Kaiteriteri, Lake Rotoiti och Westport.

Den enda lilla sol vi fick igår, vid Lake Rotoiti.

Hej på er, och god morgon. Här är klockan strax efter halv åtta och vi befinner oss just i Westport, en liten stad på södra öns västkust, vilken vi också har åkt längs med de senaste dagarna. I lördags tog vi färjan över från Wellington till Picton (och jag sov prick hela den resan), körde ner mot Kaiteriteri och Abel Tasman, spenderade natten där och fortsatte igår hela vägen hit med ett par stopp på vägen. Omgivningarna är kända för sina otroligt vackra stränder, blåa sjöar och maffiga nationalparker, och platsen vi är på nu även som ett surfparadis, men det har spöregnat konstant i tre dygn så ingenting av det där har varit direkt synligt för oss. Sorgligt nog. De flesta delarna av ön är vackra och värda att besöka oavsett väder, men just dessa platser hade verkligen gjort sig mer rättvisa i sällskap av solsken och värme istället för blixtrar, åska och 100% grå himmel. Utsikten som skulle sett ut såhär såg inte riktigt ut så. Synd. I kombination med långa resedagar och lite hemlängtan har det tärt på allas humör en del och alla känner sig nog lite halvdana just nu.



Dock, lyckligtvis, väntar så mycket roligt framöver, om vädret tillåter. Ikväll är det finmiddag och maskeradfest på ett hotell några timmar söderut, dagen efter är det pannkaksfrukost innan vi åker mot Franz Joseph Glacier, på eftermiddagen där skrev jag spontant upp mig för fallskärmshopp, och på onsdag åker vi förhoppningsvis helikopter upp på själva isen för en guidad vandring bland isgrottor, klippor och sådant trevligt. Klart lovlig start på veckan.

Nu: ihoppackning, lite kaffe och därefter ut i stormen för att fylla bussen. Puss!

Tongariro Alpine Crossing och Taupo.


Hej och godmorgon! Just nu är klockan strax innan åtta, jag sitter i ett tomt kök på vårt hostel i Taupo och har precis ätit frukost. Kollar nyheterna från Sverige, pratar med familj och vänner, ser dimman rulla över sjön utanför och njuter i allmänhet av en skön och lugn morgon innan bussen fortsätter vidare mot River Valley om drygt två timmar. Bara är, helt enkelt. 



Igår däremot, hade vi betydligt mer för oss vid den här tiden. Klockan ringde 04:45, vår transport kom 05:10 och strax innan sju befann vi oss på parkeringsplatsen i Mangatepopo, vilken fungerar som startpunkten för Tongariro Alpine Crossing. Det är en 19 kilometer lång vandring genom aktivt vulkanlandskap, längs bergskanter, varma källor och klarblåa sjöar, världsberömd som en av de bästa man kan göra under en dag. Och den ville vi självklart ge oss på. 



Vi hade enorm tur med vädret - strålande sol, vindstilla och en klarblå himmel ovanför, och kunde därmed njuta extra mycket av utsikten och omgivningen omkring oss. På översta bilden ser ni Mount Ngauruhoe, vilket för övrigt är en aktiv vulkan vars senaste utbrott var 1977, men som är allra mest känt under namnet Mount Doom från Sagan Om Ringen. I stort sätt alla scener som utspelade sig i Mordor blev inspelade i den nationalparken, så det blev många, många stopp och tillbakablickar till filmerna på vägen. 


Den häftigaste platsen av alla vi passerade var nog dock de gröna och blåa sjöarna vars färger verkligen lös upp mitt bland all grå sten och grus. Det går inte riktigt att förklara, utan måste ses i verkligheten för att förstås. Beror på speciella mineraler som spolats ner i gamla kratrar fyllda av regnvatten, för den som är nyfiken. 

 
Efter att ha nått den högsta punkten, hasat oss ner för bergskanten, tagit oss in och ut ur ett molntäcke och ätit lunch med utsikt över vad som kändes som halva nordön, påbörjade vi vandringen ner för bergen. Landskapet var helt annorlunda jämfört med det vi börjat i, men minst lika vackert. Och otroligt skönt för benen att vandra i, efter många steg uppför trappsteg och klippor tidigare under morgonen. Prick sex timmar efter att vi gett oss av i gryningen kom vi fram till parkeringsplatsen i Ketetahi, och sedan somnade vi alla i bussen innan vi ens kommit ut på motorvägen.

En dag vid Cathedral Cove och Hot Water Beach.


För några dagar sedan, efter att vi hade varit i Auckland och utforskat några timmar, fortsatte vår buss österut mot kusten. Efter att ha slingrat oss fram på små krokiga vägar, förbi bondgårdar, småstäder och enorma fält ute på landsbygden i några timmar kom vi fram till dagens första stopp på Coromandelhalvön - Cathedral Cove. Sedan jag såg bilder från den platsen första gången flera år tillbaka i tiden har jag velat åka dit, så jag var mer än peppad när vi började ta oss ner mot havet från parkeringsplatsen. Så lummigt och fint överallt omkring oss.



Och visst var stranden precis så vacker som den sett ut. Lite molnigt just precis i början, men vad gör det när man ändå kunde gå runt utan jacka och i jeans istället för underställ och fleece?


Och grottan i sig är helt sjukt pampig. Svårt att förstå att det är naturen själv som skapat ett sådant maffigt valv, mitt i berget.
 
 
Önskar att jag hade haft ett av alla sommarhus i Hanei så att jag kunde hänga där varenda morgon innan turistströmmen hittat ner för stigen. Helt magisk plats. Definitivt ett av mina favoritstopp hitills i detta land.


Efter att ha spenderat några timmar nere vid havet hoppade vi återigen in i bussen, åkte till vårt boende för natten, checkade in och skyndade ner till den stranden istället, för att mötas av denna syn. Alldeles för många människor och spadar och lerklumpar flygandes i luften, på en alldeles för liten yta, i solnedgången efter att tidvattnet dragit sig undan.

 
Orsak: under stranden finns en underjordisk flod med ursprung djupt nere i jorden där den också värmts upp, men som av någon anledning slingrar sig upp till ytan på just denna plats. Gräver man sig ner ett par meter i sanden möts man därför ganska snabbt av extremt hett vatten och kan på så sätt skapa sig en egen liten naturlig varm källa att hänga i tills tidvattnet kommer tillbaka. Vilket inte helt förvånande, lockar en hel del besökare. 



Vi stannade dock inte speciellt länge då det dels var alldeles för att poolerna vi grävde (okej Eric grävde) blev så varma att det knappt gick att sätta ner hela fötterna i dem, och dels för att det började duggregna och förkylningarna kommer tätt här borta. Stekte hamburgare och somnade innan tio istället. Så bra dag!

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0