Notting Hill, husfasader och badbomber.



I söndags var jag och Amanda i Notting Hill och strosade. Anledningen? Hon hade kvar det på sin Bucket List (eftersom hon av någon orsak inte var med när jag och Madde var där i februari), och en annan ställer ju självfallet upp på att följa med när det handlar om att besöka ett sådant område. Älskar det. Det är som att komma in i en annan värld som enbart består av antingen helvita eller extremt färglada fasader, gröna träd och lyxiga bilar parkerade utanför de svarta, höga, snirkliga portarna, men som konstigt nog bara är ett av Londons alla ansikten. Det är så himla svårt att få in i huvudet att Camden eller Shoreditch bara ligger typ en halvtimme bort med tunnelbanan.


Presenterar härmed en fin flicka i en väldigt fult exponerad bild jag inte har någon bortförklaring till. Var helt enkelt lat och lämnade systemkameran hemma. Ibland är det skönt att ha kvar känseln i axeln när man går och lägger sig nämligen.

 
Efter en snabb vända på Portabello Road där marknaden lyste med sin frånvaro gick vi på måfå in bland de lyxiga kvarteren. Helt galet vad glad man blir av den där platsen. Önskar alla områden kunde vara lika färgglada.

 
Vi gick förbi röda hus, och gula hus, och lila hus, och rosa hus, och limegröna hus samt övriga kulörer som existerar i världen-hus. Får jag välja ett som framtida hem vill jag dock ha det kornblåa med den röda dörren. Eller ett ljusblått. Eller ett orange. Eller ett pastelligt ljusrosa.

 
Typ som det man ser precis i vänster av bilden. Fast med det gråa husets lilla trädgård och grönska utanför. 


Alternativt en av lägenheterna ovanför valfri svindyr, men fin inredningsbutik med Ittala-glas i skyltfönstret (noterar allt som är svenskt hehe) och ett liknande blommande träd när man tittar ut genom fönstret. Åh. En kan ju drömma. Det gjorde vi ett tag. Sedan fortsatte promenaden bort mot Westfield där vi åt lunch på Subway, fyndade riskakor och jag köpte en badbomb trots att jag har minimal tillgång till ett badkar enbart för att jag alltid velat ha en. Himla fin dag!

Emilia Pettersson, 23 år och ursprungligen från de småländska skogarna men är numera Uppsala-bo. Har varit ute och farit lite överallt i världen, men landade under 2018 och pluggar nu till fysioterapeut på heltid. Älskar solrosor, jordnötssmör, utflykter och dricker helt orimliga mängder te. Välkommen till min värld!

RSS 2.0