Våffelavslut, hejdå-kram och nio dagar senare.



Hej på er! Två veckor senare och jag är tillbaka i realtid efter en ofrivillig men förståelig tystnad. Sedan förförra onsdagen, då jag sist skrev, har det varit lite annat som tagit plats och framförallt - full fart framåt. Jobbade dubbelpass hela helgen och klämde även in att sitta barnvakt åt en kollegas små gullungar under lördagkvällen samt möta upp en vän från Sverige, Emelie, efter jobbet på söndagen. Vi satt på stranden i kvällssolen, hade picknick och förundrades över hur liten världen ibland kan kännas vara. För ett halvår sedan satt vi nere på ett café hemma i Värnamo och drack chailatte, nu med sand mellan tårna i ett land flera hundra mil bort. Himla mysigt iallafall.


Strax efter tio fick jag dock krama henne hejdå för att skynda hem och packa resväskan, då mitt flyg till Tasmanien lyfte tolv timmar senare. Där har jag befunnit mig och spenderat en hel vecka tillsammans med världens bästa Flavia, som jag fram tills förra måndagen inte träffat sedan vi bodde i London samtidigt våren 2016, men som bott i Sydney senaste halvåret. I sju dagar åkte vi buss runt hela ön, stekte bacon till lunchmackor, såg helt magiska platser, klappade wombats, delade rum på hostel, vandrade bland berg och regnskogar, delade hörlurar, fotade utsikterna jämsides och tog igen all tid vi missat. Avslutade resan med våfflor och parkhäng i Hobart igår och nu är jag återigen hemma i Melbourne. Intensiva dagar, men väldigt fina. Har hundratals bilder att visa och berätta om, så det kommer längre fram.

Nu: frukost och stängning på jobbet.



Phillip Island, kängurus, en strand och inga pingviner.



För prick en vecka sedan hade jag och Ellen vår första helt lediga dag tillsammans på över en månad. I och med att jag ofta jobbar helg, men inte hon, krockar våra scheman konstant, men då när det för en gångs skull inte blev så passade vi på att utnyttja tillfället och åka på utflykt. Nog för att Melbourne och Saint Kilda är fantastiskt, men både två kände att det hade varit roligt att komma iväg lite längre ett par timmar. Därav bokade vi en bussresa och befann oss klockan två denna söndagseftermiddag på en rastplats halvvägs till Phillip Island. Ellen köpte knäppa bönor och sötpotatis och jag var glad.




Första stoppet var dock på fastlandet, vid Maru Koala & Animal Park. Det är ett rehabiliteringscenter vars personal tar hand om skadade, föräldralösa eller på annat sätt svaga djur, för att sedan släppa ut dem i det vilda igen när de klarar av det igen. Under tiden får besökare chans att mata, klappa, komma nära och umgås med alla kängurus, koalor, dingos och reptiler. Så fin upplevelse.




Det var värmebölja och inte någon överdriven fart på varken oss eller dem, men mysigt att bara sitta bredvid, klappa och mata. Bebisarna var gulligast av alla.



Likaså de riktigt nyfödda, som gömde sig långt nere hos mamma. Kan knappt ta in vilka häftiga djur de är. Så olika någonting annat.



Vi hängde där i skuggan en bra stund och fick därför småspringa genom resten av den lilla parken för att få en skymt av resterande innehåll innan bussen kallade igen. 
 


Åt äggbaguette, spanade ut genom fönstrerna och nådde slutligen Phillip Island. Spenderade en halvtimma på en chokladfabrik strax efter att vi hade kommit över bron, men fortsatte ganska direkt vidare.



Till havet. Mycket, mycket härligt. Nog för att vi har en strand tio minuter från vår dörr här hemma, men kontrasterna mellan den och Woolamai Beach går inte riktigt att beskriva. Fick äntligen se människor som surfade på vågorna och campervans över hela parkeringsplatsen. Fick världens nostalgitripp tillbaka till när man tittade på Blue Water High varje sommarlovsmorgon 2008.




Doppade fötterna, blåste bort, gjorde dagens yoga och flydde från fiskmåsar ett tag. 



Därefter, vidare igen. 



Till The Nobbies, allra längst ut på västra udden. Skulle tydligen vara känt för att vara hem till massvis med stora australienska sälar, men vi såg bara hav, hav och mera hav.





Kändes som att vara på Gotland, Öland och i Grekland på samma gång när vi gick där längs gångvägarna. Mycket mysigt. Enda minuset var rådande magkramp för min del, men nu i efterhand kan vi bortse från den.
 


Och enbart beundra mäktiga utsikter.



Efter det stoppet var vi inne i ön största stad, Cowes, en stund innan dagens huvudaktivitet väntade. Varje kväll efter solnedgången simmar flera hundratals små pingviner in till land på Summerland Beach för att återvända till sina hem för natten, vilket blivit världskänt som Penguin Parade. Hade hört så mycket bra om detta och ville därför väldigt gärna dit, men blev ganska besviken. Det blåste och var svinkallt, och ingenting speciellt över huvudtaget. Synd. Det lilla vi såg var dock himla gulligt. Och min kycklingwrap var god. Sedan sov jag hela vägen tillbaka till Melbourne och igen två sekunder efter jag lagt huvudet på kudden.

Helgen, pingvinbrist, ledighet och 33°.


Igårkväll.

Dagarna flyger förbi och tiden går så galet fort. Idag är det onsdag den femtonde november, och det betyder att vi har vi varit här i sex veckor. Oklart hur det har gått till, men helt klart att det var ett bra beslut. Även om det är tungt ibland är det så mycket runtomkring en i vardagen som väger upp och får en att vilja nypa sig i skinnet, enbart för att kunna inse att man faktiskt är där, då i stunden. I helgen exempelvis, och första delen av veckan då jag varit ledig. Har fått ha två helt magiska kvällar på stranden i solnedgången med god mat och fina människor, strosa ännu en runda på matmarknaden i lördags med världens bästa Tim & Inka, äta japansk matchaglass, åka på utflykt till Phillip Island, klappa kängurus, inte se så många pingviner som vi hade hoppats på, svettas i 33°-gradig värme, utforska Brighton, hänga med goa vänner från jobbet, dricka iskaffe och bränna fötterna i solen eftersom det var den enda platsen på kroppen jag glömde smörja in. Och sovit värdelöst eftersom isolering inte verkar vara en prioritering i detta land. Är det varmt ute är det ännu varmare inne, och tvärtom. Tur att det finns AC, duntäcken och en förmåga att anpassa sig efter rådande situation. 

Nu väntar matlådefix, frukost och sedan jobb 12-18:30. Efter det ska jag äta middag med Anni. Mycket lovande dag. Kram!

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0