Alla praktiska frågor och svar om min Bali-resa.

Jag har fått ett helt gäng frågor om allt och ingenting som har med Bali att göra, både här på bloggen och i verkliga livet, och bestämde mig därför för att sätta mig ner och faktiskt svara på dem ordentligt. Vet att jag hade uppskattat det själv, innan min resa. I och med att det finns så himla mycket fint att berätta tänkte jag dock dela upp det på två inlägg - ett om det praktiska kring hur jag gick tillväga för att åka dit med en volontärorganisation, och ett som jag kommer fylla med mer konkreta tips på platser att besöka, vad man bör se, vad man ska äta, vad man inte ska äta, vad man kan göra och självklart ett gäng personliga favoriter med allt från caféer, hostel, utflykter och vart på Ubuds marknad man gör de bästa fynden. Det första av dem följer här, och kommentera gärna om det är något ni undrar över ytterliggare så lägger jag till det också. 



Hur åkte jag dit?
Jag bokade min volontärresa genom ett företag som heter IndigoTravel. Hade aldrig hört talas om det förut, men efter att en bekant som gjort ungefär samma resa också åkt via dem var det ett enkelt och tryggt sätt att gå via själv. De har i sin tur har lokala samarbetspartners runt om i Asien dit de erbjuder resor, som sedan tar hand om volontärerna när man kommer dit. På Bali heter denna organisation Green Lion, och de är alltså främst dem man har kontakt med väl på plats i och med att de är dem som ansvarar för hela programmet inklusive mat och uppehälle. IndigoTravel fanns alltid i bakrunden att ställa frågor till vilket var en trygghet, men i övrigt hjälpte de bara till med de viktigaste detaljerna innan jag väl hade landat och jag träffade aldrig människorna jag pratat med personligen. De var bara själva kopplingen som kunde länka samman mig och Sverige, med arbetet och livet i Ubud, och fungerade hur bra som helst. Väl på plats förstod jag att systemet med samarbetspartners även var detsamma för dem som kom ifrån andra länder, oavsett om man kom ifrån Europa, Nordamerika eller Australien. 

Viktigt att komma ihåg är att boka resan minst sex veckor innan avfärd för att hinna ha en chans att exempelvis skaffa visum i förväg (om man ska stanna i landet i över 30 dagar), vaccinera sig, boka flyg och köpa det starkaste solskyddsmedlet man kan hitta. Jag rådfrågade min kontaktperson om vart jag kunde få tag i de billigaste biljetterna och fick tips om Budjet.se. Vet inte alls om det är den smidigaste vägen att gå eftersom det finns tusen alternativ när det kommer till flyg, men som jag förstod det betalade jag ungefär lika mycket för min resa som mina andra svenska vänner, trots att jag köpte dem relativt sent. Gällande vaccin ringde jag till vårdcentralen och fick rådgivning via dem vilket slutade med tre sprutor i två omgångar, samt en sista omgång som jag ska ta nästa vecka för att få ett långtidsskydd. Visum fick jag genom att skicka en hel hög med papper och foton till den Indonesiska Ambassaden i Stockholm, efter instruktioner på deras hemsida. Innan jag väl satt mig in i det kändes det hur krångligt som helst, men i slutändan gick det ganska smidigt ändå.
 
 
Vart och hur bodde du?
Green Lion har projekt på flera platser runtom Bali varav ett som är baserat i Ubud, vilket jag valde. Det är en av de största städerna på ön trots att det till skillnad från övriga populära besöksorter, som exempelvis Seminyak och Uluwatu, inte ligger vid havet utan i nedkanten av bergen. Det sticker ut ordentligt bland alla surfingparadis genom att istället vara väldigt bohemiskt, andligt, harmoniskt och mysigt. Överallt finns marknader, konstgallerier, yogaställen, veganska caféer, restauranger, hostels, butiker, tempel och risfält så långt som ögat sträcker sig. På ett vis är det otroligt modernt i och med alla turister och besökare, men samtidigt väldigt traditionellt i grunden. Ett offerbord fylld av blommor, mat, gåvor och människor som ber omkring, kan stå precis bredvid ett nybyggt café med soyalatte och chiapudding på menyn. Det är en häftig mix som är svår att beskriva.
 
Green Lion's kontor/center som man bor på ligger dock inte just precis där i huvudkorsningarna, utan i en liten by strax utanför som heter Penestanan Kaja. Den är i stort sett ihopväxt med staden men är fortfarande sitt eget vilket gör att livet är ännu mer genuint och inte påverkat av turismen på samma sett. Att få bo bland lokalbefolkningen och vara mitt i deras vardag var så himla härligt och kul att få uppleva, då vi hittade så många guldkorn där borta som vi aldrig upptäckt om våra hus legat någon annanstans. Att få ha sin bas där det var lite lugnare istället för mitt i smeten var otroligt skönt och klart värt promenaden på tjugo minuter (eller taxiresan på fem) som krävdes om man ville in till centrum. 

I och med att vi var mellan 200 och 100 volontärer som utgick från Penestanan samtidigt bodde vi som anat inte i samma hus allihopa, utan i ett gäng olika runtom byn som Green Lion hyrt in sig i. Vissa boenden var bara ett par rum på en tomt mitt i lokalbefolkningens egna hem, medan andra var hela byggnader kompletta med kök och vardagsrum där volontärerna bodde själva. Det jag blev placerad i var en blandning av båda alternativen och hette Dedi House. Det tillhörde en tomt och ägdes även av familjerna som bodde där, men var byggt separat precis bredvid deras bostäder och användes enbart just för uthyrning. På så vis var det sitt egna i och med att vi aldrig riktigt befann oss bland dem, men var ändå inget riktigt hus då det bara bestod av sex sexbäddsrum, en liten yta med fåtöljer, en soffa och ett kylskåp samt breda balkonger som löpte runt båda våningarna. 

