Hur det var att volontärarbeta.



I och med att jag åkte till Bali via en volontärorganisation spenderade jag ett antal timmar varje dag på att umgås med de lokala barnen i skolan eller på dagis. Målet var att lära ut engelska i största möjliga mån, men även att leka och bara vara med dem. De fyra första veckorna hängde jag och Franziska, min underbara tyska partner och vän, med de här godingarna, en femteklass i en by uppe i bergen. Det var en helt underbar och väldigt lärorik månad.

 
Att få arbeta med de eleverna var så många saker på en och samma gång. Dels tufft för att vi inte kunde förstå varandra mer än genom ett fåtal uttryck, svårt då man inte alltid kunde hjälpa till på de sätten man kanske helst hade velat och jobbigt när frustrationen över otillräcklighet slog till eftersom man ville så mycket, men kunde så lite. Samtidigt var det extremt lärorikt, utmanade för både kreativitet och tålamod, roligt då den där gruppen hade humor och sjukt givande tack vare all deras energi. De var alltid, alltid, alltid glada. Framför allt var det häftigt att inse hur lite betydelse det har att man normalt sätt bor på två helt skilda platser på jorden, har olika ursprung och olika livsuppfattningar. Vi skrattade, kramades, använde gester och tecken när orden inte räckte till, lekte lekar och grät när vi sa hejdå den sista dagen - helt obehindrat av att vi inte talade samma språk eller kom fram samma land. Det var så fint att inse.


Eftermiddagarna vi spenderade tillsammans är helt klart ett av mina favoritminnen från den senaste tiden. Visst att vi ofta var trötta, irriterade och sura över krångliga kopieringsapparater och otacksamhet över bingobrickorna vi lagt två timmar på att skapa som sedan tog tre minuter att göra med eleverna, men åh vad det var värt allt slit i slutändan när vi steg ur bilen utanför ingången och mötas av highfives och skratt. Från att efter vår första dag känna att "nä, vad har vi gett oss in på?" till att succesivt lära känna dem och oss själva mer och mer för varje vecka, till att i slutet ha band till varenda en var guld värt och jag är så tacksam över chansen att ha fått göra detta projekt. Saknar redan allihopa så att det gör ont och hoppas verkligen, trots alla odds, att jag någon gång i livet får chans att träffa någon av dem igen. Världens bästa SD 2 Pejeng Kaja, grade four ♥.


Kommentarer
Postat av: Madelein Larsson Wollnik

Underbara bilder :-) Vilka fina minnen

2016-12-04 @ 08:19:20
URL: http://madelein.se/
Postat av: Emilia

åh så fina! kommer ihåg dagen jag fick träffa dessa kids med, så härliga!! kommer till och med ihåg rösten på hon som har lila tröja!

2016-12-04 @ 16:13:12
URL: http://eewmiliaa.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 20 år från Värnamo, Småland. Har en förkärlek till allt som går under benämningen mysigt, citron-te, hasselnötter och choklad, raggsockar, ösregn utanför fönstret, att vara allmänt kreativ, vackra receptböcker, morotskaka och fint porslin i stora högar. Och jordnötssmör, såklart. Och där har ni mig.

RSS 2.0