Det man gör när man inte gör någonting.

Nya favoriten som kom med hem igår, älskar färgen!

Idag har det varit en sådan dag då jag har haft fullt med saker inplanerat på att-göra-listan sedan imorse, men aldrig riktigt kommit till skott med ordentligt förrän nu, strax innan läggdags. Värt. Istället har en massa annat hamnat i vägen och tiden har försvunnit, bara sådär. Ärligt talat vet jag knappt hur, vad har jag ens gjort? Gått en sväng, inhandlat studentmottagningssaker och haft mormor och morfar här några timmar på Mors Dag-lunch och fika är väl egentligen det enda vettiga. I övrigt har det mestadels varit regn utanför, lite lek med sminkpaletter för att undvika katastrofer nästa vecka, planering inför allt kommande och The Best of Me-soundtracket på repeat. Dock rätt skönt det med och ett klart godkänt avslut på en bra helg.
 

The Best of Me.


Jag är inte, och har aldrig varit, någon sann filmmänniska. Jag hade gärna önskat att jag hade ett intresse för det, att tycka bild, ljud och innehåll är roligt att diskutera och vilja jämföra olika produktioner emellan, men det har jag inte. Faktum är att jag inte tycker det är speciellt kul att titta på överhuvudtaget och gör därför nästan aldrig det, utan enbart när det är med ett gäng kompisar och valmöjligheten är noll. Därav är jag vanligtvis inte heller den som blir entuasiastisk, fångas och lever mig in i historien som berättas. Bortsett från ikväll. Då var det tvärtom. Jag ville verkligen inte se vidare eftersom jag inte ville att den skulle ta slut, och jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket på två timmar i hela mitt liv som jag gjorde då. Tårarna kommer till och med nu, bara för att jag tänker tillbaka på handlingen. The Best of Me var titeln och jag är totalt rakt igenom absolut fast. Jag har ingen aning om varför eftersom nästan alla Nicholas Sparks-baserade historier är utformade på samma, visserligen fantastiska, sätt, men denna stack ut mer än någon av de andra. Miljöerna, skådespelarna, berättelsen, karaktärerna, allt var så fint och bra och åh, har inga ord. Vet bara att jag kände att jag var tvungen att skriva någonting om den här och att jag måste få tag i boken fortare än fortast. Och så ska jag se filmen en gång till. Minst. Gör det ni med.

När livet strålar mer än solen.

 
Här har inläggen lyst med sin frånvaro, men då ingenting världshistoriskt har hänt tror jag att vi överlever bristen på uppdatering ändå, eller? Om inte har veckan mestadels sett ut såhär; träffat mina saknade måndagsmysare, provat balklänningar med dem eftersom vi inte kunde hålla oss till nästa onsdag, hoppat in i kassan på Willys både torsdag och fredag, räknat ner dagar och lyckligt pratat student med alla andra treor, haft mina absolut sista lektioner på gymnasiet någonsin, fått reda på betyg i de flesta ämnen och varit extremt stolt över mig själv med tanke på det sistnämnda. Lyckan är enorm. Idag blidde det dessutom en mycket välbehövlig sovmorgon och senare en himla mysig sväng till Jönköping med David. Åt god mat på IKEA och hittade en ny bikini. Det enda minuset var väl egentligen att vi inte hade haft en tanke på detaljen "helgen efter löning" och vad den innebär, för om vi hade kommit ihåg det hade vi troligen stannat hemma istället, haha.

Nu ska jag avrunda min lördag med kycklingsallad och en film i min ensamhet. Emilia-häng på bästa sätt. 

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0