Månadens.. (december 2015)

Sammanfattning: Troligtvis den mest planerade och upptagna månaden på hela året, då det varit fullt upp på i stort sett alla plan. Jag har knappt haft en enda ledig stund sedan slutet av november och farit och flängt fram och tillbaka vecka efter vecka, och julledigheten kunde därför knappast ha kommit mer lägligt. Att bara få umgås med sina nära och kära, äta gott, inte-göra-någonting-speciellt och lägga tid på det jag ville just då i stunden satt väldigt fint efter några sista stressiga jobbveckor och blev ett fint avslut på en proppad, men härlig, sista månad 2015.

                    

Bästa: Inköpet av min jultröja på Beyond Retro uppe i huvudstaden, trippen till Värmland, det ständiga pirret i magen rörade sjätte januari, egentid och de få soliga dagarna vi fått! 
Sämsta: Avsaknaden av snö, kyla och annat väder som ändå går in under benämningen "vintrigt" i början av månaden. Plus stress, som alltid. Och att det ständigt är mörkt både ute och inne oavsett hur många ljus man tänder.
Främsta sysselsättning: Knappa PLU-koder, agera lärarvikarie, äta julbord av olika varianter, baka godis med familj eller släkt, krama om pojkvännen min som kom hem från universitetet i mitten av månaden och fundera över hur man packar för ett år framåt.
Mysigaste:
Allt juligt man haft för sig! Tänker julklappsinslagning, julklappshandling, 
Förändring:
Att helt plötsligt ha jobbat sitt sista arbetspass på Willys och istället har fullt fokus på andra sidan Nordsjön. Det är lite annorlunda. Sen har jag nog aldrig tidigare haft så lite julkänsla i december som detta år, tråkigt nog.
Favorit-vana: Att göra iordning frukost lite innan övriga i familjen har vaknat och avnjuta den framför ett avsnitt Vänner. Ja tack.
Roligaste: Att få fira jul med småkusinerna. Gosigaste ungarna jag vet.
Vill ha: Har fått mängder av fina ting de senaste så materiellt sätt känns det fel att skriva någonting. Allmänt hade några extra timmar varje dygn dock inte suttit fel.
Låt: Don't Dream it's Over - Crowded House, Tänd ett ljus - Triad, Build Me Up Buttercup - The Foundations
Dumma idé: Att ha dubbla jobb och vara fullkomligt värdelös på att säga nej. Några dagar var jag iväg från åtta på morgonen till halv tio på kvällen, och trots att det kanske inte är världens värsta grej egentligen så var det rätt tufft för en stressad nittonåring.
Bästa kväll: Vi var ett gäng tjejer som åt hämtmat hemma hos Kajsa en kväll. Det var ingenting komplicerat alls, men blev väldigt lyckat ändå. Kommer sakna sådant. Sedan spelade jag kort med D och hans pappa en kväll också vilket var himla roligt.
Lärdom: Att det är helt absolut totalt okej att säga nej ibland. Det går inte att göra allting, man mår inte bra då.
Kärlek: Han, han och han. Och alla andra fina. Men mest han, faktiskt
Insikt: Läraryrket är med största sannolikhet inte min framtid. Och att diska för hand är svintråkigt.
Frustration: Att det för vissa människor verkar vara oerhört svårt att förstå självklara saker så som medmänsklighet och humanitet. Ni är inte värda mer än någon annan enbart för att ni är födda på en viss plats, har en viss hårfärg eller röstar på ett visst parti.
Godaste: Apelsiner och keso, pepparkaka med kaffe, mozartkulor och köttbullar med rödbetssallad. Och senap. Och torkade fikon. Och det mesta med kanel.
Beroende: Världens bästa Cover All Mix (♥) och clementiner, fortfarande.
Lyckorus:
Gick min vanliga favoritrunda en helt vanlig tisdagsmorgon, lyssnade på Flora & Frida och kom på mig själv att le stort och halvt dansa fram. Kommer inte ihåg varför, men vet att jag var himla glad över någonting. Det va härligt.

                                              

Snötäckta fält, djupa soffor och risgrynsgröt.


 
Hej finisar! Här har det ekat tomt några dagar på grund av anledningen att jag befunnit mig på andra orter i stort sätt hela tiden sedan sist vi hördes. Annandagen försvann i ett svep med förmiddagsjobb, julfirerier hos farmor under eftermiddagen och kortspel in på småtimmarna hemma hos D med den första ordentliga snön ven runt utanför fönstrena, och dagen efter styrde hans familj, plus mig som tillägg, bilen norrut mot de värmländska skogarna. I stort sätt hela Davids släkt bor i samma område där borta, och vi var uppe ett par dygn för att hälsa på, speciellt jag som aldrig tidigare träffat dem förut. Det har blivit några kalla promenader i magiska snölandskap, mycket risgrynsgröt, bus med hans mosters hundar, sällskapsspel, prat i timmavis och ett antal koppar kaffe med fika på sidan. Och ett så självklart, ett helt gäng nya namn och ansikten att hålla reda på. Det var svårt i början, men till slut satte jag alla, haha. Kort sagt var det tre fruktansvärt mysiga, härligs och roliga dagar, och utan tvekan en av årets bästa små miniresor. Är så himla glad över att den blev av.



Nu är jag dock tillbaka i Småland igen och i full gång med de sista bestyren här hemma innan avfärd om en vecka. Det kommer bli en intensiv tid, med mycket som ska hinnas med - både roliga och mindre roliga saker. Hejdå-kramar, försäkringsbetalningar och en väldigt fruktad resväska som ska packas. Vill. Inte. Just idag blir det till min stora lycka dock enbart trevligheter då det första som väntar är en tur på mossen med en av planetens bästa människor, och därefter överraskningskväll med familjen. Dagens måsten, de är nämligen redan avbockade. Poäng till mig. Ha en underbar onsdag hörrni!

