Saker jag saknar med Bali.

Min vän Emma som jag lärde känna när jag var och volontärarbetade på Bali förra hösten, är tillbaka på ön i detta nu för ett par veckor. Hon skickar ständigt bilder och filmer från platser vi var på och när hon och hennes pojkvän gör samma saker som vi gjorde under vår tid tillsammans, och min längtan tillbaka har nog aldrig varit så stark. Det är snart ett helt år sedan jag vinkade av mamma på Landvetter en tidig morgon och flög iväg, men det hade lika gärna kunnat vara igår om man går på känslorna inombords. Det var så himla fina, lärorika, häftiga och underbara veckor. Här är några av de tillfällen och saker som jag saknar mest.
´

1. En av de första kvällarna på hela resan, när jag till viss del funnit personerna jag senare skulle komma att hänga allra mest med, men ännu inte riktigt lärt känna. Jag, Tran och Emma hade gått bort till Bintang, den stora matbutiken femton minuter bort från våra hus, för att köpa nödvändigheter och kommit därifrån med både mangostan, drakfrukt och cassavachips. Sedan satt vi i Emmas skrangliga våningssäng, åt och berättade historier för varandra. Minns att när vi skulle kramas godnatt, sa att det kändes som om vi kännt varandra i flera år trots att det i själva verket bara var två dygn sedan vi kom in i varandras liv.
2. De gulliga tanterna som jobbade i köket och matsalen där vi fick all mat serverad. De flesta av dem kunde knappt ett ord engelska och slet hela dagarna för att kunna servera alla, men var alltid otroligt vänliga och snälla när man hade en fråga eller bad om hjälp med något. 
3. Filmkvällarna på Kopi Desa. Kopi betyder för övrigt kaffe, och Desa är by. Så ja, kaffebyn. Varför krångla till det?
4. När jag, Emma, Tran och Desirée möttes upp i Seminyak efter två veckor ifrån varandra. Vi hade en riktig tjejhelg med sol och bad, lyxig mat, surfing, en galen taxiresapå moped genom nattrafiken, hostel-liv, shopping och efterlängtad glass. Det var så sjukt kul att få ses igen eftersom ingen av oss förväntat sig att det skulle fungera att få till. 
5. Soluppgången över risfälten en tidig morgon när man kunde se bergen och vulkanerna långt, långt borta.
6. Att hälsa Selamat Pagi och tacka genom att säga Terima Kasih.
7. De gröna pannkakorna med kokosfyllning som vi fick till efterrätt ibland. Kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde dem så speciella, men någonting var det. Definitivt.
8. Och på tal om det, torsdagskvällarna varje vecka! Inleddes alltid med extra lyxig middag för att välkomna nya volontärer och avtacka de som skulle hem, och fortsatte i stort sätt alltid på Cupit BBQ, vår älskade lilla bar i utkanten av staden där jag sjöng duett med ägaren och vi skrev våra namn på den danska flaggan i taket eftersom den svenska inte hunnit komma ännu.
9. Ubuds marknad.
10. Att hänga på rummet om kvällarna tillsammans med vänner från hela världen och diskutera distansförhållanden, vad det faktiskt var i grytan vi nyss tryckt i oss, helgens planer och statergier för att lära ut engelska till barnen på bästa sätt.



