Att volontärarbeta på en förskola.



Min första månad på Bali volontärarbetade jag i en klass fyra på en skola, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Ursprungligen var planen att jag skulle vara kvar där hela tiden fram tills att jag skulle åka tillbaka till Sverige igen, men i slutändan blev det istället att jag spenderade de tre sista veckorna på en förskola som omväxling. Det var en helt annorlunda, men minst lika bra, upplevelse som vi hade med de äldre barnen. Från att tillsammans med Franziska vara ensamma vuxna med ansvar för alla elever utan någon annan i närheten, gick jag och Charlotte till att dela lektionerna tillsammans med de lokala lärarna. Vi var alltså inte de som skulle undervisa och planera, utan två små detaljer som kom och hjälpte till i klassen de sista timmarna varje morgon innan de gick hem strax efter tio. Ritade lite, sjöng alfabetssånger, pysslade ihop både ankor och fjärilar att hänga upp i taket, lekte och småpratade med dem så gott det gick. Tanken med att ha oss där var därmed inte, till skillnad från skolan, att femåringarna skulle lära sig förstå engelska, utan egentligen bara vänja sig med besök utifrån den världen de växt upp. Kanske till slut kunna säga hej, vad de heter och vart de kommer ifrån. Våra handledare förklarade att även om de fortfarande bara är små barn som egentligen inte har förutsättningarna för att lära sig ett nytt språk i och med att de inte ens kan hantera sitt modersmål fullt ut i tal och skrift ännu, är engelska någonting de måste ha kunskap i längre fram för att kunna ta sig vidare i livet utanför Indonesien. Och därför var det viktigt att vi var där.

 
De första dagarna kände vi oss båda ganska malplacerade. Vi förstod inte vad barnen sa, de förstod inte vad vi menade, ingen av oss visste vad som förväntades och det var bara förvirrat. Men ju mer tiden gick, desto bättre blev det. Man fick släppa alla krav på att uppgifterna och aktiviteterna vi hade med oss skulle vara lärorika, det var ju det man var van vid sedan tidigare, och istället bara försöka ha roligt med eleverna. Om det gav något mer än så rent utbildningsmässigt var det bara en bonus. Därför blev det mycket målande, klippande, klistrande och dansande och lekande som de kunde förstå tack vare en fantastisk lokal kvinna som översatte åt oss när kroppspråk inte räckte till (till vänster på översta bilden). Sakta men säkert lärde vi på så vis känna eleverna en och en, och vår sista fredag blev vi överrösta med kramar från både de unga och de äldre. Trots att man knappt lyckats säga mer än ett par fraser till varandra på femton dagar har man ändå skapat en relation och det var precis lika häftigt att inse även denna gång. Att vara öppen och tålmodig mot andra gör så, så mycket. Och barn är bäst. Det var alltså ett gäng himla härliga förmiddagar vi spenderade utanför Gianyar och jag hade mer än gärna gjort det igen.


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0