När vi besteg Kebnekaises Sydtopp.
Fredagen den 14 juli, alltså för ungefär en vecka sedan, ringde klockan strax innan fem på morgonen och vi masade oss upp. Packade in det sista samt oss själva, tog bilen till Alvesta, tåget till Stockholm Central, fortsatte vidare mot Arlanda, hoppade på flyget till Kiruna, åkte flygbuss in till centrum och slutligen en sväng med lokaltrafiksbussen också, innan vi nådde dagens första destination strax efter klockan fyra på eftermiddagen - Nikkaloukta. Det regnade och var inte alls speciellt mysigt när vi klev ur för att dra på vattentäta kläder och göra oss redo för avfärd, men att få sträcka ordentligt på benen efter många timmars resande var guld värt. En snabb paus på fjällstationen för åtsnörning av vandringskängor och ett djupt andetag som uppladdning, och sedan gav vi oss iväg rakt ut mot ingenstans.
För att ta sig till Kebnekaise Fjällstation, där vi skulle bo kommande två nätter, måste man vandra 19 kilometer från Nikkaloukta eftersom bilvägen slutar där, och naturen tar över. Sex kilometer av dessa kan man dock låta sig själv komma undan genom att åka båt över en glaciärsjö, Ladtjojvari, ungefär halvvägs fram.
Vi kom dit snabbare än väntat och fick därför stå och huttra i nästan en och en halv timme innan vi äntligen fick gå på och åka vidare, vilket vi såhär i efterhand nog inte hade valt att göra. Det hade varit betydligt smartare att bara traska på, komma fram fortare och dessutom hålla kvar värmen i och med att vi hade så lång väntetid vid bryggan. Lätt att vara efterklok.
Det var dock väldigt vackert att stå och titta ut över en spegelblank sjö i dimman, inte höra några andra ljud än varandras och peka ut vattenfall i bergen på andra sidan.
En halvtimmes färd på vattnet senare var vi framme vid den övre bryggan och klockan närmade sig sju. Varsitt litet mellanmål i magen på det, och sedan var det bara att börja röra fötterna framåt igen för att se till att hinna fram innan det blev alltför sent. Var så himla skönt att få upp lite värme i kroppen efter de kalla timmarna och känna att vi sakta men säkert började jobba oss upp på lite högre höjder, även om det inte var många meters stigning i taget. Och omgivningen var helt sinnesjukt vacker, som en kan ana trots att kameralinsen inte fångade ens en hundradel av verklighetens magi.
Efter åtta kilometer, en hängbro och många klunkar fjällvatten trädde plötsligt de väldigt efterlängtade svarta stugorna fram bakom en kulle. Kebnekaise Fjällstation!
Morgonen efter och en god natts sömn senare ringde klockan strax innan fem, igen. Tittade snabbt ut och kunde till vår stora lycka konstatera att gårdagens prognos verkade stämma, vilket betydde att vi faktiskt skulle kunna ge oss på ett försök en en topptur. Så glad för det! I och med väderomslagen uppe i fjällen är ganska extrema är det nämligen långt ifrån självklart att man får så pass bra förutsättningar för vandring som vi hade turen att pricka in, utan ibland kan det gå veckor innan det är säkert nog att ge sig av. Många av dem vi träffade hade exempelvis väntat på stationen i flera dagar då det ösregnat konstant och de därmed inte vågat vandra upp i bergen. Klokt av dem.
För vår del bjöd lördagen dock på ungefär tio-gradig värme, soldis, låga moln och lite blåst, men ingenting man inte skulle kunna klara av med ett extra lager kläder på kroppen. Sånt flyt! I magen stoppade vi gröt och havregryn, och i ryggsäckarna mössar, vantar, torra ombyten och regnkläder. Ett gäng Snickers också, såklart. Därefter bar det av.
De första kilometrarna av de totalt 9 man ska klara av är relativt enkla att ta sig fram på. Visst att det är stenigt och att man måste ha koll på vart man sätter ner fötterna, men stigarna är enkla att följa, det är ingen ansträngande lutning uppåt, det är torrt och marken fast. Bara att gå på! Så fort man nått Kittelbäcken i den första dalen, efter ungefär en-två timmars vandring blir det dock aningen tuffare.