11. Mie Goreng. Och räkchips. Och isté. Vattenmelon. Och vårrullar obvisouly.
12. Vattenfallen. 
13. Alla vändor jag och Hannah tog in till stan efter arbetet på dagisen, för att köpa en ny lotion, en sarong till en kompis, testa ett nytt café eller betala 45 svenska kronor för 90 minuters fotmassage.
14. Och alla helger och eftermiddagar vi levde lyxliv på Jungle Fish Bali ute i djungeln. Vill alltid bada i pooler utan kanter med utsikt över palmträd och djupa gröna dalar omkring en.
15. Att duscha med ödlor klättrandes i taket ovanför en och ständigt vara beredd på att de kan ramla ner på en prick när som helst.
16. Värmen som slog mot en oavsett vilken tid på dygnet man öppnade dörren. 
17. Att sitta på golvet i "The Rice House" och planera kommande lektioner tillsammans med mina fina partners, Franziska och Charlotte. Man kommer varandra väldigt nära när man ska hjälpas åt att få barn som vanligtvis inte pratar engelska överhuvudtaget, att prata engelska fritt med oss eftersom det är det enda språk vi kan dela.
18. Den ständiga doften av rökelser, och ljudet av trummorna vid de dagliga cermonierna i templet.
19.  Camphuan Ridge Walk.
20. Att gå på yoga om kvällarna i den stora träsalen med Anu som lärare.
21. Utekvällen på Gili T - från middag på stranden till dans på borden till nattbad innan läggdags strax före solen gick upp igen.
22. Dedi House ♥.
23. Sweet Tempeh och lyckan som uppstod hos alla när vi såg det på menytavlan.
24. Att alltid ha både solkräm, solglasögon, en banan, vattenflaska och en regnponcho i väskan för att vara beredd på allt som skulle kunna ske inom kommande halvtimme. 
25. Den ständiga doften av rökelse.
26. Att bli väckt av tupparna i huset bredvid. Halv sex. Varenda morgon. Vi fick ryck över det där och då, men nu i efterhand var det ju faktiskt ganska mysigt.

Eftermiddag i Sintra med Disney-palats, tuktuks och saltad torsk till middag.


Tillbaka till Sintra, fredag den nioende juni. Vi hade precis ätit upp vår lunch och strosat en sväng för att smälta maten, innan vi bestämde oss för att bege oss högre upp på berget staden ligger vid. Efter snabb efterforskning skippade vi den anordnade bussturen utan AC, och valde istället att fånga en tuktuk. Mer än tredubbla priset för en längre resa, men 100% värt i värmen.



Högst där uppe finner man nämligen dels borgen på det översta bilden, men också det som var vårt huvudmål med hela besöket i Sintra - Palácio da Pena. Det är ett palats, lika enormt som det är färgglatt, byggt på 1800-talet i huvudsyfte att agera hem för kungafamiljen. Genom åren har delar av det förstörts i både åskoväder, jordbävningar och anfall, men hela tiden återuppbyggts till sin ursprungliga form och behållts så även efter att Portugal som stat tog över det. Torn och tinnar, stora koppargrytor i köket, pampiga himmelsängar och privata balkonger till varje rum. Kändes som klippt och skuret ur en gammal tecknad Disneyfilm, fast på riktigt.



Till våra arma fötters stora besvikelse visade det sig dock att ingen kunde bli avsläppt direkt vid ingången, utan att man först behövde gå ett par kilometer genom trädgården för att komma upp till själva slottsporten. Fram med plånboken, köpa ny vattenflaska, ta ett djupt andetag, och sedan bara börja traska.



Tur att det var väldigt fint, där också. De gamla portugiserna kunde sin romantiska era. Om jag hade haft Narnia-feeling tidigare under dagen steg den till skyarna när vi hittade den här lyktstolpen.



Efter många vattenklunkar och ännu fler uppförsbackar och minst lika många suckar över svetten rinnande längs ryggen, tronade dock äntligen denna vackra skapelse upp sig framför oss. 

 
Det var smockfullt med andra turister och helt otroligt varmt ute på gården, och samtidigt så sjukt många fina detaljer man ville ta in. Minns att jag körde på automatiskt läge på kameran här just för att jag inte hade någon energi i kroppen för att orka ställa in allting manuellt, men ändå ville säkerställa att alla detaljer skulle bli dokumenterade. Knäppte av foton åt alla håll och kanter så fort som möjligt, vilket resulterade i ett härligt antal på 367 stycken inom fem minuter. Go rensning att ta tag i. Någon gång.


Ett par rejäla vindpustar, några bitar lakrits och en sval rundtur inomhus på en timme satt mer än fint efter den bragden.



