London, trehundrasextiofem dagar senare.

 
På onsdag, den femte juli, är det exakt ett år sedan jag flyttade bort från London, tillbaka till Sverige och Värnamo igen. Den sjätte januari landade en nervös och pirrig tjej på Heathrow med en resväska i var hand, en lapp med familjens namn i fickan och absolut ingen aning om vad som väntande henne framöver. Sex månader senare var hon tillbaka på samma plats och då flög hon hem igen, fast med dubbla antalet väskor och hundratals upplevelser, erfarenheter och lärdomar rikare. För att inte tala om minnen. Skratt. Och vänner. Sådant som man kommer minnas hela livet. Halvåret som jag spenderade i England visade sig bli en av de jobbigaste, kämpigaste och tuffaste perioderna i mitt liv, men också en av de definitivt roligaste och bästa. Jag upptäckte så otroligt många saker om mig själv som jag aldrig tidigare tänkt på, lärde mig minst lika mycket om andra, träffade några av de finaste personerna jag har, strök fler skjortor varje vecka än jag kommer göra under resten av livet och hade en helt annat vardag, totalt olikt från det jag var van vid sedan tidigare. 
 


Att det har gått ett år sedan dess är konstigt. Det känns som en annan tid, i en annan värld, men samtidigt som om det var igår jag dagligen paketerade in tre barn, ryggsäckar, idrottsväskor och gummistövlar i bilen varje morgon, läste godnattsagor om kvällarna, provade halva sortimentet på T2, tog R68 till Kew för att äta lunch med Madeleine och picknickade äggmackor och fruktsallader varenda helg. Köpte jordnötssmör på Tesco, 2£-pyjamasar på Primark, började drömma på engelska, betade av museum efter museum och hade dagliga telefonsamtal med Amanda över strykbrädan. Tog en nattbuss till Skottland, fick kindpussar av Gigi under våra förmiddagar tillsammans, åt pannkakor på Bill's och såg Grease på Rooftop Cinema Club en kall kväll i juni trots att det duggregnade och inte var mer än femton grader varmt. Ibland saknar jag det så att det gör ont, samtidigt skulle jag inte vilja göra samma sak en gång till. Däremot ångrar jag mig inte för en sekund. Att åka iväg på det sättet är ett av de bästa besluten jag någonsin har tagit och troligtvis kommer ta. Det formade mig enormt och jag skulle inte vilja byta det för någonting i världen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0