Att bestiga Mount Batur i soluppgången.



Ett av mina favoritminnen från Bali är från natten mellan den 26 och 27 oktober då jag, Astrid och Erika gick upp strax efter halv två på morgonen för att åka till en vulkan vid namn Mount Batur, och bestiga den. Utrustade med jackor, ficklampor och väldigt mycket pepp ifrån varandra började vi och vår grupp vandringen upp för berget strax innan fyra i becksvart mörker. Två timmar, många snedsteg, grus i skorna och ganska mycket uppgivenhet senare var vi äntligen uppe på toppen. 1770 meter över havet. Först var dimman tät och hela klättringen kändes ganska värdelös att ha gjort om vi ändå inte skulle få njuta av någonting mer än grått dis, men så plötsligt skingrades molnen. Tysta och förundrade kunde vi se hur solen sakta smög fram bakom bergen mittemot oss och hur hela världen färgades röd innan alla glädjerop från samtliga andra omkring oss som också kämpat halva morgonen kom. Då var det värt varenda skrapsår vi hade fått.



Det var så oerhört vackert och mäktigt att bara stå där, utan tvekan en av de finaste vyerna jag någonsin sett. Att bara följa med när allting blev ljusare och ljusare, äta våra små frukostpaket och vila efter ansträngningen att ta sig upp. Omöjligt att fånga den känslan i ett foto.



När klockan var sju befann vi oss en bit bort från vår första utsiktsplats och stod och tittade på några av kratrarna istället. Senaste gången vulken hade ett utbrott var 2000 och det kommer generellt ett var 10-20 år, men under vissa perioder sker det ett nästan varje år. Glad att det inte blev 2016.


Därefter påbörjades vandringen tillbaka ner till byn där vi startade, vilket ironiskt nog var betydligt jobbigare än vägen upp. Dels var man trött och utpumpad och kände inte alls för att gå tillbaka utan ville mest sätta sig i bilen direkt, dels var det väldigt halt och svår terräng med rullade stenar och grus, och dels hade solen börjat bränna på rejält. Tur att vi åtminstonde hade utsikten att glädjas ut, och stoltheten över oss själva när vi var nere vid foten, vände oss om och tänkte att "ja, där uppe har vi varit". En utav de häftigaste morgonarna i mitt liv!
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Emilia Pettersson, 20 år från Värnamo, Småland. Har en förkärlek till allt som går under benämningen mysigt, citron-te, hasselnötter och choklad, raggsockar, ösregn utanför fönstret, att vara allmänt kreativ, vackra receptböcker, morotskaka och fint porslin i stora högar. Och jordnötssmör, såklart. Och där har ni mig.

RSS 2.0