Första veckan med tomatsoppa, Ullared och jobb.


Från fjällstationen till Nikkaloukta en tidig morgon för två veckor sedan.

Det är söndag eftermiddag, strax efter klockan fyra, och jag sitter i soffan med benen i kors, datorn i knäet. Det spöregnar utanför fönstret och himlen är grå, men det gör inte så mycket eftersom jag ändå inte behövt eller kommer behöva vara utomhus i det idag. Jag och David var uppe innan sju för att hinna göra varvet inne på Gekås innan alla morgontrötta semesterfirare med nyinkommen lön skulle hinna dit, vilket vi nyss kom hem ifrån, och snart ska jag köra bort till butiken för den första veckans sista pass. Ett kort sådant. Skönt. Att börja jobba igen har varit lite konstigt, men ändå varit klart okej när man hunnit med tomatsoppakvällar med sina bästa vänner, kompishäng under lediga förmiddagar, mysmiddagar och shoppingrundor med pojkvännen under dygnets övriga timmar. Och en bra bok, en kopp te och tända ljus i husets bästa hörn. Energipåfyllning två komma noll. Mer sådant, så ska jag nog fixa ett par månaders arbete till, innan jag åker söderut.

Nu: ombyte, och sedan stängning.

Tre år sedan han och jag blev ett vi.


Idag är det exakt tre år sedan som han och jag blev ett vi. Tre år sedan vi blev tillsammans. Tre år sedan vi låg i min säng, en tryckande varm kväll på sommarlovet innan sista året på gymnasiet, inte riktigt visste vart vi hade varandra, men ändå bestämde oss för att ge det ett försök. Ge oss ett försök. Det var långt ifrån självklart, och vi var båda nervösa över hur allt skulle utveckla sig med tiden. Var det verkligen rätt? Skulle det ta mer energi än vad det gav, förstöra en vänskap istället för att ta den ett steg längre, visa sig vara helt fel beslut och ett misstag? Jag var osäker, och de där första veckorna kunde jag inte ens snudda vid tanken på att vi någon dag skulle vara där vi faktiskt är idag. Då trodde jag aldrig att någonting kunde kännas så självklart, och så mycket, och så rätt och så bra mellan två personer. Men idag är jag så glad över att jag hade fel. Han är min bästa vän, min första kärlek, den som kan mig utan- och innantill och den enda jag vill vara med. Alltid. Nu, imorgon, och alla andra dagar som ligger framför. Och tack för dessa 1096 första ♥.


Förmiddag i Sintra med scones, Narnia och hortensior.

 
Hej och god dag, och välkommen till dag tre i Portugal, drygt sex veckor efter att vi faktiskt var där. Men äsch. Här är klockan strax efter sju på morgonen och vi var hör och häpna, redan då på språng med siktet inställt på Rossio Station. Tåget vi skulle med gick visserligen inte  förrän runt åtta-tiden, men med tanke på 1. vårt lokalsinne och 2. köerna som uppstod här och var i det där landet, vågade vi inte riskera att vara ute för sent.


Och tur var nog det, för vägbeskrivningarna man får av portugiserna själva blir till rejäla gåtor när de hänvisar en till en speciell trappa femhundra meter bort, men det säkert ligger sjutton likadana trappor inom en radie på femtio meter från samma plats. Tror bestämt vi gick i cirklar i minst tjugo minuter. Värt. Men till slut kom vi rätt!

 
Vi swishade förbi förort efter förort men kom till slut ut till grönskan och bergen och hamnade här, i Sintra. Det är mindre bergsby från 1100-talet, fylld till max av gamla slott, pampiga trädgårdar, fontäner, tornar och tinnar. Hela området står med på Unescos världsarvslista. Kändes lite som att befinna sig i en stad i en gammal sagofilm ala' Disney.

 
Innan vi tog oss an att börja titta på allt det där fina, var dock en sen frukost på plats. Vi gick till Café Saudade ganska nära stationen och beställde in varsitt paket med maffiga scones, grekisk yoghurt med honung och bär, mandarinjuice, pålägg och cappuccino för min del. Blåbären och kaffet var allra bäst.



Sämst var att de tog 1€ per extra smörpaket man bad om, utan att berätta det för oss innan notan kom in. Så vi bad om flera. Dock värt det, för torra scones är tråkiga scones. Och ägaren kompenserade med att ge oss sina bästa tips om staden och hur vi skulle få ut så mycket som möjligt på de få timmarna vi hade.



Vi beslöt oss för att följa hans förslag till punkt och pricka och började därför sakta trava in mot centrum.
 


Här kan man bo. Och leka drottning.
 


Eller här. Mitt i allt.



Efter en halvtimmes promenad med diverse foto- och vattenstopp kom vi slutligen fram till vårt första mål, Quinta da Regaleira. Det är en stor slottsträdgård från en väldans massa hundra år tillbaka, som sägs anlades med tanken på att besökaren skulle få känslan av att befinna sig inuti en magisk fantasivärld när man strosade omkring. Skaparen hade inspirerats av myter, legender och förtrollande skogar. Och det märktes.


Överallt finns små källor, fontäner, broar, torn, djupa brunnar och underjordiska gångar. Stenvalv, stora vita stenstatyer i enskilda gläntor, och höga, höga lummiga träd. Och blommor, i överflöd.






Exempelvis hortensior. Så himla, himla fina. Var som att vandra omkring i Narnia.



Ett tillhörande palats finns självklart också att finna i ena hörnet av den enorma parken. Det har aldrig tillhört någon kunglighet, utan genom åren ägts av rika köpmansfamiljer, konstnärer och andra människor med mycket pengar som använt det som permanent eller tillfällig bostad. 1997 övertogs det av stadens fullmäktige, och det var även då allmänheten fick tillgång till området.



Fem våningar, privat kapell, enorma målningar och kristallkronor i taket. En sådan sommarstuga hade inte varit fel. Strax efter den här bilden togs fick vi förresten uppleva någonting vi aldrig varit med om förut, som levlade upp vår vänskap och intimitet ytterligare ett snäpp! Men hemligt vad.
 

Älskade hur som helst den platsen och hade kunnat strosa omkring i skuggan av träden i timmar.




Efter ett tag började dock hungern, trots vår deluxiga frukost, göra sig påmind, och vi traskade därför tillbaka ner till centrum igen på jakt efter lämpligt lunchställe. I enlighet med övriga lyxiga semesterorter/turistfällor/torg utomlands kryllade det av överprisade dåliga restauranger som alla serverade samma torra mackor, dyra köttbitar och tråkiga burgare, som vi avfärdade fortast möjligt. Istället fortsatte vi mot utkanten av byn där vi efter ett par TripAdvisor-sökningar hittade ett supermysigt café med uteservering under nättak. Beställde in bagel, pommes och omelett med iskall dricka till, och det var guld värt i värmen. Salt ♥.
 


Och påfyllning av vattenflaskor efteråt, såklart!
 

På eftermiddagen hade vi bestämt oss för att åka upp på berget ovanför staden och spana på en annan rolig sevärdhet där, vilken egentligen var huvudorsaken till att vi ville besöka Sintra från första början. Femåringarna som drömde om att bli prinsessor i oss hade talat. Mer om det i nästa inlägg.

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0