En fredag vid Tegenungan Waterfall.



En fredag i oktober hade jag och den här pärlan bestämt oss för att åka på utflykt till ett vattenfall i närheten av Ubud innan lektionerna skulle ta vid. Planen var att hyra scooters och köra dit själva, men vi insåg väldigt snabbt att det nog var ett smartare drag att dela på en taxi. Och så blev det. Kom fram strax efter nio på morgonen och möttes av en sjukt fin syn.



Nämligen det här. Djungel, djungel, djungel, och så ett vattenfall som dundrade i mitten av alltet.



Tegenungan Waterfall är en ganska känd turistattraktion i området vilket lokalbefolkningen självklart tagit till vara på genom att göra det så besöksvänligt som möjligt. På ett sätt kändes det tråkigt att man byggt upp saker som marknadsstånd, restauranger och betongväg hela vägen fram till stenstranden i botten istället för att behålla naturen som den var förut, men samtidigt kunde man inte förneka att det var skönt att kunna gå trappor ner istället för att behöva klättra hela vägen ner i dalen. Är det trettiofem grader varmt så är det.



Ovanifrån såg det inte speciellt stort ut men när man kom ner och plötsligt hade det framför sig var det ganska maffigt ändå. I och med att vi var där relativt tidigt hade inte de stora folkströmmarna börjat ännu, så när den enda gruppen turister fortsatt vidare var vi nästintill själva på platsen. Dröm!
 


Efter fotografering av diverse skyltar samt oss själva blev det självklart bad. Bottnen var stenig och strömmarna starka, men det var ganska härligt ändå. Jag var nöjd över att bocka av ännu en sak på mitt livs att-göra-lista.



När vi torkat till och hjälpt ett lite väl kärleksfullt par att ta ett gäng bilder på dem i vattnet drog vi på oss blöta jeansshorts och linnen igen, och började klättra upp genom skogsterrängen vid sidan om för att ta oss upp till toppen. Först tänkte vi skippa det och åka hem direkt, men en man vi mötte sa att det var väl värt ansträngningen att kämpa sig dit och vi valde att lita på honom.


 
Vilket vi gjorde helt rätt i. Först kom vi till en platå halvvägs upp där vi stannade och förundrades av hur sjukt starka krafter det verkligen rörde sig om, och några minuter senare var vi framme vid fallets utgångspunkt på sista bilden. Där var det så otroligt vackert, lugnt och fridfullt, jämfört med ett par femtio meter ner. Att stå där och se den som utifrån verkade vara en liten porlande bäck, men samtidigt höra dundret den skapade nedanför skapade himla häftiga konstraster.

 
Satt där och dinglade med benen ett tag och försökte att inte tänka på vad som skulle hända ifall jag skulle råka halka när jag reste mig upp igen. Och förundrades av regnbågarna som bildades i ljuset och vattenångan!

 
Sedan blev klockan mycket och vi fick klättra ner igen. Tog en sista snabb turistig bild för att det ska man ju göra på sådana platser innan vi började leta efter vår försvunna chaufför, och en timme senare stod vi ännu en gång i klassrummet tillsammans och lärde ut halva Europas huvudstäder. En av de bättre fredagarna!

En sömning torsdagkväll och livsupdate.

Hej på er! Hur är allt? Rullar livet på i vanlig ordning, för fort eller kanske inte alls? För min del har de tio senaste dagarna inte helt stått still, men kännts som om de gått i ett fruktansvärt långsamt tempo. Vissa stunder har självklart varit bättre och vissa sämre, men generellt har det hela tiden mentalt varit en trög och dryg uppförsbacke. Min vanliga energi och livspepp har inte varit där den brukar vara och ingenting har kännts motiverande. Bara varit trött, trött och trött, på allt. Inombords vet jag visserligen att det har funnits logiska orsaker till detta - långa jobbdagar, dålig sömn och grått väder - men det är himla tråkigt att må på det sättet ändå. Så vill man ju helst inte ha det,om en kunde få önska.

