Notting Hill, husfasader och badbomber.



I söndags var jag och Amanda i Notting Hill och strosade. Anledningen? Hon hade kvar det på sin Bucket List (eftersom hon av någon orsak inte var med när jag och Madde var där i februari), och en annan ställer ju självfallet upp på att följa med när det handlar om att besöka ett sådant område. Älskar det. Det är som att komma in i en annan värld som enbart består av antingen helvita eller extremt färglada fasader, gröna träd och lyxiga bilar parkerade utanför de svarta, höga, snirkliga portarna, men som konstigt nog bara är ett av Londons alla ansikten. Det är så himla svårt att få in i huvudet att Camden eller Shoreditch bara ligger typ en halvtimme bort med tunnelbanan.


Presenterar härmed en fin flicka i en väldigt fult exponerad bild jag inte har någon bortförklaring till. Var helt enkelt lat och lämnade systemkameran hemma. Ibland är det skönt att ha kvar känseln i axeln när man går och lägger sig nämligen.

 
Efter en snabb vända på Portabello Road där marknaden lyste med sin frånvaro gick vi på måfå in bland de lyxiga kvarteren. Helt galet vad glad man blir av den där platsen. Önskar alla områden kunde vara lika färgglada.

 
Vi gick förbi röda hus, och gula hus, och lila hus, och rosa hus, och limegröna hus samt övriga kulörer som existerar i världen-hus. Får jag välja ett som framtida hem vill jag dock ha det kornblåa med den röda dörren. Eller ett ljusblått. Eller ett orange. Eller ett pastelligt ljusrosa.

 
Typ som det man ser precis i vänster av bilden. Fast med det gråa husets lilla trädgård och grönska utanför. 


Alternativt en av lägenheterna ovanför valfri svindyr, men fin inredningsbutik med Ittala-glas i skyltfönstret (noterar allt som är svenskt hehe) och ett liknande blommande träd när man tittar ut genom fönstret. Åh. En kan ju drömma. Det gjorde vi ett tag. Sedan fortsatte promenaden bort mot Westfield där vi åt lunch på Subway, fyndade riskakor och jag köpte en badbomb trots att jag har minimal tillgång till ett badkar enbart för att jag alltid velat ha en. Himla fin dag!

Ovisat från telefonen med tillhörande text.



Lördagen den sextonde, alltså för två veckor sedan, mötte jag upp dessa två - Alex och Flavia - i Bushy Park strax efter halv nio på morgonen. Det var svinkallt, blåsigt och inte mysigt alls, men en plan är en plan och en plan skulle genomföras. Av den anledningen svettade vi oss en halvtimme senare igenom en runda på 5 kilometer tillsammans med 1086 andra hurtiga personer. Eventet heter Parkrun, sker varje lördag, finns i halva Europa och var hur kul som helst. Efteråt firade vi med brunch och pyjamashäng. 


Efter dusch plus vila plus bokläsande hoppade jag på bussen till Kew för att peppa till inför kvällens väntade utgång. Första här borta, faktiskt! Det blev väldigt spontant och stressigt bestämt då jag inte förrän samma förmiddag fick veta att jag inte behövde barnvakta den kvällen, men åh så bra. Vi åt gröt till middag, jag lärde känna två nya personer, dansade till diverse disco-klassiker precis hela kvällen och flamsade in genom Maddes dörr strax innan fyra på morgonen. Mina skavsår på fötterna har fortfarande inte läkt. Älska klackar.



På söndagen var de tre nötterna, som jag redan skrivit i Kensington Gardens, och sedan började en ny vecka. Tre av sju utav de kvällarna spenderade jag med Flavia. Vi kollade mest på, samt dokumenterade solnedgången, drack te och diskuterade hur britter alltid lyckas blanda ihop Schweiz och Sverige. Vi förstår inte varför. Seriöst. Ost och berg hör liksom inte ihop med polkagrisar och midsommar.

 
Vädret leverade även helt galet bra under ett par dagar och det var praktiskt taget sommar. Sedan vände det över en natt, men äh. Man får vara glad och klättra på små stolpar nere vid Molesey Lock ändå, vilket vi gjorde igår. Gillar viftandet.


