Två dagar i Padang-padang med solnedgångar och turkost vatten.




För ungefär sju veckor sedan, alltså två veckor in i resan, tog jag och fyra andra tjejer en taxi ner till de södra delarna av ön. Vi var som tidigare nämnt stationerade i Ubud under veckorna, vilket är världens mysigaste plats  precis nedanför bergen som jag totalälskade att leva på, men efter en lång svettig vecka fanns ett tryckande behov av bad och hav. Därav hamnade vi i Padang-padang. Resan tog strax under två timmar, så både Desirée och Edie var glada över att vara framme.
 


Vi gick direkt in på ett hotell jag fått rekommenderat av en dåvarande rumskamrat. Standarden i rummen var inte den högsta jag upplevt under mina tjugo år i livet, men bara att för första gången på fjorton dagar få sova med en fungerande AC var mer lyx än nödvändigt. Efter diverse glädjedanser över ovannämnda packade vi ihop oss och traskade ner mot stranden. 



Man var tvungen att klättra ner för en smal, smal liten trappa mellan två klippor för att ta sig ner, men åh det var det värt. Har aldrig varit med om en så obeskrivbart fin plats.




Turkost vatten, blå himmel, gröna träd och mjuk sand. Hade lyckorus här.



Helgen innan hade jag brännt mig sönder och samman då vi surfat och en viss person inte kom ihåg använda solkräm, då hon hade fullt upp med att försöka hålla balansen och styra brädan över vågen samtidigt. Rekommenderar inte någon någonsin att glömma det. Kunde inte gå ordentligt på fyra dagar. Lördagen efter gjorde det dock inte ont längre, så jag var glad över det också.



Vi spenderade dagen med att sola, äta chips, flyta runt i vattnet, spana på surfare en bit ut, klättra över klippor, göra Eat Pray Love-referenser då vissa klipp från filmen spelades in där samt utbrista att livet inte kunde bli bättre än sådär. 
 


Sedan blev det kväll och vi fräschade upp oss innan hela gänget traskade en halvtimme bort för att hamna i området som heter Uluwatu istället.



Det är känt för sina vackra solnedgångar, och vi blev inte besvikna. Himlen brann över surfarna nere i vattnet.



Liksom. Kolla bara. Topp fem i livet.



Vi slog oss ner på en restaurang mitt på en klippa för att äta middag. Innan dess hade vi varit på det omtalade Single Fin men snabbt kommit fram till att nej, det var inte vår grej. För fancy och hippt. Och dyrt.


Har aldrig behövt vänta så pass länge för en vanlig sötsur kycklingwok eller mött en så sur kassörska som den kvällen, men med en utsikt som den ovan gick det väl vägen ändå. Har aldrig sett något liknande.

 
Mätta och relativt nöjda blev det en taxiresa tillbaka till Padang-padang och någon timme senare befann vi oss återigen på stranden. De andra dansade och räddade möss och blev bitna av möss och hade sig, men jag var tröttare än tröttast och gick hem istället. Somnade på två sekunder.



Dagen efter beställdes det efterlängtade smoothiebowls till frukost på ett café precis bredvid vårt boende och det var helt sjukt gott efter en vecka med toast och ägg varje morgon. Därefter låg vi i solen ytterligare ett par timmar innan Penestanan och vår såkallade vardag kallade igen. Topphelg!

En första dag bland apor och lianer.



Den första veckan jag spenderade på Bali organiserade Green Lion, volontärorganisationen jag arbetade med samt bodde hos, en hel del olika aktiviteter för alla oss nyanlända. Dels handlade det om att vi skulle få en chans att lära känna varandra lite bättre, men också förstå oss på området vi bodde i, den balinesiska kulturen, traditioner, likheter och skillnader, kort sagt hur saker och ting fungerade där. Mycket tacksam för all den information vi fick under de dagarna, i och med att vardagen och livet är otroligt annorlunda jämfört med det svenska. Det går inte ens att beskriva.



Hur som helst. Under förmiddagen av dag ett stod en rundvandring i Ubud samt ett besök i Monkey Forrest på schemat. Det sistnämda är en typ av park precis i utkanten av staden som agerar hem för över 700 långsvansade balinesiska apor, makaker, och var helt sjukt häftig att gå omkring i. De springer, hoppar, svingar och rör sig fritt i hela området, och tar tag i precis allting de kan komma åt - frukt, hattar, ringar, kameror. Plus telefoner. Och så kunde de bitas ibland också, om man triggade dem eller kom för nära ungarna, såklart. Så himla smarta, imponerande och listiga djur.

 
Naturen var även den helt magisk med höga träd, lianer, små vattenfall och palmer överallt. Att få gå i skuggan av dem var guld värt efter att ha svettats ur allt vatten i hela kroppen då den inte ställt om sig till det tropiska klimatet riktigt ännu. 



Jag spenderade mest tid med Tran, vilket senare visade sig bli en av de människorna jag kom närmast. Det visste jag inte då, men vi hade himla roligt tillsammans iallafall. Bäst var nog när vi glatt traskade hem i hällande ösregn då himlen valde att öppna sig precis när vi skulle bege oss till Penestanan igen, och ingen av oss tänkt på att ta med ett paraply. Därefter var vi på informationsmöte, åt de första av oräkneliga tallrikar vattenmelon, utforskade vårt nya hem och blundade från och till under kvällens dansföreställning då man fortfarande levde sju timmar bakåt. Mycket bra första dag!

Tillbaka i Sverige och risfält den sista morgonen.

Sista morgonen i Ubud.

Hej på er. Åtta veckor senare, och jag är sedan ett par timmar tillbaka i mitt rum, i Värnamo, igen. Det sista flyget från Amsterdam landade i Göteborg vid halv tio imorse och efter att ha rapporterat in ett saknat bagage fick jag äntligen krama om min mamma och pappa igen. Trodde verkligen inte att jag skulle börja gråta över att få se dem igen, men jag var visst känsligare än vad jag själv visste om. Det var som om alla hundratals toppar, dalar, upplevelser och olika starka intryck från de senaste två månaderna bara började rinna av en på samma gång när man plötsligt var på trygg och välkänd mark, kombinerat med efterdyningarna av en tjugoåtta timmar lång hemresa. Och lite förvirring över att ha bytt ut fuktig tropisk värme mot isande vinterkyla. Och knackig indonesisk engelska mot svenska. Och flyg mot ankomsthall. Bali mot Sverige.

Resan har varit helt fantastisk på så många sätt att det omöjligt går att beskriva allting i ett och samma inlägg, och därav kommer det i omgångar. Då det har gått i ett har jag fortfarande inte själv riktigt hunnit bearbeta alla marknadsbesök, för- och eftermiddagar med diverse barn, kortspel i solnedgången, taxiresor, morgonar med golande tuppar utanför rummet, alla vändor in till Ubud, myggbett, kycklinggrytor, besök på risfält och påhitt vi haft för oss under helgerna, så det blir i takt med det. Kort sagt kan jag dock säga att jag har mått så himla, himla bra, och att jag är galet glad och tacksam över att beslutet att åka togs. Det har varit åtta av de bästa veckorna i mitt liv.

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0