Runt om hela fasaden löpte en smal gång som då och då bredde ut sig i stora balkonger, vilken vi även tog oss ett varv runt. När vi kom till den som tidigare tillhört drottningens privata svit stannade vi till och tog in utsikten. Långt, långt bort i fjärran tror vi att vi såg Lissabon och 25-aprilbron. Tänk att vakna med en sådan vy när man drar undan gardinerna. 



När vi hade utbrutit strax över 200 ååh'anden och aah'anden var vi nöjda med allt pampigt och vinkade hejdå till de gula tornen. 


 
På vägen tillbaka ner mot parkeringsplatsen valde vi en annan väg och hamnade på ytterligare platser som var så vackra att det var svårt att hantera. Passerade en del av parken som hette "Valley of the Lakes" och bara namnet ger ju en föraning om hur fin naturen var.



Och att se människor rida på kritvita hästar över stenbroar i skuggan eftermiddagssolen gjorde inte direkt helheten och intrycken sämre. Himla sagoplats. Vill också ha en sådan trädgård.



Fyra timmar längre fram i tiden hade vi överlevt en galen nedfärd för berget samt tågresan hem, och var åter i Lissabon. Följde våra sinnen och styrde direkt stegen till ett restaurangstråk vi spanat in under morgonen för att hitta lämplig plats för middagsintag.


Hamnade efter många om och men på ett medelbra ställe mitt i smeten. Vi gick på att det inte utstrålande "hej här friterar vi bröd, lök, kött och efterrätterna i samma fritös som vi kokar fisken i", men inte heller krävde att vi skulle lägga hela vår reskassa på den måltiden. Blev helt okej. Hon fick in seniga köttbitar på spett med stekt potatis och bönor, och jag testade mig på vad som skulle vara en lokal delikatess, bacalhau. Föreställ er en janssons frestelse med saltad torsk istället för ansjovis, blandat med lite stekta ägg och ett gäng oliver utspridda lite överallt, och you've got it.



Efterlängtad gelato till efterätt, som man köpte i lösvikt. Salted peanutbutter caramel vann mitt hjärta redan innan jag smakat på den. Efter också för den delen ♥.
 

Sedan började de mörkna och vi strosade längs vattnet på vägen hem. Lyssnade på gatumusikanter och högljudda gäng som precis startat sin kväll, tittade ut över floden och räknade flygplanen som ständigt flög in över oss. Pratade om hur overkligt fort man kan byta ut sin vardag mot något helt annat, på bara några timmar. Och om det mesta andra också.


Har nog aldrig tidigare förr sett en sådan rosa solnedgång. Fin kväll, fin vän, fin värld.

Fredagsfeeling och fredagsbestyren.

 
Hej på er, och glad fredag! Även om jag fortfarande har ett 10-timmarspass att avverka denna vecka har jag trots det haft en såndär riktigt bubblande härlig helgkänsla idag. Tror det beror på att semestertiderna börjar gå mot sitt slut, skolorna snart börjar för terminen och de flesta återvänt till jobbet. Vardagen börjar komma igång igen, och det tycker jag om. Är en sådan rutinmänniska - från minsta blodådra ut till sista fingertopp - så även om det är härligt med omväxling och spontanitet älskar jag när man kommer tillbaka till en viss struktur igen. Och höst är gosigt. Dessutom har det varit en väldigt bra dag, rent generellt! Uppstigning strax efter fem imorse kompenserades med lyxig frukost och goa arbetskollegor, och så fort jag stämplat ut fors det direkt vidare för mysfika med tre kompisar, inklusive tillhörande bebis, tjötande och godsaker i ett par timmar. Åkte därifrån strax innan sju, svängde ihop pizzor med mamma och David till middag, och nu inväntar jag återigen sistnämnde person efter en stund på varsitt håll. Tänkte le snällt och blinka med ögonen så att han kan ge lite kärlek till en ond rygg. Dock oklart om det går hem, men kanske. Sedan planerar jag att somna så fort jag lägger huvudet på kudden, för att det behövs. Mycket.

Ha en toppenfin helg hörrni. Kramas och laga god mat. Puss!

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0