Att fira tre år med fallskärmshopp.



I måndags bockade jag och herren till vänster av någonting som vi båda velat göra i flera år och började prata om redan förra sommaren, men aldrig kom till skott med att ta tag i och sedan halvt om halvt glömde av - nämligen, att hoppa fallskärm. Förrän nu. Klubben som vanligtvis håller till på en flygfält här i närheten av Värnamo befann sig lägligt nog även de på Öland denna vecka, precis som vi, och tack vare pappas facebook-kontakter, slumpen och massor av iver ringde jag David sent på lördagkvällen och frågade om han kände för att falla från himlen med enbart en liten skärm som försäkring två dagar senare. Det hade han, och jag bokade två tandemhopp, och vi åkte över bron, sov en natt, och sedan var klockan plötsligt nio på morgonen och det var dags. Här var vi laddade till max och inte alls nervösa.



På med livets utstyrsel, komplett med tajt skinnmössa och en sele med trehundra olika spännen och band som skulle dras åt. Har aldrig kännt mig så inpaketerad förut. Sedan var det genomgång av säkerhet, lite regler, tips och instruktioner för hur saker skulle gå och vad vi skulle, samt inte skulle, göra. Och därefter - in i lilla flygplanet. Och så upp och iväg.



Femton minuter senare svängde jag ut benen över flygplanskanten, lutade huvudet bakåt, låg mot pappa med kameran i framsätet och någon sekund senare hoppade jag rakt ut från 3200 meters höjd, ner mot Borgholm med hela Öland nedanför mig. Den korta tiden som man befann sig i luften utan att ha skärmen utfälld var nog en av de häftigaste känslor jag upplevt hittills i livet. Ingenting höll en tillbaka, utan man bara föll. Det gick så fort, och var helt galet och overkligt på samma gång. Svårbeskrivet, men frihetskänsla deluxe. 



När skärmen väl var utfälld saktade farten ner ganska rejält och jag och Tomas, min instruktör, seglade omkring i morgonsolen och spanade på Solliden, kossorna, flygfältet nedanför och Kalmar på andra sidan sundet. Snurrade även ett varv eller två. Kanske tre. Eller fem. 



Och sedan landade vi relativt mjukt på marken. Mer dunsade kanske, men det gjorde iallafall inte ont. Strax efter kom David ner han också.



Fyllda av adrenalin, pirriga, peppade och glada på livet!




Och i varandra ♥. Föredrar att fira ett tre års långt förhållande med att trängas i ett SE-MFH och uppleva känslan av fritt fall framför oxfilé och tända ljus på restaurang alla dagar i veckan. Och hade helt klart gärna gjort om det en gång till om jag får chansen och har möjlighet. Rekommenderas varmt!


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0