 
Därför är det så sjukt, sjukt skönt att känna att jag just i detta nu ändå är ganska glad och mår bättre än på länge. Var på ett styrkepass tidigare ikväll som gick toppen, är härligt seg i kroppen, lagade en god middag till hela familjen och har en ledig helg att se framemot med start imorgon efter klockan fyra. Har planer på att inleda med att spöa David och Leo i bowling, fortsätta med en heldag i Jönköping med mina femtedelar (inklusive tapas!) och till sist avsluta med en söndag som får bli precis som den blir. Vet redan nu hur välbehövligt det kommer vara och har räknat ner till dessa dagar sedan förra onsdagen. Som pricken över i't blir det ljusare för varje dygn som går, det var lönedag igår och jag tror samt hoppas att det finns en viss möjlighet att få åka ner till Skåne och hälsa på den här fina snart, eller vad säger du Sara? Saker att se framemot är ju nämligen världens bästa drivkraft. Väntar i och med detta på inbjudan!

Nu är det sovdags. Puss godnatt!

Att volontärarbeta på en förskola.



Min första månad på Bali volontärarbetade jag i en klass fyra på en skola, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Ursprungligen var planen att jag skulle vara kvar där hela tiden fram tills att jag skulle åka tillbaka till Sverige igen, men i slutändan blev det istället att jag spenderade de tre sista veckorna på en förskola som omväxling. Det var en helt annorlunda, men minst lika bra, upplevelse som vi hade med de äldre barnen. Från att tillsammans med Franziska vara ensamma vuxna med ansvar för alla elever utan någon annan i närheten, gick jag och Charlotte till att dela lektionerna tillsammans med de lokala lärarna. Vi var alltså inte de som skulle undervisa och planera, utan två små detaljer som kom och hjälpte till i klassen de sista timmarna varje morgon innan de gick hem strax efter tio. Ritade lite, sjöng alfabetssånger, pysslade ihop både ankor och fjärilar att hänga upp i taket, lekte och småpratade med dem så gott det gick. Tanken med att ha oss där var därmed inte, till skillnad från skolan, att femåringarna skulle lära sig förstå engelska, utan egentligen bara vänja sig med besök utifrån den världen de växt upp. Kanske till slut kunna säga hej, vad de heter och vart de kommer ifrån. Våra handledare förklarade att även om de fortfarande bara är små barn som egentligen inte har förutsättningarna för att lära sig ett nytt språk i och med att de inte ens kan hantera sitt modersmål fullt ut i tal och skrift ännu, är engelska någonting de måste ha kunskap i längre fram för att kunna ta sig vidare i livet utanför Indonesien. Och därför var det viktigt att vi var där.

 
De första dagarna kände vi oss båda ganska malplacerade. Vi förstod inte vad barnen sa, de förstod inte vad vi menade, ingen av oss visste vad som förväntades och det var bara förvirrat. Men ju mer tiden gick, desto bättre blev det. Man fick släppa alla krav på att uppgifterna och aktiviteterna vi hade med oss skulle vara lärorika, det var ju det man var van vid sedan tidigare, och istället bara försöka ha roligt med eleverna. Om det gav något mer än så rent utbildningsmässigt var det bara en bonus. Därför blev det mycket målande, klippande, klistrande och dansande och lekande som de kunde förstå tack vare en fantastisk lokal kvinna som översatte åt oss när kroppspråk inte räckte till (till vänster på översta bilden). Sakta men säkert lärde vi på så vis känna eleverna en och en, och vår sista fredag blev vi överrösta med kramar från både de unga och de äldre. Trots att man knappt lyckats säga mer än ett par fraser till varandra på femton dagar har man ändå skapat en relation och det var precis lika häftigt att inse även denna gång. Att vara öppen och tålmodig mot andra gör så, så mycket. Och barn är bäst. Det var alltså ett gäng himla härliga förmiddagar vi spenderade utanför Gianyar och jag hade mer än gärna gjort det igen.

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0