Där övergår nämligen marken till enbart sten och klippor, vilket innebär att varenda steg bör övervägas innan det tas för att undvika att av misstag hamna snett, stuka en fot, fastna i ett hål eller snubbla och skada sig. Samma underlag fortsätter sedan hela vägen upp till toppen, med undantag för partierna med glaciär som ännu inte smält. Mindre trevligt.
På samma ställe ska även ta sig över ett område med forsar, vilka är stundtals lättare, stundtals krångligare att hantera. Jag gjorde misstaget att stanna och tveka istället för att bara fortsätta framåt i samma fart som innan, vilket slutade med att jag steg helt fel, fick vatten upp till knäna och fick ha en Willys-kasse knuten runt foten resten av dagen för att inte bli kall av fukten i skorna.
Ett par timmar senare hade vi tagit oss upp hit och fikade varm choklad med denna vy framför oss. Tror vi är på drygt 1200 meters höjd här, fortfarande med molnen och dimman ovanför oss.
Ytterligare någon timma senare hade vi kämpat oss halvvägs upp på Vierramvare - ett berg som sträcker sig 1711 meter över havet och som man måste gå både upp och ner för på vägen mot Sydtoppen. Svinjobbigt och jätteirriterande eftersom det tröttade ut en, men inte gav en någonting i höjdmeter eftersom man skulle ner i en dal direkt efter. Minns att jag var väldigt nära på att vilja vända och gå tillbaka till fjällstationen igen när vi äntligen tagit oss upp på toppen och trodde det värsta var över, men sedan fick veta att det fortfarande var drygt tre timmars klättring kvar innan vi bestigit Kebnekaise. Jag som fått för mig att vi nästan var framme. Var inte riktigt så. Lyckligtvis slog dock min envishet på rejält när vi stod och tittade ner i Kaffedalen och upp på motsatta bergsida, så efter en kort överläggning om hur vi låg till energimässigt valde vi att fortsätta vidare.
På samma ställe ska även ta sig över ett område med forsar, vilka är stundtals lättare, stundtals krångligare att hantera. Jag gjorde misstaget att stanna och tveka istället för att bara fortsätta framåt i samma fart som innan, vilket slutade med att jag steg helt fel, fick vatten upp till knäna och fick ha en Willys-kasse knuten runt foten resten av dagen för att inte bli kall av fukten i skorna.
Ett par timmar senare hade vi tagit oss upp hit och fikade varm choklad med denna vy framför oss. Tror vi är på drygt 1200 meters höjd här, fortfarande med molnen och dimman ovanför oss.
Och ungefär 120 minuter senare var vi där! Sydtoppen! Sveriges högsta berg! 2097 meter över havet! Vid den svenska flaggan! Och det var så dimmigt och isigt i luften att vi inte såg ett endaste dugg utöver oss själva och det andra sällskapet som kom fram samtidigt som oss.
Inte-helt-tillagad-och-inte-heller-speciellt-varm frystorkad mat har nog aldrig smakat så gott som det gjorde när vi tagit oss ner för toppglaciären och krupit in i en säkerhetsstuga för lunchpaus tillsammans med övriga morgonpigga kämpar. Utöver födointag passade vi även på att andas några gånger, byta till torra strumpor, dra på varmare kläder och föreviga vårt besök i loggboken. Därefter var det bara vägen hem kvar.
Till slut, framåt femtiden på eftermiddagen, kunde vi äntligen se de svarta stugorna långt, långt borta igen och från den stunden flög fötterna fram av sig själva. Vi kom tillbaka till fjällstationen tio timmar efter att vi hade lämnat den, vilket ligger inom genomsnittstiderna på vad en sådan tur brukar ta. Efter att ha pustat ut och vickat på tårna i ett par minuter väntade en välförtjänt dusch, bastubad och Pasta Carbonara ala' pulversås i serviceköket. Skålade i varm choklad i lobbyn som avslutningen på dagen, och sedan kallade sängarna igen för att orka upp ännu tidigare nästa dag då vi skulle promenera tillbaka till Nikkaloukta och sedan fortsätta till Kiruna för en vilodag på hotell, innan Småland kallade på måndagen. Trots att det var en kort och väldigt intensiv resa är det definitivt något av det bästa jag har gjort, och troligtvis aldrig kommer glömma.