Om att flytta till London väldigt snart.

Det här inlägget har legat som ett halvfärdigt utkast i datorn under jag vet inte hur lång tid. Dagar, veckor, månader, halva hösten? Länge, i vilket fall som helst. Jag har verkligen verkligen verkligen velat skriva det eftersom det behandlar ungefär det enda som konstant har cirkulerat i mitt huvud sedan slutet av oktober, och som jag nämt några gånger här men aldrig riktigt klargjort, men ledsamt nog inte kunnat av olika anledningar. I början handlade det mest om att allting var för lite för osäkert för att jag ville börja bygga upp förväntningar, och när det sedan plötsligt blev hundraprocentigt säkert tog ett milt chocktillstånd över. Behövde ett par dagar att smälta beslutet. Därefter skulle mängder av papper skickas in, polisutdrag beställas, verkligheten och nuet med dubbla jobb hanteras, två svängar till Stockholm bli av och en jul firas, och då prioriterade jag annat istället. På grund av detta har det tagit ett tag att få ner allt här, och därför vet många i min närhet redan om vad som komma skall. Att inte berätta var inget alternativ, självfallet. Jag vill dock skriva ut någonting här ändå, eftersom ingenting i mitt liv blir lika klart och konkret för mig själv som när jag väl satt ord på det. Det blir greppbart på ett helt annat sätt då, än när det är någonting jag enbart pratar om. Så ja, här kommer det.

 
Den sjätte januari 2016 flyttar jag ut, hemifrån och utomlands på samma gång. Jag flyttar till London, närmare bestämt. När vänner, bekanta, familj och andra i min omgivning frågar hur det känns vet jag aldrig vad jag ska svara eftersom det är så extremt många olika känslor som trängs om utrymmet inombords. Det är helt stört, galet, fantastiskt, stort, mäktigt och förvirrande, men samtidigt skrämmade och oerhört läskigt. Att försöka förstå att en, som bott i samma hus i nästan sjutton år om två veckor från och med nu kommer ha ett helt nytt hem, i en annan stad, med en helt ny och annorlunda vardag, är inte möjligt. Jag är medveten om faktumet och jag räknar dagarna, men det går helt enkelt inte in i mitt huvud till hundra procent, att jag faktiskt ska göra detta, att det kommer att ske. För snart fyra år sedan skrev jag "Flytta till London" under rubriken "Vad jag vill göra i livet", och nu är det där som i stunden var oerhört långt borta plötsligt bara åtta dagar ifrån mig. Att lämna alla vanor, nära och kära, min säng och all bekvämlighet här hemma i över ett år framåt gör att tankarna mest går nej, nej och mera nej, men sekunden senare när insikten att man kommer bo och leva i sin absoluta favoritstad slår till tar ja ja och ännu mera ja över.

 
Precis som många andra är det även för denna flicka som ett arbete som Au Pair till största del kommer att vara i fokus. I slutet av sensommaren knåpade jag ihop en ansökan, samlade referenser och fipplade med formulär varenda kväll efter jobbet fram tills att jag hade mig själv dokumenterad i papper och var okej att skicka in. Någon vecka senare gick mina första nervösa intervjuer genom Skype av stapeln, och ett par dagar därefter hade jag plötsligt tackat ja till en utav mammorna som erbjöd mig att börja jobba hos dem. Trots att min förmedlare tyckte min inskrivning och matchning gick ovanligt långsamt eftersom jag var så nogrann ansåg jag motsatsen - att det gick hur fort som helst. De senaste månaderna har flugit förbi och i början var jag extremt osäker om hur det skulle sluta, men så fort beslutet var tagit och bekräftelsen skickad övergick alla eventuella funderingar till ren glädje och längtan. Familjen jag ska till har kännts så himla himla bra varje gång när vi har hörts via datorskärmen, och jag hoppas så innerligt att det blir likadant när vi väl möts ansikte mot ansikte för första gången på Heathtrow nästa onsdag. Så länge som relationen till dem som jag kommer bo, leva och arbeta hos, så väl barn som föräldrar, fungerar, är jag övertygad om att saker som att lära mig köra vänstertrafik, orientera bland alla dubbeldäckare, på tunnelstationer och byta ut hela min trygga svenska vardag, ordnar sig av bara farten. Det är åtminstonde vad jag hoppas och siktar mot. Peppen blir större och större för varje sekund.

Det finns en miljard saker att skriva och få ut angående det här och detta inlägg blev egentligen alldeles för kort jämfört med vad jag hade tänkt, men vi tar resten efterhand. Här har vi åtminstonde inledningen på det första utav många skriverier i den nya kategorin "Au Pair i London 2016-2017", som ständigt kommer fyllas på de nästkommande tretton månaderna jag i nuläget är beräknad att vara iväg. Först ut blir packningslista, bucket-list, hejdå-aktiviteter och säkerligen ett och annat panikslaget vad-håller-jag-ens-på-med-babbel den kommande veckan innan flyget går. Sedan blir det förhoppningsvis väldans massa London-liv. Åh. Åtta små dagar kvar. 

Emilia Pettersson, 21 år från Värnamo, Småland. Har en enorm förkärlek till fint porslin i stora högar, jordnötssmör i ohälsosamma mängder, långa promenader i skogen och att somna till ösregn utanför.

RSS 2.0