Phillip Island, kängurus, en strand och inga pingviner.



För prick en vecka sedan hade jag och Ellen vår första helt lediga dag tillsammans på över en månad. I och med att jag ofta jobbar helg, men inte hon, krockar våra scheman konstant, men då när det för en gångs skull inte blev så passade vi på att utnyttja tillfället och åka på utflykt. Nog för att Melbourne och Saint Kilda är fantastiskt, men både två kände att det hade varit roligt att komma iväg lite längre ett par timmar. Därav bokade vi en bussresa och befann oss klockan två denna söndagseftermiddag på en rastplats halvvägs till Phillip Island. Ellen köpte knäppa bönor och sötpotatis och jag var glad.




Första stoppet var dock på fastlandet, vid Maru Koala & Animal Park. Det är ett rehabiliteringscenter vars personal tar hand om skadade, föräldralösa eller på annat sätt svaga djur, för att sedan släppa ut dem i det vilda igen när de klarar av det igen. Under tiden får besökare chans att mata, klappa, komma nära och umgås med alla kängurus, koalor, dingos och reptiler. Så fin upplevelse.




Det var värmebölja och inte någon överdriven fart på varken oss eller dem, men mysigt att bara sitta bredvid, klappa och mata. Bebisarna var gulligast av alla.



Likaså de riktigt nyfödda, som gömde sig långt nere hos mamma. Kan knappt ta in vilka häftiga djur de är. Så olika någonting annat.



Vi hängde där i skuggan en bra stund och fick därför småspringa genom resten av den lilla parken för att få en skymt av resterande innehåll innan bussen kallade igen. 
 


Åt äggbaguette, spanade ut genom fönstrerna och nådde slutligen Phillip Island. Spenderade en halvtimma på en chokladfabrik strax efter att vi hade kommit över bron, men fortsatte ganska direkt vidare.



Till havet. Mycket, mycket härligt. Nog för att vi har en strand tio minuter från vår dörr här hemma, men kontrasterna mellan den och Woolamai Beach går inte riktigt att beskriva. Fick äntligen se människor som surfade på vågorna och campervans över hela parkeringsplatsen. Fick världens nostalgitripp tillbaka till när man tittade på Blue Water High varje sommarlovsmorgon 2008.




Doppade fötterna, blåste bort, gjorde dagens yoga och flydde från fiskmåsar ett tag. 



Därefter, vidare igen. 



Till The Nobbies, allra längst ut på västra udden. Skulle tydligen vara känt för att vara hem till massvis med stora australienska sälar, men vi såg bara hav, hav och mera hav.





Kändes som att vara på Gotland, Öland och i Grekland på samma gång när vi gick där längs gångvägarna. Mycket mysigt. Enda minuset var rådande magkramp för min del, men nu i efterhand kan vi bortse från den.
 


Och enbart beundra mäktiga utsikter.



Efter det stoppet var vi inne i ön största stad, Cowes, en stund innan dagens huvudaktivitet väntade. Varje kväll efter solnedgången simmar flera hundratals små pingviner in till land på Summerland Beach för att återvända till sina hem för natten, vilket blivit världskänt som Penguin Parade. Hade hört så mycket bra om detta och ville därför väldigt gärna dit, men blev ganska besviken. Det blåste och var svinkallt, och ingenting speciellt över huvudtaget. Synd. Det lilla vi såg var dock himla gulligt. Och min kycklingwrap var god. Sedan sov jag hela vägen tillbaka till Melbourne och igen två sekunder efter jag lagt huvudet på kudden.

Helgen, pingvinbrist, ledighet och 33°.


Igårkväll.

Dagarna flyger förbi och tiden går så galet fort. Idag är det onsdag den femtonde november, och det betyder att vi har vi varit här i sex veckor. Oklart hur det har gått till, men helt klart att det var ett bra beslut. Även om det är tungt ibland är det så mycket runtomkring en i vardagen som väger upp och får en att vilja nypa sig i skinnet, enbart för att kunna inse att man faktiskt är där, då i stunden. I helgen exempelvis, och första delen av veckan då jag varit ledig. Har fått ha två helt magiska kvällar på stranden i solnedgången med god mat och fina människor, strosa ännu en runda på matmarknaden i lördags med världens bästa Tim & Inka, äta japansk matchaglass, åka på utflykt till Phillip Island, klappa kängurus, inte se så många pingviner som vi hade hoppats på, svettas i 33°-gradig värme, utforska Brighton, hänga med goa vänner från jobbet, dricka iskaffe och bränna fötterna i solen eftersom det var den enda platsen på kroppen jag glömde smörja in. Och sovit värdelöst eftersom isolering inte verkar vara en prioritering i detta land. Är det varmt ute är det ännu varmare inne, och tvärtom. Tur att det finns AC, duntäcken och en förmåga att anpassa sig efter rådande situation. 

Nu väntar matlådefix, frukost och sedan jobb 12-18:30. Efter det ska jag äta middag med Anni. Mycket lovande dag. Kram!

Night Noodle Market, mumintroll och kvällssol.



För ungefär 48 timmar sedan kom sommaren tillbaka till Melbourne till 100%, och det bidrog tillsammans med diverse andra faktorer till en himla fin torsdag. Lämnade jobbet strax efter tolv på dagen, tog mig på egen hand igenom hela Chapel Street och South Yarra, spenderade halva lönen på spontanshopping och falafel, och hamnade slutligen på Federation Square runt klockan fem. Satt på trapporna och tittade ut över folkmyllret och kände mig väldigt tillfreds med livet.  
 
 
En timma senare hade jag hunnit gå ner till Birrarung Marr och mött upp dessa två. Här har de kännt varandra i ungefär sju minuter.
 


Och sedan strosade vi mest bara omkring på området tillsammans. Det var den första kvällen som Night Noodle Market Melbourne var öppen för säsongen och därav blev det smockat med folk i takt med att tiden gick. Vi spanade på människor, funderade kring japansk risglass, smygtittade på alla bao bao's och utforskade menyerna.



Det slutade upp med Butter Chicken för Ellen, färsk kokosnöt för Anni och någon variant av Phad Thai för mig. Gott, men ingenting jag kommer drömma om i framtiden.
 


Med mat i magen hände vi mätta och nöjda på gräset i kvällssolen ett bra tag och bara pratade. Om finlandssvenska, om resor, om mumintroll, Melbourne, jobb och hur livet verkligen kan ta vändningar man aldrig kunde ana förut. Så. Mysig. Kväll.

Första, femte och sista bilden har jag fått låna av Ellen.

Emilia Pettersson, 21 år och ursprungligen från Värnamo, Småland, men just nu befinnandes 1600 mil söderut i Melbourne, Australien. Är svag för allting som innefattar jordnötssmör eller kokos, ösregn utanför när man ska sova, solrosor, mysiga caféer, långa promenader i skogen, djupa och mindre djupa samtal, utflykter, marknader, att utforska nya platser och mat i alla dess former.

RSS 2.0