utspilld kopp mjölk där, tomatsås i håret här, någon som ramlade ner när hen besteg soffan är exempel på gårkvällens äventyr), men annars går den mesta av min tid åt till hushållsarbete och liknande. Jag diskar, packar skolväskor, skjutsar, hämtar, förbereder middagen, dukar, plockar jackor skor hårspännen leksaker från varenda ledig yta i hela huset, tvättar, stryker, hjälper med läxor, bäddar sängar, badar, byter blöjor och håller rent i köket, bland annat!

5. Var det inte svårt att skaffa kompisar? Hur gjorde du?

Alltså, nej. Jag tycker inte det. Visserligen beror det ju helt på hur en är som människa, men så länge man försöker vara öppen, framåt och framförallt - faktiskt VÅGAR höra av sig till någon trots att man kanske aldrig ens träffat denne innan - borde det inte vara några problem. I början kan det kännas extremt jobbigt att möta ett nytt ansikte och "kompisdejta" detta eftersom det för många (typ före detta småstadsbor som jag) är en så himla ovan grej att plötsligt behöva anstränga sig för att skaffa kontakter. Usch och fy, vad jobbigt. Lovar dock att man vänjer sig och kommer över den där stora tröskeln jättefort, eftersom man helt enkelt måste om man inte vill strosa omkring på Trafalgar Square på egen hand under ens månader här. Alla sitter ju i precis samma sits och är troligtvis lika nervösa över hurvida man kommer klicka eller inte, som du, så det är bara att ge sig ut och köra.

Jag gick mycket genom facebook i början (fantastiskt nätverk, seriöst) och hängde dels mycket i en grupp för oss Swedish Connection-are, dels i en som heter Londonsvenskar och en som kort och gott kallas "Au Pairs in London". Det finns mängder av liknande sidor, så sök på! Sedan fick jag även en hel del hjälp från min värdfamilj då de kände någon som kände någon som också hade en nyinflyttad Au Pair i närheten och på så vis knöt samman oss. Det var exempelvis på det sättat Alexandra fick tag i mitt nummer, vilket jag är himla glad över idag!

6. Jobbar du många helger och kvällar?

Nej, det skulle jag inte säga. I regel kanske det är en-två gånger i veckan utöver mina vanliga arbetstimmar, varav ett av tillfällerna är en fredag- eller lördagkväll då föräldarna är ute någonstans. Nu, i skrivande stund, är jag till exempel barnvakt. För min del är det dock inte överdrivet ansträngande då barnen nattas relativt tidigt, senast åtta, och vanligtvis sover ganska hårt resten av kvällen. Den enda skillnaden från när jag är ledig blir därmed att jag får äta middag aningen senare än vanligt och sedan har en babywatch bredvid datorn för att höra om någon skulle vakna. Smidigt värre!

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i enorma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0