Nevis Bungy, 134 meter och 8 sekunder.



Enda sedan jag och Ellen började prata om att åka till Nya Zeeland, pratade vi också om att vi borde hoppa bungyjump när vi är där. Inte det äldsta, inte någon specialversion, utan det maffigaste vi skulle få möjlighet att göra, vilket var The Nevis  utanför Queenstown. Det är ett av världens femton högsta hopp och vi har varit peppade/livrädda/nervösa i flera veckor, och i fredags var det äntligen dags. 



Man åker linbana ut till en plattform fastspänd med linor mitt imellan två berg och har ingenting annat än väldigt många meter luft, klippor och slutligen en flod som rusar fram nedanför sig, och hjärtat bultade rejält när vi klev i den lilla korgen med selarna omkring oss. Ännu mer när alla andra plötsligt hade hoppat, och det blev vår tur att bli fastspända kring vaderna. Allra mest när man skulle vobbla ut till den lilla, lilla avsatsen och hörde hur de dubbelkollade allt en sista gång, och sedan började räkna ner - tre, två, ett.




Minns att jag hann tänka att det är helt galet att jag ens gör det här, men ingenting mer än så. Jag bara hoppade, och skrek, och föll neråt väldigt, väldigt, väldigt fort. Insåg inte ens när jag började studsa uppåt igen, utan andades inte ordentligt förrän jag efter ett par vändor upp och ner i dalen började dras tillbaka till plattformen. Upp och ner ska tilläggas, för jag lyckades inte rycka bort spärren som höll fast benen. Hängde därför där med fötterna i vädret, försökte förstå vad som nyss hade hänt och samtidigt njuta av utsikten. Gick inget vidare.


Vet dock att det definitivt är en av de häftigaste sakerna jag har gjort och att jag skulle göra det igen alla dagar i veckan. Känslan av att göra någonting ens instinkter säger åt än är helt fel - hoppa mitt ut i ingenstans och falla fritt i flera sekunder utan att bli tillbakahållen det minsta, är knäpp. Knäpp, men underbar. Adrenalinet efteråt bara forsade fram och vi var både bubbliga och stolta. Rekommenderar 110%. Det är 134 meter och 8 sekunder ren glädje, även om man inte insåg det förrän efteråt. 


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0