Tankeaktivitet efter tjugoen dagar som britt.

Idag har jag varit här i exakt tre veckor. Tre veckor och nio timmar, om man ska vara extra noga. För 21 dagar sedan skjutsade pappa mig till Landvetter i soluppgången, kramade mamma om mig och grät på flygplatsen, var jag enormt nervös på snabbtåget mellan terminalerna på Heathrow, möttes jag av min blivande värdfamilj som stod och väntade vid gången där alla "Arrivals" kommer gående, försökte jag memorera allt min värdmamma berättade att vi körde förbi på vägen hem, letade jag febrilt efter vad "munspel" hette på engelska för att kunna leka med B i bilen och sov jag för första gången i min nya dubbelsäng, i någon annans hus men, från och med då, min arbetsplats och mitt hem.

 
Jag trodde aldrig att 21 dagar kunde innehålla så många olika känslor, gå så långsamt, så snabbt, vara så extremt jobbiga och roliga och omtumlade och annorlunda på en och samma gång. Allt är fortfarande nytt, men vissa saker börjar bli till rutiner och vanor och ingen är nog mer förvånad över detta än jag. Varje morgon upptäcker jag något spännande i skafferiet men har ändå några favoriter som alltid går före, varje förmiddag lär jag mig något nytt om något av barnen men minns också sådant de redan berättat, varje eftermiddag berättas det om familjetraditioner, kultur eller hur olika system fungerar i området, och varje kväll går det lite fortare att plocka ihop uniformer, hitta perfekt temperatur på barnens badvatten och göra iordning deras rum för natten, än vad det gjorde kvällen innan. Jag kör i vänstertrafik utan att reflektera över det längre, jag kommer på mig själv att tänka på engelska, min säng har redan fått nya lakan två gånger och jag vet vilka taktiker som fungerar bäst när G tjurar. Jag går till tågstationen på automatik, säger "please" utan ansträngning, kan stava Molesey rätt och tittar inte längre på kartan när jag går mellan Waterloo Station och Trafalgar Square. Jag uttalar "dance" med ett långt a istället för på det amerikanska viset. Jag har hittat vänner, och jag har redan vidgat min comfort zone mer än jag kunnat drömma om.

Varje dag påminns man på något vis om vardagen hemma i Värnamo, men den har nog aldrig varit mer avlägsen av vad den är nu. Att sitta i kassan, laga middag åt familjen och äta bananpannkakor i soffan är hundratals mil bort, så väl fysiskt som mentalt. Och på något sätt är jag både nöjd och helt tillfreds med det faktumet. Att åka hit var så rätt det kunde bli.

När jag och Amanda var i Camden.

 
Lördagen för två veckor sedan (16/1) var jag som nämnt i Camden Town, också kännt som som ett av mina absoluta favoritplatser jag någonsin besökt hittills i livet. De som känner mig är väl medvetna om detta. Exakt varför jag är såld på stället vet jag inte, men jag gillar verkligen blandningen av fik/tatueringsstudior i samma lokaler, roliga hipstervänliga affärer, matmarknader med försäljare från alla världens hörn, graffiti och vintagebutiker i mängd och parti. Och självklart, alla olika typer av människor. Alla finns där. Hade nog aldrig kunnat tänka mig att bo där permanent då det blir ganska mycket intryck på en och samma gång (småstadsbo forever), men att åka dit då och då är helt fantastiskt. Denna gång hade jag sällskap av Amanda!


Började dagen inne på Urban Outfitters, som för övrigt är underbart och livsfarligt att ha i staden man bor i, det har man ju insett. Vi la någon halvtimme på att spana på allt fint man kunde köpa - roliga fylla i-böcker, världens mysigaste kort, planscher, blommiga klänningar och polaroidkameror.



Sedan gav vi oss ut i folkvimlet och började beta av marknad efter marknad. Och titta på människor. Och prata tatueringar. Och dregla över Vans med solrosmönster. Och fingra på fina underlägg. Och babbla. Och berätta saker om varandra som vi inte visste då (typ om vilken kroppsdel hon blir kall om först och om våra favoritminnen från stundenten). Och börja frysa lite då det trots klarblå himmel och strålade sol, blev svinkallt så fort den försvann bakom husen. 


Taktiska som vi är drog vi oss då bort mot Camden Lock och Stables Market med tanken att sno åt oss lite värme bland försäljarna som fanns under tak, samt äta. Streetfood-utbudet är enormt stort, så det svåra är inte att hitta vad man vad är sugen på utan att välja vad man faktiskt ska välja just den dagen. Slutade med kycklingburrito för mig och langos för henne. 

 
Mätta och glada strosade vi ett tag till innan vi promenerade till Kings Cross längs kanalen, tog en tyst minut för Alan Rickman vid perrong 9 3/4 och slutligen kollade in några av konstverken under London Lumineree. Mycket bra första riktiga helg!

Dumma lakan, Alexandra och 89 minuter.


Gullungarna och jag i en gränd på Brick Lane. 
 
Måndag: Var en riktig upp-och-ner-dag från början till slut som allra först bjöd på tårar över att litet dumt lakan jag inte kunde hitta, kombinerat med trötthet och hemlängtan, men som lyckligtvis sedan blev lite bättre för varje minut. När jag väl funnit det där tygstycket (lyckan! glädjen!) pratade jag en stund med min värdmamma om hur allting går, och vi gjorde tillsammans upp ett veckoschema att följa för att det ska bli lättare för oss båda att hålla koll på allting. Med tre barn, olika skoltider, två bilar, träningar, mellanmål och frukostvanor blir det en hel del, så det var enormt skönt att få den typen av struktur på vardagarna. Kontrolltanten log. Därefter mötte jag upp Alexandra för en promenad i det fantastiska 15-grader-och-klarblå-himmel-vårvädret vi belönats med innan resten av kvällen bestod utav Skype-dejter med de där hemma, världens gosigaste gos med minsta dottern samt italienska köttbullar i tomatsås.

Tisdag: En lång en, men mysig och troligen topp fem av de bästa dagarna här borta än så länge trots att min sammanlagda lediga tid i slutändan inte blev mer än 89 minuter. Både G, K och M varit hemma hela dagen, så det har varit fullt ös! Stekte pannkakor till frukost imorse, insåg att jag inte ens reflekterar över vänstertrafiken längre, halvsskrek till ABBA i min ensamhet, gick en långpromenad med svenska podcasts i öronen, åt tomatsoppa till lunch med ovan nämda, lekte kurragömma i ösregn, tvättade kläder, badade barn, strök uniformer, städade lekrum och fick slutligen håret vackert flätat framför någon tecknad serie på Netflix precis innan det var läggdags för de yngre - allt i vanlig ordning. Bra inledning på nya veckan!

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0