Gick dessutom förbi den blommigaste puben någonsin för ett par dagar sedan och haft oräkneliga skrattanfall med den där. Har ej ord för hur roligt det är att ha en sådan mysig, rolig, konstig och allmänt charmig kompis tio minuters promenad bort när man de senaste månaderna har behövt resa minst en timme för att få till en lunchdejt. Nu tar man upp telefonen och ba "jag kommer nu puss". Det är fint.

Soho, Tate Modern och Lord Nelson.

God kväll kära vänner! Har precis tvättat av sminket, hoppat i pyjamasskjortan och bäddat ner mig i sängen efter en lång, enkel men mysig lördag. Ibland behövs inte så mycket på schemat för att en ska bli nöjd. Tänkte visa lite snabbt innan sömnen tar över, så såhär har det sett ut!

 
Imorse hoppade jag av tåget vid Vauxhall strax efter elva för att sedan promenera längs Albert Embankment, över Westminister Bridge, förbi ett fullproppat St. George's Day-pyntat Trafalgar Square och genom ett nyvaket, men alltid lika surrigt Chinatown. Det regnade och var trångt, men ganska okej ändå. Blir lika glad varenda gång jag funderar på vad klockan är och får svaret av att titta upp på Benny. Det känns lyxigt på något vis. Lite roligare än kyrktornet hemma i Värnamo.



Väl framme i Soho kramades jag hej med denna pingla - Amanda! Så roligt att hon var den första personen jag mötte upp här utöver min värdfamilj där i januari när vi flyttade hit, att vi klickade direkt och fortfarande får reda på nya saker om varenda trots att vi haft kontakt i stort sätt varenda dag de fyra senaste månaderna. Idag lärde hon mig bland annat ytterligare lite mer detaljer om Harry Potter eftersom ingen är mer expert på det ämnet än hon, samt annat smått och gott som allmänheten inte behöver veta om. Sedan dreglade vi över skor på Urban Outfitters.


Nagelfilande, Covent Garden och Forbidden Planet hanns också med innan vi fortsatte vidare till Tate Modern under eftermiddagen. Hur mycket jag än önskar att mitt konstintresse vore större än det var är så icke fallet, vilket bekräftades ytterligare idag. Såg säkert jättemånga kända och fantastiska skapelser där inne, men för mig var det mer "högar med sandsäckar", "förstorade linjaler på rad" och "någon-råkade-välta-ut-hela-färgbutiken-på-en-canvas-duk". Sorry alla -ismer och kulturister. Dock skönt att kunna bocka av på Att göra-listan!

 
Madeleine anslöt sig efter någon timme hon också! Stackarn är sjuk sedan sex dagar tillbaka och hostar varannan sekund, men hon kämpade sig in till Southwark ändå för att spendera kvällen med oss ♥. En sådan fighter. En annan hade ju vägrat lämna huset i ett sådant skick, men inte våran kära vetlandare!


Vi spatserade till 243 Union Street där puben Lord Nelson huserar. Fick nys om detta ställe precis i början av året och har velat gå dit sedan dess men inte fått tillfälle förrän jag lyckades övertala de två sent igårkväll. Det blev vi alla mycket glada över ty det visade sig vara en lyckoträff. Hur kan man liksom inte bli helt såld på ett sjukt avslappnat ställe med skämtsam personal, teletubbies på väggarna, soffor med posters på, flygande grisar med vingar i taket, underbara skyltar, studentrabatter..

 
... och moln i taket? Och lamor på väggarna? Och ljusslingor? Och wah, allt?


Som dessutom serverar de maffigaste, godaste, mest mättande och allmänt asnajsigaste hamburgarna någonsin för knappt inga pengar alls jämfört med vad man fick? Omöjligt. Vi älskade det. Denna gång tog vi säkra val i matväg men nästa gång, för det blir en nästa gång, ska jag testa den med jordnötssmör och bacon som fanns på menyn. Känns som ett måste. Plus bra anledning att återvända om vi av någon anledning skulle få för oss att inte göra det.

 
Där satt vi och hade det bra och pratade om allt och ingenting som detta livet innebär. Klart slut lördag.

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0