Notting Hill, Westfield och 5/5.



Hej och god morgon kära vänner! Det är söndagmorgon i London, klockan är strax efter nio, jag har varit klarvaken sedan halv åtta medan mitt sovsällskap fortfarande ligger och sussar sött en halvmeter ifrån mig i detta nu. Söt tjej. Egentligen vill jag inte göra annat än väcka henne eftersom vi har en god frukost som väntar på att bli iordninggjord innan dagen ska fångas i den utsträckning som är möjligt (går inga tåg härifrån till Waterloo idag = improvisera), men barmhärtig som än är ska hon få en kvart till. Passar på att blogga under tiden!

 
Igår hade vi, som ni säkerligen redan räknat ut, planerat in ett besök i Notting Hill över dagen. Jag var sugen på att spana in Portobello Road Market, fina huslängor samt en viss blå dörr, och Madeleine gjorde mig snällt sällskap tack vare en lockande bild av sol och god streetfood från någon av alla försäljare som brukar husera på sådana platser. Himla bra plan, tyckte vi. Synd. I slutändan blev det nämligen, sorgligt nog, inte riktigt så. Området var självklart supermysigt med sina pastellfärgade fasader, marknaden helt okej, porslinet utanför Wonderland-affären väldigt foto- samt vilja ha-vänligt och gatumusikanterna som stod lite här och var precis hur duktiga som helst på sin musik, men kyla och blåst har ju en tendens att dra ner nivån på allting rätt rejält om man inte är redo för den. Det var inte vi, så det blev fallet även för oss. Strumpbyxor och en Londonvår som försvann lika fort som den kom var kort sagt ingen bra kombination, och när man fryser är ingenting kul. Därav beslutades det ganska snabbt att ge upp strosandet, spara det till en annan dag och istället satsa på en lång lunch på Donken och en tripp till Westfield. Mycket bra beslut, då det var varmare, skönare och Cadbury delade ut gratis choklad. Där hängde vi sedan resten av eftermiddagen fram tills kvällen avslutades med middag på tåget hem, en ananas, en påse popcorn och gamla Lilla Melodifestivalen-klipp i min säng. 5/5 i betyg på det.

Au Pair-livet; frågor och svar del 2.



1. Hejhej! Jag har funderat på att åka till London som Au Pair i över ett år nu men har haft det så krångligt med att fixa i ordning alla papper, family letter och referenserna, särskilt character reference, så jag undrade bara vem du bad skriva dem? Har inte kontakt med min gamla chef så kan inte riktigt fråga där!

Hej! Åh, vad jag känner igen det där, och åh vilken ångest jag hade över att få ihop en bra ansökan. Så. Onödigt. Man ska absolut vara nogrann och beredd att lägga tid på att skriva samt fylla i alla dokument som behövs, men i slutändan handlar det egentligen bara om dig själv och din personlighet - inte hurvida ditt "Dear Family"-letter är en eller fyra sidor långt. Min värdfamilj berättade att de kände ganska direkt i mitt brev att de var intresserade av mig och att personligheten lyser igenom väldigt tydligt trots att man kanske inte tror det själv.

Angående referenserna kräver Swedish Connection att man har minst två stycken varav en är en "Childcare Reference" för att berätta hur man fungerar kring barn, och den andra en "Character Reference" som fokuserar mer på hur man är som människa. Jag bad en familjevän att hjälpa mig med det första eftersom jag passat hennes barn från och till i flera år, och min gamla geografilärare med nästa. Det behöver alltså inte vara chefer eller liknande, utan helt enkelt människor som man tror kan och vill skriva gott om en! Det finns inga begränsningar så länge man fokuserat på att personen kommer kännas pålitlig och trovärdig för den blivande värdfamiljen - de vill ju kunna lita på att hen är ärlig med vad hen berättar. Släkt eller jämnåriga vänner är därför ingen bra idé att använda sig av, oavsett hur smidigt det må vara. Vänd dig istället till personer som gamla klassmentorer, lärare, arbetskollegor, vänner till dina föräldrar, idrottstränare, personal på platser du har praktiserat (exempelvis dagis!) eller en stammiskund på caféet du jobbar på. Så länge de tycker om dig och vill hjälpa dig finns inga hinder.

2. Hur är barnen du tar hand om? Ålder?

De är hur goa som helst och tar väl hand om mig. Oftast, åtminstonde. M, storasystern i familjen, fyller snart 8 år och är världens sötaste tjej som älskar att pyssla, läsa och allmänt mysa. Hon har koll på ungefär allt och är en stjärna både när det kommer till idrott och att ta hand om sina syskon. Hon har räddat mig många gånger när det är någonting jag varit osäker på! Nästa i ledet är lillebror B, som är 5 och älskar allt som man tänker att en femårig kille tycker om - det vill säga lego, bilar, fotboll och ninjor.  Därefter kommer lillasyster G som snart blir 3 år gammal och är världens skönaste lilla brud. Hennes temperament och envishet går inte att beskriva! 

3. Vad saknar du mest med Sverige?

Köttfärsbiffar (Madde, ska vi ha storkok på söndag och göra matlådor för en månad framåt?), att veta var allting ligger både i hemmet och i stan, alla finisar, att kunna cykla vart jag än vill åka och att ha gräddfil/creme fraiche/grädde som basvaror i kylskåpet! Och vanlig mjölk! Och min Vänner-box! Och att veta vilka mynt som är vilka! Enkelheten, kort sagt.



