Eftermiddag i Sintra med Disney-palats, tuktuks och saltad torsk till middag.


Tillbaka till Sintra, fredag den nioende juni. Vi hade precis ätit upp vår lunch och strosat en sväng för att smälta maten, innan vi bestämde oss för att bege oss högre upp på berget staden ligger vid. Efter snabb efterforskning skippade vi den anordnade bussturen utan AC, och valde istället att fånga en tuktuk. Mer än tredubbla priset för en längre resa, men 100% värt i värmen.



Högst där uppe finner man nämligen dels borgen på det översta bilden, men också det som var vårt huvudmål med hela besöket i Sintra - Palácio da Pena. Det är ett palats, lika enormt som det är färgglatt, byggt på 1800-talet i huvudsyfte att agera hem för kungafamiljen. Genom åren har delar av det förstörts i både åskoväder, jordbävningar och anfall, men hela tiden återuppbyggts till sin ursprungliga form och behållts så även efter att Portugal som stat tog över det. Torn och tinnar, stora koppargrytor i köket, pampiga himmelsängar och privata balkonger till varje rum. Kändes som klippt och skuret ur en gammal tecknad Disneyfilm, fast på riktigt.



Till våra arma fötters stora besvikelse visade det sig dock att ingen kunde bli avsläppt direkt vid ingången, utan att man först behövde gå ett par kilometer genom trädgården för att komma upp till själva slottsporten. Fram med plånboken, köpa ny vattenflaska, ta ett djupt andetag, och sedan bara börja traska.



Tur att det var väldigt fint, där också. De gamla portugiserna kunde sin romantiska era. Om jag hade haft Narnia-feeling tidigare under dagen steg den till skyarna när vi hittade den här lyktstolpen.



Efter många vattenklunkar och ännu fler uppförsbackar och minst lika många suckar över svetten rinnande längs ryggen, tronade dock äntligen denna vackra skapelse upp sig framför oss. 

 
Det var smockfullt med andra turister och helt otroligt varmt ute på gården, och samtidigt så sjukt många fina detaljer man ville ta in. Minns att jag körde på automatiskt läge på kameran här just för att jag inte hade någon energi i kroppen för att orka ställa in allting manuellt, men ändå ville säkerställa att alla detaljer skulle bli dokumenterade. Knäppte av foton åt alla håll och kanter så fort som möjligt, vilket resulterade i ett härligt antal på 367 stycken inom fem minuter. Go rensning att ta tag i. Någon gång.


Ett par rejäla vindpustar, några bitar lakrits och en sval rundtur inomhus på en timme satt mer än fint efter den bragden.



Runt om hela fasaden löpte en smal gång som då och då bredde ut sig i stora balkonger, vilken vi även tog oss ett varv runt. När vi kom till den som tidigare tillhört drottningens privata svit stannade vi till och tog in utsikten. Långt, långt bort i fjärran tror vi att vi såg Lissabon och 25-aprilbron. Tänk att vakna med en sådan vy när man drar undan gardinerna. 



När vi hade utbrutit strax över 200 ååh'anden och aah'anden var vi nöjda med allt pampigt och vinkade hejdå till de gula tornen. 


 
På vägen tillbaka ner mot parkeringsplatsen valde vi en annan väg och hamnade på ytterligare platser som var så vackra att det var svårt att hantera. Passerade en del av parken som hette "Valley of the Lakes" och bara namnet ger ju en föraning om hur fin naturen var.



Och att se människor rida på kritvita hästar över stenbroar i skuggan eftermiddagssolen gjorde inte direkt helheten och intrycken sämre. Himla sagoplats. Vill också ha en sådan trädgård.



Fyra timmar längre fram i tiden hade vi överlevt en galen nedfärd för berget samt tågresan hem, och var åter i Lissabon. Följde våra sinnen och styrde direkt stegen till ett restaurangstråk vi spanat in under morgonen för att hitta lämplig plats för middagsintag.


Hamnade efter många om och men på ett medelbra ställe mitt i smeten. Vi gick på att det inte utstrålande "hej här friterar vi bröd, lök, kött och efterrätterna i samma fritös som vi kokar fisken i", men inte heller krävde att vi skulle lägga hela vår reskassa på den måltiden. Blev helt okej. Hon fick in seniga köttbitar på spett med stekt potatis och bönor, och jag testade mig på vad som skulle vara en lokal delikatess, bacalhau. Föreställ er en janssons frestelse med saltad torsk istället för ansjovis, blandat med lite stekta ägg och ett gäng oliver utspridda lite överallt, och you've got it.



Efterlängtad gelato till efterätt, som man köpte i lösvikt. Salted peanutbutter caramel vann mitt hjärta redan innan jag smakat på den. Efter också för den delen ♥.
 

Sedan började de mörkna och vi strosade längs vattnet på vägen hem. Lyssnade på gatumusikanter och högljudda gäng som precis startat sin kväll, tittade ut över floden och räknade flygplanen som ständigt flög in över oss. Pratade om hur overkligt fort man kan byta ut sin vardag mot något helt annat, på bara några timmar. Och om det mesta andra också.


Har nog aldrig tidigare förr sett en sådan rosa solnedgång. Fin kväll, fin vän, fin värld.


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0