En fredag vid Tegenungan Waterfall.



En fredag i oktober hade jag och den här pärlan bestämt oss för att åka på utflykt till ett vattenfall i närheten av Ubud innan lektionerna skulle ta vid. Planen var att hyra scooters och köra dit själva, men vi insåg väldigt snabbt att det nog var ett smartare drag att dela på en taxi. Och så blev det. Kom fram strax efter nio på morgonen och möttes av en sjukt fin syn.



Nämligen det här. Djungel, djungel, djungel, och så ett vattenfall som dundrade i mitten av alltet.



Tegenungan Waterfall är en ganska känd turistattraktion i området vilket lokalbefolkningen självklart tagit till vara på genom att göra det så besöksvänligt som möjligt. På ett sätt kändes det tråkigt att man byggt upp saker som marknadsstånd, restauranger och betongväg hela vägen fram till stenstranden i botten istället för att behålla naturen som den var förut, men samtidigt kunde man inte förneka att det var skönt att kunna gå trappor ner istället för att behöva klättra hela vägen ner i dalen. Är det trettiofem grader varmt så är det.



Ovanifrån såg det inte speciellt stort ut men när man kom ner och plötsligt hade det framför sig var det ganska maffigt ändå. I och med att vi var där relativt tidigt hade inte de stora folkströmmarna börjat ännu, så när den enda gruppen turister fortsatt vidare var vi nästintill själva på platsen. Dröm!
 


Efter fotografering av diverse skyltar samt oss själva blev det självklart bad. Bottnen var stenig och strömmarna starka, men det var ganska härligt ändå. Jag var nöjd över att bocka av ännu en sak på mitt livs att-göra-lista.



När vi torkat till och hjälpt ett lite väl kärleksfullt par att ta ett gäng bilder på dem i vattnet drog vi på oss blöta jeansshorts och linnen igen, och började klättra upp genom skogsterrängen vid sidan om för att ta oss upp till toppen. Först tänkte vi skippa det och åka hem direkt, men en man vi mötte sa att det var väl värt ansträngningen att kämpa sig dit och vi valde att lita på honom.


 
Vilket vi gjorde helt rätt i. Först kom vi till en platå halvvägs upp där vi stannade och förundrades av hur sjukt starka krafter det verkligen rörde sig om, och några minuter senare var vi framme vid fallets utgångspunkt på sista bilden. Där var det så otroligt vackert, lugnt och fridfullt, jämfört med ett par femtio meter ner. Att stå där och se den som utifrån verkade vara en liten porlande bäck, men samtidigt höra dundret den skapade nedanför skapade himla häftiga konstraster.

 
Satt där och dinglade med benen ett tag och försökte att inte tänka på vad som skulle hända ifall jag skulle råka halka när jag reste mig upp igen. Och förundrades av regnbågarna som bildades i ljuset och vattenångan!

 
Sedan blev klockan mycket och vi fick klättra ner igen. Tog en sista snabb turistig bild för att det ska man ju göra på sådana platser innan vi började leta efter vår försvunna chaufför, och en timme senare stod vi ännu en gång i klassrummet tillsammans och lärde ut halva Europas huvudstäder. En av de bättre fredagarna!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 20 år från Värnamo, Småland. Har en förkärlek till allt som går under benämningen mysigt, citron-te, hasselnötter och choklad, raggsockar, ösregn utanför fönstret, att vara allmänt kreativ, vackra receptböcker, morotskaka och fint porslin i stora högar. Och jordnötssmör, såklart. Och där har ni mig.

RSS 2.0