Cape Tribulation, krokodiler och djungelkällor.



Ungefär tolv timmar efter att den ena bussen lämnat av oss vid vår lägenhet på måndagkvällen, blev vi upphämtade av nästa lika tidigt på tisdagmorgonen. Istället för att svänga vänster ut från Cairns for vi denna dag uppåt, mot Port Douglas och Daintree Rainforest, och var två-tre timmar senare framme vid Cape Tribulation som var vårt huvudmål för dagen. Tog en bensträckare på en strand som var känd för att vara platsen där Barriärrevet mötte regnskogen, men mest av allt kändes som en scen ur Skattkammarön eller Robinson för mig. 



Komplett med kokosnötter, drivved och palmer. De förstnämda plockade vi för övrigt med oss ett par och krossade under bussen senare under dagen, så att alla kunde sitta och gnaga färsk kokos. Kändes overkligt. 



Gick även förbi ett par mindre trevliga varningsskyltar som kommit upp sedan det var översvämningar där uppe för några veckor sedan. Eftersom vattnet varit så högt har krokodilerna visst blivit förvirrade, rört sig i andra områden än vanligt och trott sig höra hemma på platser där de helst inte alls ska vara.


Efter lunch och lite spindelspaning fortsatte vi ännu djupare in i djungeln, parkerade bussen och började vandra upp genom träden för att slutligen komma fram till denna magiska lilla källa. Vattnet var glasklart och vi var den enda gruppen där. Stört vackert.



Och så skönt att få svalka av sig i hettan och leka Jane och Tarzan.



Ett par timmar senare hade vi hunnit ta oss tillbaka till civilisationen igen och hoppade på en båt ut på Daintree River, med målet att få se några tidigare nämnda godingar i det vilda. 



Med kamera i ena handen och en iskall underbart uppskattad vattenflaska i den andra gav vi oss iväg, och började spana. Spände ögonen stenhårt och försökte verkligen skanna av varenda liten yta vid vattenkanten, men såg absolut ingenting.




Lyckligtvis gjorde dock vår guide det, och helt plötsligt låg den här mannen och vilade runt hörnet. Det framgår knappt på bilderna, men han var hela åtta meter lång och varje gång han rörde sig såg man hur tung kroppen var. Var så lycklig över att befinna mig på båten och därmed inte inkräkta på hans land- och vattenterritorium. De där tänderna. Huh. 

 
Galet häftig upplevelse att få komma så nära! Det är ett minne som lär leva kvar länge, på både gott och ont, och ännu en sak att bocka av på livets bucketlist. Så lyckad dag!


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0