Tillbaka i Sverige och risfält den sista morgonen.

Sista morgonen i Ubud.

Hej på er. Åtta veckor senare, och jag är sedan ett par timmar tillbaka i mitt rum, i Värnamo, igen. Det sista flyget från Amsterdam landade i Göteborg vid halv tio imorse och efter att ha rapporterat in ett saknat bagage fick jag äntligen krama om min mamma och pappa igen. Trodde verkligen inte att jag skulle börja gråta över att få se dem igen, men jag var visst känsligare än vad jag själv visste om. Det var som om alla hundratals toppar, dalar, upplevelser och olika starka intryck från de senaste två månaderna bara började rinna av en på samma gång när man plötsligt var på trygg och välkänd mark, kombinerat med efterdyningarna av en tjugoåtta timmar lång hemresa. Och lite förvirring över att ha bytt ut fuktig tropisk värme mot isande vinterkyla. Och knackig indonesisk engelska mot svenska. Och flyg mot ankomsthall. Bali mot Sverige.

Resan har varit helt fantastisk på så många sätt att det omöjligt går att beskriva allting i ett och samma inlägg, och därav kommer det i omgångar. Då det har gått i ett har jag fortfarande inte själv riktigt hunnit bearbeta alla marknadsbesök, för- och eftermiddagar med diverse barn, kortspel i solnedgången, taxiresor, morgonar med golande tuppar utanför rummet, alla vändor in till Ubud, myggbett, kycklinggrytor, besök på risfält och påhitt vi haft för oss under helgerna, så det blir i takt med det. Kort sagt kan jag dock säga att jag har mått så himla, himla bra, och att jag är galet glad och tacksam över att beslutet att åka togs. Det har varit åtta av de bästa veckorna i mitt liv.


Kommentarer

Skriv! Skriv! Skriv!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (enbart för mig)

Blogg/hemsida:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i enorma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0