4. Har du andra uppgifter än att bara "passa barnen", typ diska/laga mat/städa? 


Oh ja! Att vara Au Pair i en familj innebär så mycket mer än vad jag trodde innan jag sökte och flyttande hit själv. Då var min bild av jobbet att man nästan enbart skulle "vara med" och ta hand om barnen i stort sätt 7 timmar om dagen, kanske laga middag åt dem någon gång ibland, och inte mer med det. Nu i efterhand kan man nog säga att sådana saker är vad jag har gjort minst av allt. Självklart håller man alltid ett öga på dem så att ingenting dumt händer (vilket det självfallet gör ändå - en utspilld kopp mjölk där, tomatsås i håret här, någon som ramlade ner när hen besteg soffan är exempel på gårkvällens äventyr), men annars går den mesta av min tid åt till hushållsarbete och liknande. Jag diskar, packar skolväskor, skjutsar, hämtar, förbereder middagen, dukar, plockar jackor skor hårspännen leksaker från varenda ledig yta i hela huset, tvättar, stryker, hjälper med läxor, bäddar sängar, badar, byter blöjor och håller rent i köket, bland annat!

5. Var det inte svårt att skaffa kompisar? Hur gjorde du?

Alltså, nej. Jag tycker inte det. Visserligen beror det ju helt på hur en är som människa, men så länge man försöker vara öppen, framåt och framförallt - faktiskt VÅGAR höra av sig till någon trots att man kanske aldrig ens träffat denne innan - borde det inte vara några problem. I början kan det kännas extremt jobbigt att möta ett nytt ansikte och "kompisdejta" detta eftersom det för många (typ före detta småstadsbor som jag) är en så himla ovan grej att plötsligt behöva anstränga sig för att skaffa kontakter. Usch och fy, vad jobbigt. Lovar dock att man vänjer sig och kommer över den där stora tröskeln jättefort, eftersom man helt enkelt måste om man inte vill strosa omkring på Trafalgar Square på egen hand under ens månader här. Alla sitter ju i precis samma sits och är troligtvis lika nervösa över hurvida man kommer klicka eller inte, som du, så det är bara att ge sig ut och köra.

Jag gick mycket genom facebook i början (fantastiskt nätverk, seriöst) och hängde dels mycket i en grupp för oss Swedish Connection-are, dels i en som heter Londonsvenskar och en som kort och gott kallas "Au Pairs in London". Det finns mängder av liknande sidor, så sök på! Sedan fick jag även en hel del hjälp från min värdfamilj då de kände någon som kände någon som också hade en nyinflyttad Au Pair i närheten och på så vis knöt samman oss. Det var exempelvis på det sättat Alexandra fick tag i mitt nummer, vilket jag är himla glad över idag!

6. Jobbar du många helger och kvällar?

Nej, det skulle jag inte säga. I regel kanske det är en-två gånger i veckan utöver mina vanliga arbetstimmar, varav ett av tillfällerna är en fredag- eller lördagkväll då föräldarna är ute någonstans. Nu, i skrivande stund, är jag till exempel barnvakt. För min del är det dock inte överdrivet ansträngande då barnen nattas relativt tidigt, senast åtta, och vanligtvis sover ganska hårt resten av kvällen. Den enda skillnaden från när jag är ledig blir därmed att jag får äta middag aningen senare än vanligt och sedan har en babywatch bredvid datorn för att höra om någon skulle vakna. Smidigt värre!

Solglasögon, avsked och shashuka.

Har haft blivit bortskämd med två magiskt våriga och härliga dagar de senaste 48 timmarna och kom på mig själv med att le stort när jag bläddrade igenom bilderna på mobilen och datorn. Precis som hemma finns det verkligen både toppar och dalar, men just nu befinner vi oss i generellt väldigt högt upp. Himla trevligt, tycker jag. Har skrivit det förut - men återigen - jag är så extremt lycklig över att vara här och slås fortfarande av den insikten lite varstans, som på tåget hem, när barnen kommer nerdundrande på morgonen eller när man står och stryker tvätt. Wey.



Igår: hade som nämnt sällskap av hon längst till vänster i några timmar. Vi möttes upp i Kingston, pratade sommarminnen, köpte rosetter, flamsade omkring samt åt riktigt god teriyaki-kyckling-lunch på det stora marknadstorget med uppknäppt jacka och solglasögon på, till tonerna av en gammal man som klinkade gitarr en meter bort och myllret av hungriga människor som utsikt. Tror faktiskt att den stunden klassade in på en av de bästa på hela året än så länge, kan knappt vänta på att värmen ska komma ordentligt så vi kan parkhänga och picknika ungefär varenda ledig minut varenda liten vecka. Sedan hämtade jag barn, matade barn samt badade barn innan kvällen försvann bland bloggar och The Longest Ride.


Idag: lunchdejt igen, men denna gång med de ytterligare tre personerna på bilden samt i Clapham Junction. Lovisa, nummer tre från vänster, flyttar nämligen hem till Sverige på lördag för att fortsätta sitt äventyr i Paris i mars istället, så vi hade lite hejdå-mys tillsammans. Körde på en favorit i repris och gick till Cafe Tamra, och vart precis lika nöjda som sist vi åt där. Mitt val föll på shashuka, vilket lät oerhört fancy men enkelt förklarat bara var bakade ägg i tomatsås med surdegsbröd på sidan. Väl dyrt, men uh så gott! Därefter kramades vi lycka-till-i-Frankrike och strosade omkring i ett par butiker innan jag åkte hem, hade en rakt igenom  toppenkväll med mina tre busfrön och skypade med David i två timmar. Kommer somna mer än gott ikväll. Livet är najs.

Emilia Pettersson, 20 år från Värnamo, Småland. Har en förkärlek till allt som går under benämningen mysigt, citron-te, hasselnötter och choklad, raggsockar, ösregn utanför fönstret, att vara allmänt kreativ, vackra receptböcker, morotskaka och fint porslin i stora högar. Och jordnötssmör, såklart. Och där har ni mig.

RSS 2.0