 
Första gången jag klev genom dörren till mitt rum vet jag att jag slogs av hur extremt litet det var för sex personer att bo i, men efter ett tag vande man sig vid standarden i att ha en levnadsyta på tre kvadratmeter, inklusive säng och plats för resväska, och dela denne med diverse kryp och insekter. Vi hängde galgar i bambu-balkarna där vi torkade fuktiga kläder, höll väskorna stängda i största möjliga mån, vände de välanvända madrasserna upp och ner så att man åtminstonde inte kände sängbottnen mot ryggen hela nätterna och var noga med att inte smutsa ner onödigt mycket, det gick så lätt av sig självt ändå. Trots att det alltid kröp myror på golvet och små ödlor i taket, kändes det efter bara några dagar som ett tryggt hemma. Älskade vårt rum. Under mina två första veckor bodde jag med ett gäng olika trevliga personer, men under de sex sista flyttande ingen utan vi förblev en stabil grupp på fem stycken som fungerade toppen tillsammans. Vi hade en outalad turordning på morgonen kring vem som skulle använda toaletten först, visade respekt för varandra och kunde prata om både roligheter och svårigheter, vilket jag var så glad över. Sedan hade jag de flesta övriga kompisarna antingen i rummet brevid eller precis ovanför.


Hur var maten?
I min resa ingick som tidigare nämnt den grundläggande maten - frukost, lunch och middag. Varje måltid serverades vid bestämda tider i vår "canteen", det vill säga matsal, som låg drygt fem minuters promenad bort från vårt hus. Generellt var det ganska enkel standard på de flesta rätterna med lokala ingredienser och smaker i och med att få människor skulle servera en betydligt större grupp, men alltid vällagat och i de flesta fall gott. Alla kvällar bjöd inte på smaksensationer, men det var extremt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Fanns alltid flera olika alternativ att kombinera som man ville, en vegetarisk variant om inte allt var det från början, dagsfärsk frukt och otroligt vänlig personal trots den knackliga engelskan. Det var självklart väldigt mycket ris och nudlar i och med att det är det man äter dygnet runt i Indonesien, men andra vanliga inslag var exempelvis ägg i alla möjliga varianter, vegetariska currygrytor, hopkok med kyckling, jordnötssås, tempeh, tofu och grönsaker som bönor och groddar. Ofta något friterat på sidan, så som vårrullar eller dumplings, och något sött till efterätt, typ Dadar Galung. Det är gröna kokospannkakor med honung, och betydligt godare än vad det låter. Kan även tillägga att jag under de där åtta veckorna åt mer vattenmelon än vad jag sammanlagt gjort under tjugo år i Sverige. Kunde inte förstår varför vissa envisades med att gå ut och äta varje dag när vi redan hade det så himla bra!

 
Hur gick volontärarbetet till?
Som jag skrivit i tidigare inlägg här och här valde jag att spendera mina veckor med två olika projekt - först på en vanlig skola, och sedan på en förskola. Det var definivt de vanligaste alternativen bland alla deltagare, men det fanns även projekt som innefattande renovering/uppbyggnad av nya skolor samt ett med fokus på havssköldpaddor där man tog hand om skadade och hjälpte till att föda upp nya. Dock var de två senare aningen dyrare, men säkert minst lika givande som de jag gjorde. Emma, en av de jag kom allra närmast där borta, har skrivit en del om det sistnämda på sin blogg här!

När det kommer till frågan om hur tidskrävande volontärarbetet är kan man sammanfatta det i att ens vardags byggs kring jobbet, men ändå inte är allt den består av. Man har gott om tid att göra annat både före och efter, men man ska självklart vara inställd på att man åkt dit för att hjälpa och inte enbart ha semester, isåfall kanske man bör överväga att backpacka istället. Jag och mina partners var redan från början överens om på vilken nivå vi skulle lägga oss när det kom till att planera upp lektionerna och som jag uppfattade körde de flesta andra på samma tänk de också. I början var det lite trögt att vara kreativ och hitta på roliga men ändå bra uppgifter vilket tärde på motivationen, men efter ett par dagar blev man så fäst vid barnen att man ville göra så mycket man bara kunde för att hjälpa dem, och då kom peppen automatiskt. För vår del valde vi att förbereda så mycket vi kunde i början av veckan för att sedan kunna vara lediga största delen av övriga dagar. Generellt gick det nog dock åt  omkring fyra timmar varje dag på planering, resor och undervisning. Ibland mer och ibland mindre!

Vad kostade resan?
Själva volontärprogrammet inklusive boende, mat, transport, stöd och första veckans aktiviteter betalde jag strax under 15 000 svenska kronor för. Då var jag iväg i åtta veckor. Vill man kan man åka en kortare period, som minst två veckor, max tretton. Sedan tillkom flygresan som gick på 10 000 tur och retur, kostnader för visum vilket slutade på omkring 500, vaccinationer gånger tre för ungefär 1 500 kronor/tillfälle samt fickpengar att leva på under de två månaderna i och med att man inte får någonting för det man gör. Dock är Indonesien ett väldigt enkelt land att leva billigt i och varken mat, husrum eller transport är dyrt om man kan och vågar pruta ordentligt. Jag var iväg nästintill varenda helg samt ett par vardagar, levde inte snålt men inte heller i överflöd och kände att jag fick se allt jag ville, vilket sammanlagt slutade med att jag gjorde av med ungefär 5 000 kronor. Så sammanlagt - en hel del. Nu i efterhand var det dock värt varenda krona.


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0